Foto: TT

Hans musik överraskade en hel värld

Han var hyllad som housescenens gud, men tog sitt artistnamn efter den sista nivån av helvetet inom buddhismen.

Tim "Avicii" Berglings saga handlar om en av Sveriges största musikexporter någonsin, om ett liv i materiellt överdåd och att visa vägen för popens framtid.

Och om kampen för att bara få vara sig själv.

Den 24 februari 2007 skriver signaturen ”Timberman” ett inlägg på ett internetforum för ljudteknikintresserade. Han är 17 år och har gjort några låtar hemma på datorn i sitt sovrum. De är uppladdade på sajten Myspace och han vill ha lite expertis och vägledning om hur han ska göra dem bättre. Under rubriken ”Några låtar:)” skriver han:

När en vecka har gått har fortfarande ingen svarat, och Timberman skriver igen:

Elva år senare hittas han död i sitt hotellrum i Muskat, Oman, 28 år gammal.

Hur kunde en introvert musikproducentnörd bli en av Sveriges mest internationellt hyllade och framgångsrika artister? Och varför hörde ingen när människan bakom artisten sa stopp?

Som alla vet bytte Tim Bergling ut artistnamnet Timberman mot Avicii – och de där låtarna han ville ha feedback på blev till Sveriges största musikexporter någonsin. Det är bara att se på chockvågorna som beskedet om hans död sände ut, för att ana omfattningen av hans artistskap.

När nyheten om Aviciis död kablades ut över världen under kvällen den 20 april gick stora delar av musikvärlden ner i moll. Han sörjdes av Madonna och hyllades av norska dj:n och musikproducenten Kygo, som just nåtts av dödsbudet när han gick upp på scenen på Coachella-festivalen i Kalifornien: ”Avicii var min största musikaliska inspiration och han var anledningen till att jag började producera elektronisk musik, och jag tror inte att jag hade stått på den här scenen i kväll om det inte vore för honom”.

Aviciis framgångssaga hade ett snabbt händelseförlopp.

Bara några år efter att han leker fram låtar i musikprogram och lägger ut dem på studioforum för att få tips om hur de skulle kunna förbättras, inleds hans artistkarriär med en smäll högre än de fyrverkeripjäser han tar för vana att bränna av under sina spelningar.

Managern Arash ”Ash” Pournouri, hittar Avicii bland de musikbloggar och forum där han lägger ut sin musik. Vid det här laget låter det starkt influerat av 90-talets eurodance, men de typiska, emotionella melodislingorna är där från början.

Avicii letar efter ett stort skivkontrakt, någon som kan ta hans musik ut i världen. Ash är ute efter samma sak, men från andra hållet. Han är entreprenör och har pluggat juridik för att kunna ta sig fram och inte bli blåst i musikvärlden. Ash inser snabbt att han har hittat en skatt. När han lägger fram sina storslagna planer för Avicii är han genast med.

Planen är att inte låta musiken stanna i en dator eller några hörlurar, utan att Avicii ska bli en fullfjädrad artist av kött och blod, och därmed nå ut till de breda massorna. Ash tar Avicii ur sin mörka studio, och får honom att lära sig att sköta ett dj-set och en mixer live. Under de kommande åren jobbar de tätt, Ash lägger sig även kreativt i Aviciis musikproduktioner. I alla fall står han som upphovsman på flera av Aviciis världshits, som inbringat extrema summor pengar till dem båda.

När Ash blir intervjuad av The Scholar resonerar han kring om han hade kunnat ”skapa en Avicii” av vem som helst:

– Jag hade varit lika ambitiös men vet inte om den personen hade pallat trycket eller kunnat utvecklas lika snabbt. Tim lär sig väldigt snabbt och är en talang, det är det som gör att vi funkar, säger han.

Och mycket riktigt. Med låtar som förenar popens tillgänglighet med housemusikens dansgolv blir Avicii snabbt ansiktet utåt för en helt ny typ av musikgenre, en musikstil som fullständigt förnyar popmusiken och hur vi konsumerar den. Aviciis version av EDM, Elektronisk dansmusik, som genren ofta kallas, har ett nordiskt mörker och en mjukhet i kontrast till den hårda dansmusiken.

Han slår igenom utan vidare draghjälp från traditionella medier, de första låtarna läggs ut gratis på Youtube och musikbloggar innan de plockas upp och spelas i radio och senare kan streamas på Spotify. Han talar och kommunicerar direkt till den skara som då är hans fans.

