Analys: Svåra utmaningar väntar en pressad regering
Det blev en motig start för Ulf Kristerssons (M) regering med uppskjutna vallöften och en besvärande svekdebatt. Inför det nya året är förväntningarna stora på att regeringen och SD ska börja leverera på den omfattande förändring som utlovades med ett regeringsskifte. Men även oppositionspartierna står inför prövningar kommande år.
Det jämna riksdagsvalet gav väljarna en ny spelplan. För första gången är Sverigedemokraterna del av ett regeringssamarbete och har ett långtgående inflytande över den förda politiken. Det gör att regeringen kan vara förvissad om att få igenom sina mest prioriterade frågor och sin budget. Någon risk för misstroende ligger inte heller i korten så länge M, KD och L levererar på det man är överens om med SD.
Inga omedelbara parlamentariska hot mot regeringen alltså, ändå är utmaningarna flera efter ett val där det övergripande löftet var att “få ordning på Sverige”.
Men inte bara “Tidöpartierna” har ett krävande år framför sig. De fyra partier som nu utgör oppositionen behöver landa i sina nya roller och börja utveckla politiken inför nästa val.
Tryck på en partisymbol nedan för att läsa om just deras utmaningar.
Slide 1 of 9
Det går alltid som bäst för Vänsterpartiet när de sätter hårt mot hårt mot en S-ledd regering. Nu i opposition, vid sidan om Socialdemokraterna har de hamnat i skymundan. Försöket att bli svaret för missnöjda arbetarmän i bruksort gav ingen utdelning i valet men räkna med att V fortsatt kommer profilera sig som en rödare variant av Socialdemokraterna. Då ingår att ständigt kräva mer pengar till välfärden än S, mer omfördelande skatter och större klimatinvesteringar. Men bland ekosocialisterna i partiet som inte gillar omläggningen av klimatpolitiken, pyr missnöjet.
Det går som tåget för Socialdemokraterna i opinionen som är uppe på siffror de inte haft på ett decennium. Missnöjet med regeringens svikna vallöften i plånboksfrågorna gynnar det största oppositionspartiet. Liksom det höga förtroendet för Magdalena Andersson (S). Men uppgången minskar också incitamenten att förnya politiken vilket krävs efter en valförlust. Utmaningen blir att locka tillbaka arbetarväljare som gått till SD men samtidigt inte tappa de storstadsväljare som ser SD-motståndet som avgörande för partivalet. Som alltid finns det ett internt tryck på att gira åt vänster i opposition men den manövern är knepig så länge S behöver C för att ta sig tillbaka till Rosenbad.
Utan stödröster hade Miljöpartiet inte klarat riksdagsspärren men på lokal nivå fanns inte den räddningsplankan och de åkte ur på väldigt många håll. Det befäster bilden av ett storstadsparti som inte förstår vanligt folks problem. Nu i opposition verkar de ha fått en nytändning. Även den försiktige Per Bolund (MP) rasar och anklagar regeringen för en ”förödande klimatslakt”. Men att bara försvara den politik som fick underkänt av väljarna kommer inte att räcka för ett litet och impopulärt parti. För att gynnas av sitt starka stöd i miljö-och klimatfrågan behöver de svar som kan gå hem hos fler.
Helt enligt plan så var det moderata stödröster som räddade kvar Liberalerna i riksdagen. Men de fick betala ett högt sakpolitiskt pris för sina ministerposter. Eftergifterna i Tidöavtalet svider fortsatt i delar av det sargade partiet men taburetterna verkar ha fått känslorna att svalna. Att Johan Pehrson (L) tagit efter sin företrädare Jan Björklund (L) och placerat kritiker på nyckelpositioner bidrar till vapenvilan. Men den kan visa sig vara en chimär om opinionssiffrorna fortsätter att falla. Lyckas inte partiet visa väljarna att det spelar roll att de är med i Tidösamarbetet kommer hoppet stå till stödröster även nästa val.
Moderaternas Ulf Kristersson lyckades till sist bli statsminister vilket var uppdraget när han valdes till partiledare. Nu leder han den första borgerliga regeringen på åtta år men så här långt har de borgerliga reformerna lyst med sin frånvaro. A-kassan permanentades på den förhöjda pandeminvån, skattesänkningen på 30 miljarder är uppskjuten liksom skattelättnaden på ISK-sparande. Då blir det desto viktigare att förverkliga det utlovade “paradigmskiftet” när det gäller energin, integrationen och brottsligheten. Att fortsätta skylla på den förra regeringen är inte hållbart.
Det näst minsta regeringspartiet, Kristdemokraterna, har tappat sedan valet. En förklaring är svårigheten att gå från opposition till regeringsställning. Ebba Busch var S-regeringens vassaste kritiker vilket betalade sig i väljarstöd. Nu är hon ansvarigt statsråd för det försenade elstödet och måltavla för svekdebatten och företagarnas ilska. I gengäld kan KD trösta sig med god utdelning i antal statsråd och ansvarar för partiets viktigaste profilfråga - sjukvården. Avgörande blir hur man lyckas med det viktigaste vallöftet att korta vårdköerna.
I tolv har har Sverigedemokraterna kunnat lägga skulden för samhällsproblemen på “sjuklövern”. Nu som största parti i ett regeringssamarbete är det dags att ta ansvar för den förda politiken. Och det kan kosta på i väljarstöd, i synnerhet för ett parti som vuxit mycket på att vara svaret för de väljare som är missnöjda med utvecklingen i Sverige. Just nu verkar “Tidösamarbetet” fungera väl. Men fortsätter SD att tappa i opinionen är det en lågoddsare att interna röster höjs för att partiet ska inta en tuffare hållning mot regeringen.
special