När mark som varit frusen i tusentals år nu börjat tina kan det få katastrofala konsekvenser. Enorma mängder växthusgaser, långt mer än det som redan finns i atmosfären, riskerar att frigöras. På Svalbard märks problemen redan nu.

– Vänta här, jag måste bara kolla så det inte ligger en björn och trycker där borta.

Med bössa på ryggen och signalpistol på höften går polarforskaren Kim Holmén iväg över myren. Bara några timmar tidigare sågs en isbjörn passera den här platsen, vid norska polarinstitutets mätstation, några kilometer utanför Longyearbyen.

Att forskare bär vapen tillhör inte vanligheterna, men så befinner vi oss också på en extrem plats. Den norska ögruppen med Nordpolen inom räckhåll har länge lockat polarfarare, gruvarbetare och äventyrslystna turister från jordens alla hörn. Liksom en och annan forskare, numera med allt fler bekymmersveck i pannan.

Allt är nämligen inte som det brukar vara på Svalbard, hem inte bara för drygt två tusen människor utan också runt tusen isbjörnar. Kim Holmén, som är internationell chef för norska polarinstitutet och har forskat här i trettio år är bekymrad.

– Det som händer nu har vi inte sett tidigare. Åtminstone inte under de senaste åtta tusen åren.

Arktis, området söder om Nordpolen, värms upp dubbelt så snabbt som övriga jordklotet. På Svalbard har vädret förändrats märkbart de senaste 15 åren. Isen lägger sig inte längre på Isfjorden och det regnar kraftigt även på vintern. När regnet fryser till is bildas ytor som snön kan glida på i sluttningarna ovanför Longyearbyen. 2015 dog två personer i stan när ett snöskred drog in och krossade bilar och hus, och nu måste över hundra bostäder troligtvis flyttas på grund av skredrisken.

Ute vid kusten några kilometer bort står Christiane Hübner och tittar ut över den branta strandkanten ner mot Adventsfjorden.

Bara någon meter från kanten brukade hennes sommarstuga ligga. Men förra hösten frös inte marken som den brukar och en oväntad, häftig höststorm förstörde stora delar av kustremsan, så nu är stugan flyttad längre upp på land. Tills den är färdig för inflyttning igen bor hon inne i Longyearbyen. Vi skojar lite om att hon är en “klimatflykting”, tills hon plötsligt blir allvarlig.

– Förra sommaren satt vi utomhus i t-shirt. Det har jag aldrig gjort tidigare. Och visst är det härligt att kunna sitta utomhus varma kvällar, men med tanke på vad det beror på så känns det olustigt.

Egentligen krävs data från 30 år tillbaka för att vetenskapligt kunna slå fast att det som sker på Svalbard beror på klimatförändringar.

– Men det som hänt här de senaste 15 åren är precis det som vi förväntar oss ska bli allt vanligare, på grund av de ändringar i klimatet som människans utsläpp orsakar, säger Kim Holmén.

Han är särskilt oroad över det som pågår i marken under oss vid polarinstitutets mätstation. Permafrosten, den mark som brukar vara frusen, har nämligen börjat tina snabbt. Det markskikt som smälter på sommaren och kallas för det aktiva lagret, blir tjockare.

– Även på 40 meters djup ser vi en temperaturökning, säger Kim Holmén.

Att permafrosten tinar skapar redan stora problem på Svalbard eftersom marken blir mjukare. Än värre är de katastrofala konsekvenser som kan drabba hela jordens klimat om inget görs.

– Det är den största osäkerheten inför framtiden, menar Kim Holmén.

De vidsträckta landområden söder om Nordpolen där permafrosten finns innehåller väldigt mycket kol från tidigare växtlighet. När tjälen går ur marken riskerar enorma mängder växthusgaser, långt mycket mer än vad som redan finns i atmosfären, att frigöras och växthuseffekten kan därmed förstärkas kraftigt.

Studier från Sibirien och norra Kanada har redan kunnat visa att metan och koldioxid frigörs när marken blir varmare. Även från havsbottnen frigörs metan. Hur stora utsläppen är, hur snabbt det går och vad det innebär för klimatet är fortfarande osäkert.

– Vi vet fortfarande inte hur stora riskerna är. Men det skulle kunna leda till enorma förändringar av atmosfären och en våldsam förstärkning av växthuseffekten, säger Kim Holmén.

– Det är ett risktagande med vår framtid som vi bör klara oss utan.

På en sluttning ovanför flygplatsen, med vidunderlig utsikt över den glittrande Adventfjorden och Spetsbergens räfflade toppar, ligger Svalbards mest berömda byggnad. Nu är byggbaracker uppställda utanför ingången och sluttningen utanför en leråker.

Det globala frövalvet, dit hela världen har skickat fröer för att ha som reserv ifall en katastrof av något slag skulle inträffa, byggdes just på Svalbard eftersom det sågs som den säkraste förvaringsplatsen. Permafrosten ska hålla fröna nedkylda om kylsystemet skulle slås ut, och dessutom skydda valvet från fukt och väta. Men så har det inte blivit.

Häftiga, oväntade regn har trängt igenom marken och gjort att det kommit in vatten i ingången till frölagret, som nu är stängt för lång tid framöver för reparationer. Själva fröna var dock aldrig i fara, enligt Rainer Helge Braun, projektledare på Statsbygg som ansvarar för reparationsarbetet. Minst 100 miljoner norska kronor kommer det kosta att klimatsäkra valvet.

– Det närmaste jag har varit en isbjörn? Kanske 20 meter. Och en gång var jag innanför ett fönster, och björnen var precis utanför, säger Kim Holmén.

– Det var inte en önskad situation.

Hans arbetsplats, Norska polarinstitutet, ligger i samma hus som universitetet på Svalbard. Här tar studenterna, enligt lokal tradition, av sig skorna i entrén och låser in sina bössor, innan de går på föreläsning i strumplästen. Förskolan i Longyearbyen har isbjörnsstängsel och här och där bland hus och snöskotrar ligger en knubbig Svalbard-ren och vilar. I sluttningarna ovanför stan skuttar brunvita fjällrävar omkring, på väg att skifta färg efter vintern.

– Vi håller på att förändra landskapen, biodiversiteten, växter och djur. Och det är vårt ansvar att detta sker. Det bekymrar mig att vi gör för lite, säger Kim Holmén, som trots allt ändå har en förvånansvärt optimistisk syn på framtiden.

Han säger att uppvärmningen, liksom permafrostens snabba upptining, ännu går att bromsa.

– Det som krävs är att vi inte släpper ut lika mycket klimatpåverkande ämnen, framförallt koldioxid och metangas. Och det kan vi göra. Men det kräver en radikal förändring av hur vi organiserar vårt samhälle, hur vi skapar välstånd och god livskvalité för varandra.

BAKGRUND: Detta är Svalbard – en utpost i ishavet

VIDEO: Malin mötte en isbjörn – i garaget

LÄS MER: Högar av plast - på öar där ingen bor

LÄS MER: Här går uppvärmningen snabbast – följ med till Svalbard

Therese Bergstedt

Reporter

Emil Larsson

Fotograf

Webbproduktion: Linnea Heppling, Fredrik Edgren

Publicerad: 9 juli 2018