Resten av världen förstår ingenting.

Några månader efter att han släppt sin genombrottssingel, i mars 2012, gör Avicii det osannolika och säljer ut Globen inte mindre än tre gånger. Bakom konserterna står Stureplansgruppens nystartade eventbolag SPG Live. Vid den tiden har de flesta över 30 år aldrig hört talas om varken Avicii eller SPG Live.

Men de har helt klart hört låten ”Levels” spelas på radio. De har säkerligen irriterat sig på den envetna syntslingan och kanske har de blivit nyfikna på den gamla Etta James-samplingen i låten.

Globenspelningarna är det slutgiltiga beviset på att han klarar sig fint utan de etablerade mediernas draghjälp. Det mesta som skrivs om Avicii vid den här tiden handlar om hans hopplösa antiklädstil (vit t-shirt, bakåtvänd keps och utväxt frisyr) och den ytliga, apolitiska musiken han ”klipp och klistra”-producerat. Generationen som vuxit upp med cd-skivor är alldeles förvirrad och ganska irriterad på hela uppstickargenren.

Och det är Avicii som symboliserar och leder skiftet i musikvärlden.

Foto: Christine Olsson

2013 arrangeras EDM-festivalen Summerburst på samma datum som rockens motsvarighet, Hultsfredsfestivalen. Segrande ur den duellen går självklart Summerburst, en festival som mest handlar om att dansa, skrika och ha kul till musik där basen är så hård att hjärtat tappar rytmen.

Cd-generationen kan muttra bäst den vill. Avicii med sin känsla för melodier har blivit en av de bäst betalda i världen.

Ändå verkar han skapa olika former av kaos vart han än vänder sig. Under en av Globenspelningarna spelar han så att en läktare bokstavligen rasar samman. Under kompensationsspelningen på Söderstadion senare samma år ösregnar det när han gästas av Salem Al Fakir på scenen.

Och när Avicii 2013 intar festivalscenen på Ultra i Miami som kvällens huvudnummer chockar han alla genom att halvvägs in i sitt set bryta beatsen och koppla ur USB-minnet. Den rejvande publiken vrider på sig och förstår inte vad som står på. På samma scen som han några år tidigare blivit presenterad av Madonna, ekar plötsligt strängarna från en banjo och ut kommer bluegrass-artisten Mac David, medlemmar ur rockbandet Incubus och soulsångaren Aloe Blacc.

Och så gör Avicii något som housefestivalen aldrig tidigare upplevt. De spelar bluegrass-versioner av Aviciis kommande debutalbum ”True”, som ingen hört än.

Utan ett endaste drop – effekten när musiken byggts upp för att sedan tystna helt innan ett nytt beat slår i gång.

Bland annat spelar de singeln ”Wake me up”, en grandios och fullständigt oväntad mix av EDM och country. Varken publik eller bransch har hört någonting liknande och stora delar av festivalbesökarna blir vansinniga.

Men Avicii älskar sitt experiment.

– Sedan jag såg O brother, where art thou? har jag alltid tyckt att bluegrass är en väldigt cool typ av musik. Men folk vet ju inte vad bluegrass är. Eftersom vi hade en banjo associerade folk till den här skjuta-sig-i-huvudet-countryn, den deppiga amerikanska hillbillygrejen” säger han i en intervju med Café.

Och när låten släpps strax efter blir den ytterligare en extremt framgångsrik och stilbildande dörröppnare för Avicii.

Laborerandet med att korsa olika genrer smittar snart av sig på resten av musikvärlden och den upplösta genren, som i dag är så rådande på topplistorna, är till betydande del Aviciis arv. På sitt andra album ”Stories” utvecklar han countryinfluenserna och flirtar ännu mer med popgenren, inte minst tillsammans med Robbie Williams i episka ”The Days”.

Avicii blir den mest streamade svenska artisten på Spotify hittills och tonsätter en hel generations uppväxt. Han köper ett enormt hus i Los Angeles, där de andra världsartisterna bor. När Kents frontman Jocke Berg börjar fundera på livet efter Kent, är Avicii högt på hans lista över producenter att skriva låtar med.

Men den enorma framgången visar sig vara omöjlig att överträffa, och börjar kväva hans experimentlusta och kärleksfulla kreativitet.

Och hälsan blir allt sämre.

2015 skriver jag vad som blir min allra sista mening i min allra sista recension av det svenska EDM-fenomenet: ”Avicii har blivit gammal”. Det är på Summerburst och jag är där för Expressens räkning. Här nöjer sig Aviciis team varken att kunna leverera en av genrens största stjärnor och uppfinnare eller att avsluta festkvällen med decenniets förbrukning av fyrverkerier.

