Den 18 juli 2014 skrev jag på SVT Opinion om det allt mer ansträngda läget på landets akutmottagningar.

Jag skrev om min verklighet som sjuksköterska på akuten vid Universitetssjukhuset i Linköping, om pressen att aldrig räcka till, det ständigt ökade trycket av patienter och om politiker och ledningar, som trots våra protester och varningar, aldrig lyssnar.

Situationen var hemsk. Idag är den värre.

Så gott som varje dag pressas jag och mina kollegor till den yttersta bristningsgränsen. Hur länge ska vi orka? SvD publicerade nyligen en artikel som berörde just belastningen på våra stora sjukhus.

Där fanns att läsa, svart på vitt, att situationen åter är värre än någonsin. Igen.

För vilken gång i ordningen vet jag inte. Allt fler patienter söker sjukhusen, allt fler läggs in. Detta arbete ska skötas med samma resurser som alltid, i realiteten oftast med mindre än vad som är brukligt.

En stor del av dessa problem kan tillskrivas sjuksköterskebristen. På grund av att avdelningar och dess vårdplatser inte kan bemannas av sköterskor, tvingas sjukhusen stänga ner platserna. Detta skapar den onda spiral vi ser utfallet av i dag.

Sköterskor erbjuds inte skälig lön, bedrövliga arbetsvillkor och väljer därför att arbeta på andra platser än sjukhusen. Följden blir sköterskebrist, med indragna vårdplatser. Sjukhusen ska således behandla fler patienter med färrevårdplatser.

Som grädde på moset tyngs även de flesta sjukhus av sparkrav ifrån politikerna. Mindre personal ska således göra mer jobb, med mindre resurser.

Vi som protesterar får alltid, från de ansvarigas håll höra att patientsäkerheten inte är hotad.

Det verkar inte spela någon roll hur situationen ser ut, aldrig är en patient i fara, trots de allt mindre resurserna som finns att tillgå. Detta kunde senast ses i förra veckan, då Karolinska Akuten var så överbelastad att det knappt fanns sängar att tillgå. Samtidigt som sjukhuset var överfullt.

En patient hade vårdats (!) på akutmottagningen i två dygn. Det fanns inga platser att flytta patienten till. Men det var aldrig någon fara för patienterna, enligt ansvarig chefsläkare på sjukhuset.

Att de som arbetade på golvet, och såg situationen med egna ögon hävdade motsatsen, verkar inte spela någon roll. Frågan har ju ställts ett oräkneligt antal gånger, men måste således göras det igen. Hur länge ska det här få pågå?

Hur länge ska sjuksköterskor och undersköterskor behandlas som de vore en slit och slängvara? Och hur länge ska läkare behandlas som sekreterare, där allt mer av arbetstiden går till att sköta administrativa sysslor, istället för att behandla patienter?

Hur har det kunnat bli såhär?

Det talas ofta från högre instans om att vården måste ”effektiviseras” och att vårdflödet måste ”förbättras”. Gott så. Men vi har hört det där i otaliga år nu. Och ingenting har hänt, annat än till det sämre.

Jag tror mig kunna garantera att de flesta som arbetar inom vården tänker som jag. Vi har nått vägs ände. Nu måste något hända. Både för personalens, men också för patientens och dess anhörigas skull.

Lösningen är tämligen simpel. Det behövs mer pengar, för sjukvård måste få kosta. Och det behövs mer händer, för fler patienter kräver mer personal, oavsett vad alla politiker, konsulter och experter säger.

Vård kan bara effektiviseras till en viss gräns, den måste få kosta!

Ge sjuksköterskor en lön som är skälig det ansvar de har. Ge våra undersköterskor den respekt de förtjänar, och sluta att försöka fasa ut dem från sjukhusen. För deras kunskap är ovärderlig och behövs.

Läkare ska heller inte användas som sekreterare för att sköta administrativa uppgifter, när de mer än någonsin behövs ute på golvet.

Det räcker nu! Låt vården få kosta.

Ge oss verktygen för att kunna ge en human, säker och värdig vård till våra patienter!