Cancersjuka Idas långa avsked: "Det enda svåra är att lämna mina barn"

Det är en gråmulen höstmorgon och inne i det lilla röda huset i Vännäs blåser Ida Boström upp ballonger. Strax ska hon och familjen uppvakta dottern Carmen med tårta och presenter på hennes 11-årsdag.

Det här skulle kunna vara vilken födelsedag som helst, men det är det inte. Det här är troligen sista gången som tvåbarnsmamman Ida får sjunga en födelsedagssång för sin dotter Carmen.

Ida, som är 39 år, vet att hennes två barn snart kommer att förlora sin mamma. För Ida är döende.

Varje år är det cirka 3 500 barn som råkar ut för just detta, att förlorar en förälder. Det är en händelse som kan innebära svåra följder för barnen under deras fortsatta liv.

- Jag vet att jag snart ska dö och det pratar vi öppet om i familjen, säger Ida. Jag tror att om vi sörjer tillsammans innan det händer blir döden inte lika hotfull och inte lika drabbande för min familj när jag väl går bort.

För nio år sedan kände Ida, som då bara var 30 år gammal, att det var något konstigt i hennes ena bröst. En knöl. Rund och hård. Ida gjorde mammografi och lite senare blev hon och hennes man Tomas kallade till sjukhuset i Umeå.

- Vi kom in i ett rum där det satt flera personer, minns jag, berättar Tomas. På bordet stod ett paket med servetter. Konstigt tänkte jag att det är så här det går till när man ska få veta resultatet av en röntgen.

Läkarna gick rakt på sak. Knölen i brösten var cancer. Elakartad cancer. Ida var då bara 30 år och hade fött sitt andra barn bara ett år tidigare.

- Efter att läkarna hade sagt ordet cancer hörde jag inget mer. Jag såg bara läpparna röra sig, säger Tomas.

Ida däremot, som hade många års erfarenhet av att vara chef, reagerade på helt motsatt sätt. Hon blev fokuserad och effektiv och ville veta exakt vad som nu skulle hända.

- Jag gick in i min chefsroll. Inte förrän vi gick ut därifrån och jag ringde mamma kom tårarna. Då insåg jag vad som hänt, att jag hade cancer. Att jag kunde dö.

Ida fick operation nästan omedelbart. Ena bröstet togs bort. Lite senare tog hon bort det andra också. Hon fick tung behandling. Håret föll av och kroppen tog stryk. Men bit för bit återhämtade Ida sig och utvecklingen tycktes gå åt rätt håll. Den lilla tvåbarnsfamiljen trivdes med livet i Vännäs och Tomas, som kommer från Spanien, kände sig allt mer hemma i Sverige.

Det gick fyra år. Då en dag, brast oväntat ett av Idas revben.

- Jag hade då precis lyckats uppnå mitt livs stora dröm, nämligen att komma in läkarprogrammet på universitetet i Umeå, berättar Ida.

Prover visade att det som inte skulle få hända hade hänt. Cancern hade spridit sig till Idas skelett och andra delar av kroppen. Idas cancer var obotlig. Hon hade kanske bara ett par år kvar att leva.

Hela tiden har Ida varit helt öppen med sin sjukdom, både inför omgivningen och inför sina barn.

Så ofta det går och känns naturligt pratar hon med barnen Carmen, 11 år och Enrique, 13, om sin sjukdom och sin förestående död.

- Det enda som känns obeskrivligt svårt är att veta att jag ska lämna barnen, säger Ida och tårarna rinner nedför hennes kinder. Jag har hela tiden pratat med barnen om detta och om att jag inte kommer att finnas kvar för dem. Vi har både skrattat och gråtit tillsammans.

- Jag tror att om vi tar i det här ofattbart tunga nu så blir det kanske lite mindre svårt när dagen väl är där, dagen då jag försvinner. Jag vill vara med dem och sörja tillsammans med dem nu när jag kan, innan det är för sent.

Ida har kämpat hårt mot sjukdomen. Hon har vägrat att ge upp men bit för bit har cancern ändå obönhörligen tagit över Idas kropp. Hennes ansikte och kropp har svällt upp av alla mediciner, och för Ida har det varit viktigt att försöka behålla det vackra och det friska så mycket det går. Smink och kläder har blivit ett sätt för henne att hantera situationen

- Jag älskar att sminka mig. Mitt ansikte är så förändrat och uppsvullet av mediciner men med sminket kan jag förstärka det som är vackert. Jag vill att min man Tomas och mina barn ska se mig som den jag var innan sjukdomen förändrade mig så mycket, säger Ida och för händerna över ansiktet.

- Det är här min kreativitet kommer ut! Se mina ögon idag. De är som två fjärilar!

Nyligen tvingades läkarna tömma Idas hjärta på en liter vätska, ett mycket illavarslande tecken. Ida fick då veta att hon troligen inte kommer att leva fram till jul. Cancern har nu tagit över så stora delar av hennes kropp att läkarna bara kan försöka hjälpa henne med smärtlindring den tid som är kvar.

- Jag vet att slutet är nära, men jag ger inte upp ändå, säger Ida som nu börjat med en helt ny oprövad medicin från USA. Medicinen är hemlig och del av en experimentell forskningsstudie.

- Det enda som är svårt för mig nu är insikten om att jag ska lämna mina barn, att jag inte kommer att få vara med och se dem utvecklas till de underbara människor jag vet att de kommer att bli.

Ida, som skrattar mer än hon gråter och som tycks kunna se något positivt och utvecklande i allt, kan inte hålla tillbaka den smärta hon känner vid tanken på barnen.

- Jag är inte religiös på något sätt, men jag vet att jag kommer vara kvar hos mina barn på något sätt, trots att jag dör. Jag kommer att vara som en stark skyddsängel hos dem. Jag säger till dem att göra allt de vill och leva ett spännande händelserikt liv som jag kan titta på från min nya horisont. Annars kommer jag ju få det så långtråkigt där uppe i min nya tillvaro, säger Ida och skrattet som hon alltid har så nära till, bryter igenom tårarna.

Se fler bilder ur Idas liv

---

---

Dölj

LÄS MER: Psykologens råd: Anpassa samtalet efter barnet

Se hela reportaget i SVT Play.

Bodil Appelquist

Reporter

Christoffer Hjalmarsson/Expressen/SVT

Fotograf

Iva Horvatovic

Webbproduktion

Publicerad: 28 november 2018