Det ska vara mer, fetare, maxat. Spelningen får därmed gå under epitetet ”Avicii fest”, och lovar så mycket mer i form av upplevelser om inramning. Exakt vad det betyder är det ingen som förstår. Men dagen innan har Avicii gjort entré på scen i en permobil, det heter att han gjort illa sitt ben. Till podiet på Ullevis enorma scen linkar han fram.

Jag minns kalabaliken som utbryter i publikhavet när han spelar sitt första stora genombrott och klassikern ”Levels”. Jag minns att varenda affär, bar och dj spelar helt nysläppta Martin Garrix-samarbetet ”Waiting for love” den helgen. Det är ungefär som när Bruce Springsteen intar staden, fast den här gången är det en svensk superstjärna – med laptop och dataprogram i stället för muskler och E Street Band.

Mest av allt minns jag känslan när Avicii går på scenen.

Det är känslan av att tvingas se en människa som inte mår bra, genomföra något han inte verkar tro på. Som en fisk på land som kippar efter andan.

Han bryr sig inte om att mixa låtarna utan spelar dem en och en. Han låter det bli lite tyst innan han startar nästa, som pauserna på en cd-skiva. Vanligtvis är det svårt att veta var en låt börjar och var en annan tar vid under Aviciis spelningar. Beatsen, melodierna och samplingarna verkar vandra in och ut genom låtar och ett drop kan lika gärna vara ett låtbyte.

På hans tidigare spelningar har jag sett hur han formar sina händer till ett hjärta och pumpar låtarna med det i luften. Han brukar veva fram sina remixer med armarna och liksom dirigera fram stroferna med sin kropp. Men på Summerburst verkar han slött bara trycka play, stop, play.

I musikindustriekonomin fungerar det så att ju större en artist blir, desto mer krävs av den. Just precis då. För sedan vet man inte vad eller vem som händer. Och Avicii får allt svårare att orka leva upp till förväntningarna, men det står en skog av mångmiljonkontrakt i vägen för hans fysiska och mentala hälsa.

I dokumentärfilmen ”True stories” ser man hur han påtalar det om och om igen. ”Jag kommer dö” säger han, men de runt omkring honom, managern Ash, polarna, branschen – de som tjänar på hans framgångar fortsätter elda på.

Avicii insjuknar akut i inflammerad gallblåsa och sprucken blindtarm. Han självmedicinerar, får tunga preparat utskrivna. Men ”the show must go on”.

Och Avicii gör det han tror att han måste.

– Grejen som hindrade mig från att stanna upp var att jag kände mig udda. Jag förstod inte varför i helsike inte jag kunde uppskatta det som alla andra dj:s gjorde. Men jag har börjat inse att många av mina kollegor som ser glada ut under varje show har samma tankar som jag, sa Avicii till Rolling Stone.

Kontrasten mellan att stå inför tiotusentals skrikande fans och en vibrerande bas och timmarna senare sitta ensam i ett hotellrum skildras även i filmen om kollegorna i Swedish House Mafia, ”Leave the world behind”.

I mars 2016 bestämmer sig Avicii för att sluta turnera och skriver ett avskedsbrev till sina fans:

”Mina val och min karriär har aldrig drivits av materiella ting, även om jag är tacksam för alla möjligheter och bekvämligheter som min framgång gett mig. Jag vet att jag är välsignad med att ha fått resa över hela världen och uppträda, men jag har för lite tid för livet med den riktiga personen bakom artisten.”

Nyheten om att Avicii hittats död bara 28 år kom mitt under vårens första ljumma kväll. Han lever inte längre, men det gör hans musik. Tonåriga Timbermans första trevande försök till EDM-hits finns fortfarande kvar att lyssna på på nätet. Arvet från Aviciis upplösande av musikgenrer hörs dagligen på topplistorna.

Och efter hans död meddelade skivbolaget att det finns en helt ny Avicii-skiva färdiginspelad och klar att släppas.

Frågan är bara, vad skulle Tim Bergling ha velat?

TV: Se SVT:s dokumentär Avicii: True Stories

LÄS MER: Artisten Tim ”Avicii” Bergling är död – blev 28 år

LÄS MER: Världsstjärnorna sörjer Avicii

Annah Björk

Text

Tove Hanell

Video

Tomas Wagner

Video