Högar av plast - på öar där ingen bor

SVT på skräpexpedition på Svalbard

Snusdosor, schampoflaskor och fiskenät. På en helt obebodd och avsides ö ligger drivor av plast på stränderna. Plast som varje år leder till en plågsam död för sälar, renar och fåglar. SVT Nyheters Anna H Svensson följde med på skräpexpedition på Svalbard, där lokalbefolkningen försöker städa upp efter världens kalasande på plast.

Halvmåneöya är en karg och stenig liten del av sydöstra Svalbard. Här sätter få människor sin fot. Dels ligger ön långt från de befolkade orterna och dels råder förbud att gå i land på grund av de hårt skyddade kulturminnena.

Ändå lyser människans avtryck bokstavligen talat mot oss när vi närmar oss ön med båt. Färgklickar av rött, grönt och orange överallt på de steniga stränderna.

Det kunde ha varit sällsynta blommor. Men förklaringen är betydligt sorgligare. Det är skräp, och mest av allt är det plast.

Gula tvålflaskor, läskflaskor med röda och blå korkar och olika fiskeredskap. Soporna ligger i drivor, och många förpackningar har färdats långt: En raklödderburk från Spanien, juiceförpackning från Litauen, godispapper från Ryssland och snusdosa från Sverige.

Men nu kliver ett dussin Svalbardbor i land på Halvmåneöya, redo att ta itu med plastkaoset på stränderna. De är alla bosatta på Svalbard och spenderar fyra dagar av sin semester med en ganska otypisk semesteraktivitet: Att plocka skräp.

– Behöver ni kissa måste ni ta med en beväpnad isbjörnsvakt. Ingen får gå i väg själv!

Eli Mathisen, som leder skräpexpeditionen, går igenom några regler innan vi börjar städa. De känns lite ovana för mig som till vardags mest behöver fundera på röd eller grön gubbe vid övergångsstället.

Eli Mathisen är rådgivare på Sysselmannen, myndigheten på Svalbard, och arrangerar städturerna runt till olika stränder under två veckor varje år. I år har myndigheten gjort ett undantag från förbudet att gå i land på Halvmåneöya.

– Vi vill att de fastboende ska se problemet med nedskräpningen och engagera sig i hur vi kan lösa det, säger hon.

- Titta här!

Det dröjer inte länge innan vi får det svart på vitt: Plasten som sköljs upp på stränderna är inte bara ful att se på - den dödar också.

Kirstin Mobakken, en av deltagarna på skräpexpeditionen, håller upp resterna av en fågel som är helt invirad i fiskegarn.

Små ben och vingar insnurrade i orange tråd.

Jag fotograferar och Kirstin Mobakken ber mig skicka bilden till henne.

– Jag ska visa den för mina barnbarn, så att de kan se vad som händer när skräpet hamnar i naturen.

8 miljoner ton. Så mycket plast hamnar i havet varje år. Det innebär ett genomsnitt på 15 ton plast i minuten, varje timme, varje dygn, året runt.

Och Svalbard får stå för en oproportionerligt stor del av notan. Havsströmmarna för med sig skräp från Nordamerika och Europa upp till Svalbards stränder, som ofta är svårtillgängliga och utan befolkning. Utan människor, det vill säga. Här finns gott om djur, som isbjörnar, valrossar och stormfåglar.

Och det är djuren, som fågeln som vi hittar på Halvmåneöya, som får betala det högsta priset för nedskräpningen. Det bekräftar Knut Fossum, miljövärnschef på Svalbard.

– Varje år har vi djur som dör efter att de har fastnat i skräpet. Renar snärjer in hornen i fiskenät och kan inte komma loss. När vi hittar dem är det ofta för sent.

Han visar bilder på en svårt plågad säl som fått ett packband runt magen. När den hittades satt bandet så långt in att sälen hade djupa, blodiga sår och måste avlivas.

Andra djur, som fåglar, misstar plasten för mat.

– De svälter ihjäl med magarna fulla av plast.

Ute på stränderna sliter skräpplockarna. Ett enormt fiskenät ligger halvt nedgrävt i sanden och måste skäras sönder för att kunna bäras bort till båten.

Henny Dahlberg drar det tunga nätet i vattnet. Hon är 24 år och svensk men har bott på Svalbard i ett halvår. Att följa med på skräpplockningen ser hon som en möjlighet att se mera av Svalbard, men också en chans att göra nytta.

– Det känns skönt att göra något. Jag tänker mest av allt på djuren som fastnar i skräpet och plågas för att vi slarvar. Jag vill göra något för dem.

Det mesta av skräpet på stränderna kommer inte från människor som bor på Svalbard utan förs hit med havsströmmarna från fiskebåtar och från andra delar av världen. Ändå ser Henny Dahlström det som en plikt att hjälpa till.

– Det är nog inte meningen att människor ska bo så här långt norrut, så jag tänker att vi som gör det måste ta extra mycket ansvar. Även om det inte är vårt skräp.

Vissa plastbitar är så slitna att de smulas sönder i oräkneliga småbitar när vi plockar upp dem. Att plasten med tiden bryts sönder till mindre delar innebär att de mindre djuren kan få i sig dem - och när små djur blir mat åt de större vandrar plasten uppåt i näringskedjan.

LÄS MER: Åtta sätt att minska på plasten

Småbitarna gör också att det är nästintill omöjligt identifiera källorna bakom nedskräpningen. En av de forskare som försöker är den nederländska forskaren Wouter Jan Strietman.

Tillsammans med kollegan Eelco Leemans undersökte han 100 meter av sex olika stränder på Svalbard i maj. Som mest hittade de 876 plastbitar på en sträcka bara hundra meter lång. De allra flesta av plastbitarna som hittades gick inte att identifiera. Av det som gick att se var det kom ifrån var 11 procent fiskenät och rep medan 8 procent var plastkorkar till till exempel läsk- och vattenflaskor.

Om läget är illa med stränderna så är frågan hur havet mår. Forskarna räknar med att ungefär 15 procent av skräpet som hamnar i havet flyter in till land. 15 procent driver runt på havet och 70 procent hamnar på havsbotten.

– Hur det påverkar det marina livet på havsbotten vet vi inte. Men vi vet att när du ser skräpet på stränderna, så ser du bara toppen av ett isberg, säger Geir Wing Gabrielsen, professor i ekotoxikologi vid norska Polarinstitutet.

Efter fyra dagars intensivt städande är det dags för de tolv deltagarna på skräpexpeditionen att återvända till Longyearbyen, huvudorten på Svalbard. Då har de tillsammans fyllt 2,5 stora containrar med skräp. Två av dem består enbart av plast, resten är glas, metall och fiskenät och annan fiskeutrustning.

Men vad är egentligen 2,5 containrar när haven fylls på med 15 ton plast per minut?

Jag frågar Eli Mathisen om städandet, handen på hjärtat, verkligen har gjort någon skillnad? Överraskande nog svarar hon nej.

– Det vi gör på skräpexpeditionerna kommer inte att göra något drastiskt för miljön. Vi kan inte lösa problemet genom att städa. Men det är inte heller bara därför vi gör det, utan för att visa på problemet. Det största jobbet handlar om att se till så att det inte hamnar i havet och på stränderna från början.

Anna H Svensson

Publicerad: 22 juli 2017 12.00