Vi är rätt dåliga på att ta hand om våra hjältar i det här landet. Oftast inser vi deras betydelse först sedan de dött. Tranströmer lever och jag är så lycklig att han fick vara med och uppleva det här. Det finns ingen nu levande författare som är värd priset mer än Tomas Tranströmer. Han tar inga omvägar. Han går direkt mot hjärtat, skriver författaren Marcus Birro.

Tomas Tranströmer får Nobelpriset! Det känns helt overkligt. Det känns som vi väntat på detta så länge att vi till sist inte trodde det skulle kunna hända.

Vi är flera stycken som gråtit idag. Av glädje och lättnad. Det känns fantastiskt att en av vår tids största diktare hann få det finaste pris man kan få, att vi inte missade att berätta för honom hur viktig han är för oss.

Tranströmer är en poet som vägrar krångla till det. Utan att egentligen göra särskilt mycket själv har han blivit folklig. Hans tydliga, symboliska och glasklara poesi har alltid stått i rakt motats till den språkligt exprimentella. Hans dova, stilla andlighet är älskad i djupa folklager.

Jag upptäckte honom, som många andra, i ungdomen. Ville man bli diktare stod han där som en sorts motvillig guide in i språkets fantastiska möjligheter. Han krånglade aldrig till det. Han skrev som det var, och bättre ändå, han skrev för att besvärja världen. Han viskade till oss att vi inte var ensamma, att vi aldrig blev klara, och att det var riktigt att det var så.

Ingen kan som Tranströmer beskriva världen i nya, tydliga och egna bilder. Svarta Vykort heter en berömd dikt där det står: “Ibland händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms men kostymen sys i det tysta.”

Döden som skräddare. Galghumorn som ett verktyg att mota bort mörkret.

Under hela sin litterära gärning har Tranströmer konsekvent vägrat att anpassa sig efter rådande strömningar. Han har skrivit sin poesi i en sorts bön. Hans andlighet har alltid varit nedtonad, värdig, dovt återhållsam.

Poesi bör alltid vara tröst först och främst, Dikten blir ett redskap att begripa världen, förklara den. Vi är inte ensamma. Vi känner oss ensamma, men vi ÄR inte ensamma. När poesin är som bäst, som den är hos Tranströmer, då lyckas diktaren gestalta vårt eget mörker, vår egen vilsenhet, vår egen förvirring och då uppstår det magiska i att vi inte är ensamma längre.

Det bästa med Tranströmer är att man inte behöver sitta med sjutusen ton lexikon för att förstå vad han skriver om. Han tar inga omvägar. Han går direkt mot hjärtat. Han har fortfarande barnets nyfikenhet inför allting som sker.

2007 medverkade jag i SVT och programmet Mötet. Det handlade om hur någon (jag) fick chansen att träffa sin stora förebild. Tomas och Monica Tranströmer ger sällan teveintervjuer, men gjorde ett undantag för mig, vilket jag varenda dag sedan dess varit pinsamt stolt över. Det blev ett fint möte där våra dikter, likaväl som vi själva, fick mötas.

Vi är rätt dåliga på att ta hand om våra hjältar i det här landet. Oftast inser vi deras betydelse först sedan de dött. Tranströmer lever och jag är så lycklig att han fick vara med och uppleva det här. Det finns ingen nu levande författare som är värd priset mer än Tomas Tranströmer.

Jag är glad att få vara om den här dagen. Jag är glad att jag är svensk och jag är så lycklig att jag gråter som ett barn.