special

En vindstilla vinterdag är stanken fruktansvärd i Tuzla i norra Bosnien-Hercegovina. Staden är landets mest förorenade och utsläppen sprider inte bara en obehaglig lukt, det blir också svårt att se. Invånare med andningssvårigheter tvingas stanna hemma.

Artonåriga Una Ukejnovic är en av dem. Hon fick diagnosen bronkit redan på lågstadiet. Men för henne är det inte lika illa som för en astmasjuk vän - vintertid lämnar kompisen hemmet endast för skolan, berättar Una.

Sedan årsskiftet tar Una och ett par dussin jämnåriga vänner varje onsdag på sig symboliska munskydd och går på en promenad mitt i staden, för att uppmärksamma Tuzlabor på luftföroreningarnas konsekvenser.

Luftföroreningar, i synnerhet så kallade PM2,5-partiklar som mäts i mikrogram, kan få förödande konsekvenser för hälsan. Världshälsoorganisationen WHO:s rekommendation är högst 10 per kubikmeter luft.

Sverige har i snitt 6, Bosnien-Hercegovina ligger på 42. Snittet i Tuzla landar på 65.

Bland de tio europeiska städer med högst halt av små partiklar ligger fem i forna Jugoslavien, enligt WHO.

Att Tuzla hamnat på listan beror på förbränning av ved och framförallt kol, och den ökar vintertid. De som har möjlighet kan finna räddning genom att lämna staden. Unas familj åker till fjällen under lovet för att dottern ska kunna andas lättare ett tag, men nu vill hon och vännerna ha en permanent lösning.

Tuzla, som under osmanska riket fick sitt moderna namn efter det turkiska ordet för salt, har byggt sin identitet och ekonomi kring stadens två tillgångar – salt och kol. Men Tuzlas centrum påminner inte om industriskorstenar.

Stadskärnan ser ut som en godisskål med låga, färgglada byggnader, rymliga torg och många caféer. Mitt i stan ligger en saltvattensjö som lockar tusentals besökare på sommaren, och universitetet får unga från hela landet att söka sig dit. Tuzla byggdes för ett liv som levs utomhus, men i området Bukinje är det nästan omöjligt för de boende att vistas ute – oavsett om det är vinter eller sommar.

Bukinje

Omkring tio kilometer väster om de pastellfärgade husen, längs med en motorväg, ligger stadens enorma kolkraftverk vars skorstenar har bolmat sedan 1960-talet. Lika länge har kolkraftverket stått för en stor del av Bosnien-Hercegovinas energiproduktion.

På andra sidan motorvägen ligger Bukinje, som också huserar kolkraftverkets deponeringsplatser, där avfall blandat med vatten förs genom samhället i långa rör och dumpas i naturen.

Kolkraftverkets närmaste granne är den lokala grundskolan. Den har stått där längre än kolkraftverket, och de första eleverna hade inte utsikt mot de grå skorstenarna och de svarta fälten med kol som barnen har i dag, säger Goran Stojak. Nu tvingas eleverna stanna inne på rasterna om det är en riktigt dålig dag.

Goran Stojak är själv uppvuxen i Bukinje och för lokalbefolkningens talan hos myndigheter om kolkraftverkets effekter på samhället. Han vill att kolkraftverket ser till att skolan får bättre ljudisolation så att eleverna kan höra sina lärare - det har hittills inte hänt.

Med sin telefon dokumenterar Goran ihärdigt det svarta vattnet som rinner i rören och dammet från avfallsplatserna som blåser in över Bukinje.

Goran är övertygad om att kolkraftverket inte följer lagarna, men oavsett det har konsekvenserna av dess verksamhet varit tunga för Bukinje att bära.

De enorma deponeringsplatserna, som gränsar till samhället och kan nås genom leriga och snåriga vägar mellan husen, har expanderat. De har kommit närmare den mark invånarna odlar och gjort maten oätlig.

En sjö som finns på avfallsplatsen lyser i vitt och turkos. Naturen runtomkring är död, säger Goran.

- Det skulle vara lättare för en fisk att överleva utanför vatten än i det vattnet, hävdar han.

Goran Stojak minns inte tiden innan kolkraftverket byggdes i utkanten av Tuzla, men det gör Milorad Divkovic. Han var i tonåren när skorstenarna började ryka. I dag är han sjuk och enligt läkarna är det luftens fel. Både hans bror och en farbror dog relativt unga till följder av lung- och hjärtsjukdomar. Hans son fick bronkit som liten, berättar han.

Milorad var en av dem som odlade mark nära sitt hem. Det gör han inte längre. Damm från kolkraftverkets deponeringsanläggning blåste in över odlingarna och fyllde dem, kålen och majsen blev svarta.

I dag har befolkningen i Bukinje minskat kraftigt jämfört med hur det var innan kolen tog över platsen. Människor kan inte bo kvar, men de kan heller inte få sina hem sålda. Istället står omkring 40 procent av husen tomma, säger Milorad. Han själv vill inte flytta.

Kolkraftverket står för 90 procent av Tuzlas luftföroreningar, säger stadens socialdemokratiske borgmästare Jasmin Imamovic. Men att stänga det är inte ett alternativ – istället ska man bygga ut det med modern utrustning och stänga de gamla delarna.

Det projektet ligger dock inte i stadens händer, utan hos entitetsparlamentet som också bestämmer över deponeringsplatserna.

Staden kan heller inte förbjuda eldning med kol, det kan kantonsparlamentet. Men borgmästaren har inget hopp om att det ska ske eftersom flera av myndigheternas egna byggnader värms med kol, bland dem byggnaden där hälsodepartementet finns.

Bosnien-Hercegovinas komplicerade politiska system med parlament på kanton-, entitets- och statsnivå gör det lätt för politikerna att dribbla bort ansvaret för föroreningarna, säger Denis Zisko på organisationen Centrum för ekologi och energi.

Han har kämpat mot Tuzlas luftproblem i flera år och har ett viktigt mål – att få bort kolen, som av lokalbefolkningen anses vara det billigaste alternativet.

Sarajevo

Även Bosnien-Hercegovinas huvudstad Sarajevo tampas med stora luftproblem. Tung trafik och stadens läge i en dal har fått skulden för problemet.

I Sarajevo har Sveriges ambassad gett sig i kast med att hjälpa invånarna. Man har bland annat lyst upp sin fasad och sina fönster i färger enligt den sexgradiga skala med vilken man mäter luftkvaliteten – från bra till farligt – för att varna Sarajevoborna för dålig luft.

De kommande tre åren ska Sverige bistå Bosnien-Hercegovina med ytterligare hjälp för att lösa luftproblemen, genom ett projekt som drivs av Sida och Naturvårdsverket.

Men för de demonstrerande flickorna på Tuzlas gator är problemet akut. Om politikerna inte gör något snart kommer Tuzla och andra städer i Bosnien-Hercegovina att förlora sin befolkning till sjukdom eller emigration, allt på grund av föroreningarna, säger de.