Under hösten har nyhetsmedier i skarpa ordalag och med oavbruten intensitet rapporterat om larmen som polis och ambulans inte rycker ut på. Polisens svar på detta har varit att utreda sig själva. Ett sådant förfaringssätt kan skada det grundmurade förtroende som krävs för att verksamheten ska upprätthålla sin legitimitet. Det är hög tid att justitieminister Beatrice Ask skapar en ny ordning där en utomstående myndighet står för granskning av polisverksamheten. Det skriver polisen Patrik Thunholm.
Under hösten har nyhetsmedier i skarpa ordalag och med en till synes oavbruten intensitet rapporterat om larmen som polis och ambulans inte rycker ut på. I slutet av förra veckan presenterades resultaten av två utredningar vilka fötts ur denna kritik. I det ena fallet konstaterar den utomstående granskaren Socialstyrelsen, att det finns allvarliga brister hos SOS Alarm som måste åtgärdas. I det andra fallet är det Rikspolisstyrelsen som kommer till slutsatsen att de egna polismyndigheterna sköter sina verksamheter på ett bra sätt och att de påstådda missarna inte stämmer.
Oavsett vilken sanningshalt som ligger i det senare utredningsresultatet, så vinner detta trots allt ingen trovärdighet, något som kommer ur att det är av ett subjektivt slag. Utredningsförfarandet resulterar i en förtroendeskada.
Höstens tuffa granskning av Polisen inleddes med DN artikeln ”Offren larmar – men ingen kommer” något som länspolismästare Carin Götblad kommenterade internt med: ”i det här fallet bygger journalistiken i hög grad på missuppfattningar, felaktigheter och selektering av fakta.”
Skriverierna stannade dock inte vid denna artikel, utan de fortsatte och nådde till slut sådan höjd att verksamheten sades befinna sig i ett bedrövligt tillstånd och i förfall, något som fick landets högsta polisledning att vakna till och bemöta kritiken.
Precis som i andra sammanhang då det kommer till Polisens komplexa verksamhet, så hade läsarna att bilda sig en egen uppfattning utifrån förhållandet att ordningsmaktens ord stod mot nyhetsmediernas ord.
Till skillnad från vad som exempelvis är fallet med SOS Alarm kunde Polisens rådande granskningsordning inte heller senare bringa någon klarhet i om det var de höga polischeferna eller Dagens Nyheter som hade haft rätt i sina påståenden.
SOS Alarm är en annan blåljusverksamhet som under den gångna tiden stått i fokus för sina beslut och ageranden i enskilda fall. I dagarna pågår en huvudförhandling i Stockholms tingsrätt mot en sjuksköterska som står åtalad för grovt vållande till annans död, eftersom denne fattat beslut om att inte skicka en ambulans till en man som senare avled av en brusten mjälte. I anslutning till denna händelse och som ett resultat av flertalet anmälningar mot företaget, meddelade Socialstyrelsen i fredags att man riktat skarp kritik mot SOS Alarm med påpekanden om att det finns allvarliga brister i verksamheten.
Förutom att ge SOS Alarm tid att åtgärda de uppmärksammade bristerna meddelade Socialstyrelsen att det också kan bli aktuellt att utfärda ett föreläggande med vite, om inte företaget visar att de levt upp till de ställda kraven. Anders Klarström presstalesman på SOS Alarm tar kritiken på allvar och säger: ”vi kommer då vi fått dokumenten från Socialstyrelsen noggrant gå igenom deras beslut.”
Dagen innan Socialstyrelsens beslut kom resultatet av en annan utredning, också den av en blåljusverksamhet med larmoperatörer i fokus. Utredningen var ett svar på Dagens Nyheters nyss nämnda påståenden om att Polisen inte agerat vid tusentals larm på grund av resursbrist. Rikspolisstyrelsen hade valt ett utredningsförfarande där man tillsammans med företrädare för polismyndigheterna manuellt gått igenom närmare 350 000 inkomna ärenden av en viss dignitet. Kanslichefen Kalle Wallin kommenterar utredningens resultat med: ”-vi kan konstatera att polismyndigheterna har vidtagit nödvändiga åtgärder i så gott som samtliga akuta ärenden.”
Till skillnad från vad som är fallet med SOS Alarm har Polisen inte någon utomstående aktör som utifrån ett tydligt mandat och en sanktionsfylld verktygslåda kan tillse att eventuella brister inom organisationen påpekas och åtgärdas. Polisens egen utredning av de 350 000 ärendena är lovvärd och förmedlar bilden av att man tar det påtalade problemet på allvar. Samtidigt riskerar förfarandet betraktas som en ritual, vilken ger sken av att dämpa allmänhetens oro och vidmakthålla bilden av de egna myndigheterna som rationella, effektiva och ansvarsfulla.
Även om de resultat som Kalle Wallin redovisar är sanna, så får de ändå ingen äkta trovärdighet, något som har att göra med sättet på vilka uppgifterna framkommit. De redovisade resultaten riskerar att drunkna i ett större sammanhang, vilket i förlängningen bidrar till fortsatt ovisshet för de utomstående betraktarna.
De påstått missade larmen innebär inte bara ett slag mot rättsväsendet i stort utan också mot de duktiga poliser och civilanställda som dygnet runt fattar svåra och sekundoperativa beslut vid landets länskommunikationscentraler. Liksom övriga polisanställda har denna personalkategori inte bara att förvalta medborgarnas förtroende, utan de måste också ständigt förtjäna det. Personalens agerande är således högst avgörande för myndighetens förtroende, men de kan samtidigt inte ensamma stå för hela förtroendekapitalet eftersom detta också måste komma ur en större ordning.
Polisens utredningsförfarande av subjektivt slag kan skada det grundmurade förtroende som krävs för att verksamheten ska upprätthålla sin legitimitet. Mot ovan bakgrund är det hög tid för justitieminister Beatrice Ask att skapa en ny ordning vilken inbegriper en sanktionsutrustad myndighet som står för utomstående granskning och tillsyn av polisverksamheten.