I sin nya bok ”Duktiga flickors revansch” skriver Birgitta Ohlsson (L) om att vi alla borde vara duktiga flickor. Själv menar jag att det är hög tid att vi gör slut med duktigheten i våra liv.

Det är inte fult att vara ”duktig”.

Men vi kan inte förneka att hela idén om vem som är duktig också skapar en motsats – hon som av olika anledningar inte är det.

Kanske hon inte vill, kanske hon inte orkar, kanske hon inte lyckas.

Alla kvinnor har inte samma förutsättningar till att lyckas med sin ”duktighet”. Och de kvinnorna månar jag om. De kvinnor som kör slut på sig själva i strävan efter det hyllade idealet. 

Jag tycker att vi alla behöver vara mindre duktiga. Ambitiösa om vi vill det? Absolut. Karriärsdrivna? Glastakskrossande? Ja visst!

Men det kan aldrig vara det enda sättet på vilket man kan vara en lyckad kvinna. För faktum är att den innebörd som begreppet ”duktig” fylls med redan är satt: När någon annan säger att vi är duktiga vet vi precis vad de menar.

Och den innebörden är inte lätt, kanske omöjlig, att göra upp med. Jag säger inte att du ska sluta jaga dina drömmar, utan att du ska känna efter vilka drömmar som verkligen är dina och vilka som samhället sagt åt dig att du borde ha.

Vad har min egen inneboende duktiga flicka, hon som jag nu gör upp med, gjort för mig?

• Hon fick mig att gråtandes sitta uppe långa nätter med näsan över skolböckerna, eftersom hon trodde att allt annat än ett MVG var ett misslyckande.
   
• Hon fick mig att banta från sex års ålder eftersom hon sa att allt annat än en smal och tränad kropp var ett misslyckande.
   
• Hon gav mig ångest när insikterna om att perfektion i alla lägen inte var möjlig.
   
• Hon gjorde mig till en kameleont som alltid skulle läsa av andras känslolägen innan hon bestämde sitt eget.
   
• Hon ledde mig fram till ätstörningens dörr och knackade på.
   
• Hon föste mig fram mot utmattningsdepressionen när att hon sa till mig att det bara är förlorare som stannar upp av blodsmaken i munnen.
   
• Hon satt på min sängkant och himlade med ögonen när jag grät mig till sömns av tröttheten i att behöva vara duktig.

Hon utplånade mig.

I dag hanterar jag henne genom att ta henne i axeln och tvinga ner henne i soffan med en fulgrogg i handen medan jag gör det jag vill och orkar.

Vissa dagar är det att vara ”duktig” – enligt hennes definition. Andra dagar är det att vara motsatsen. För min målbild bestäms inte längre av de regler som samhället har bestämt är de som ska gälla för lyckade kvinnor. Min målbild bestäms av mig själv.

Vi måste bli mindre duktiga, systrar. Sträva mindre efter perfektion och mer efter självförverkligande – hur det än ser ut.

Är det att bli rumpsparkande toppolitiker? Fantastiskt!

Är det att springa maraton på maraton? Grymt!

Är det att överleva en sjukskrivning, att bara ta det lugnare, att sänka ambitioner som knäcker oss till en rimligare nivå eller att fokusera mindre på bekräftelse från arbete och familj och mer på den bara vi kan ge oss själva? Underbart!

I min bok handlar feminism om att ge kvinnor fler möjligheter helt oavsett åt vilket håll de möjligheterna strävar.

Därför föreslår jag att vi helt gör slut med den duktiga flickan och istället arbetar hårdare, både individuellt och kollektivt, på att kvinnor ska få diktera sitt eget framgångsrecept.

Fotnot: Karin Kajjan Andersson medverkar i Opinion live SVT 1 16 februari 22.00.