Robin är 26 år och bor i ett specialbyggt hus i skogen. Här är han ensam med två vårdare, dygnet runt. Hans anhöriga har fått skriftliga regler, de får bara komma på föranmälda besök – en timme i veckan.
Men nu har Robins syster börjat oroa sig för att allt inte är som det ska på boendet.
Redan när Robin är liten finns saker som oroar när det gäller hans utveckling. Han får senare diagnosen autism och lindrigare intellektuell funktionsnedsättning.
När Robin är 15 år placeras han på ett gruppboende utanför Sala, där han går på ett särskolegymnasium. Han har svåra utmanande beteenden, som att han ibland skadar sig själv eller blir utåtagerande.
Men i journaler kan man läsa att dessa beteenden minskar när han har vuxna nära inpå sig hela tiden.
Efter studenten ska Robin tas hem till sin hemkommun. Där har man satt i gång arbetet med att skapa ett specialbyggt boende till honom – mitt ute i skogen.
I beskrivningen av boendet kan man läsa:
”Detta boende kommer inte på något sätt att likna någon institution eftersom det är hyresgästens egen bostad som han hyr, han har givetvis rätt att själv bestämma när han vill vistas utanför bostaden.”
Men det är något som inte stämmer.
I januari 2018 ska Jessica hälsa på Robin, det är hennes vanliga veckobesök.
Jessica får veta att personalen inte har åkt till tandläkaren med Robin. Istället har de tagit bilder på Robins mun och åkt till en tandläkare för att visa upp dem.
Totalt är fyra tänder borta, inte två som Jessica först fick höra. Och enligt journalerna tar det ett år och sex månader innan en tandläkare träffar Robin. Men det är inte det enda som får Jessica att reagera.
I Robins sovrum och det rum han ska ha aktiviteter i har Jessica sett att fönsterkarmarna är söndergnagda. Hon börjar nu föra dagbok vid sina besök.
Tre dagar efter besöket den 11 december 2018, blir Robin slagen av en i personalen. Det kommer att dröja fem dagar innan händelsen anmäls av en vikarie på Robins boende. Det tar fyra veckor innan Jessica blir informerad om det som hänt – och hennes försök att få mer insyn i Robins liv möts av avslag efter avslag.
Hon bestämmer sig nu för att börja spela in mötena med sin lillebror.
Det visar sig att det Robin pratat om är sant. Kim, som tidigare har arbetat på boendet, berättar i en intervju med SVT Jönköping att personalen brukade låsa in Robin på sitt rum. Det är i juni 2019.
Robin har nu bott i huset i skogen i över sex år. Han är isolerad och tungt medicinerad.
Utanför fönstret i Robins sovrum har en övervakningskamera satts upp, enligt verksamheten är det vad han behöver. Men Jessica upplever att självskadorna bara ökar. Vid besöken ser hon ofta skador på Robins sovrumsdörr.
Sedan Robin förlorade tänderna är det svårt att höra vad han säger. Men till Jessica säger han att personalen fortsätter att låsa in honom. Jessica har länge försökt få boendet att utöka besöken.
Hon är orolig att det snart bara kommer att vara hon som finns där för Robin.
En lördag i januari i år går Robins pappa bort. På grund av omständigheterna får Jessica tillstånd att komma två dagar i rad. Hon spelar in ett samtal mellan henne, Robin och en ur personalen.
Lagstiftningen är tydlig, man får inte låsa in någon, inte ens med samtycke. Ändå har Robin, 26 år med autism och en lindrigare intellektuell funktionsnedsättning, gång på gång blivit inlåst på sitt rum i det specialbyggda huset i skogen.
Inlåsningarna ingår i en handlingsplan. Personalen på boendet uppskattar Robins mående på en skala mellan ett till sju. När måendet är på sex eller sju kan inlåsning bli aktuell.
– I väldigt, väldigt enstaka fall så låser vi dörren. För oss är det väldigt stor skillnad på om man låser in någon eller om man säger att man låser åt någon, säger Elisabeth Andersson, socialchef i Gnosjö kommun.
Men att låsa in någon annan strider mot lagen, även om personen gett sitt samtycke.
Robins förvaltare hänvisar till att det är Robins läkare som har förordat inlåsningarna. Läkaren säger däremot att han absolut inte rekommenderat det. Uppdrag granskning kontaktar handledaren som ska ha handlett personalgruppen och frågar – inte heller hon säger sig ha bestämt om inlåsningarna.
Elisabeth Andersson, socialchef i Gnosjö kommun, säger att kommunen har fått ett löfte från Lena Carp på IVO Sydöst om att de får låsa in Robin – och hänvisar till ett dokument från 2016.
Där står det:
”Lena anser att vi får låsa dörren enligt ovanstående beskrivning om vi använder det restriktivt samt att vi alltid dokumenterar. /Lena råder ut att dokumentera att vi fått detta löfte av henne.”
Men Lena Carp på IVO säger att det inte stämmer.
– Det är ju inte så jag har uttryckt mig, som du beskriver det. Det var i samband med ett resonemang så jag känner igen det, men inte att godkänna någon form av inlåsning, det kan ju aldrig vi på Inspektionen för vård och omsorg göra.
Att låsa in en person, som man gör med Robin, strider inte bara mot lagen – det är också ineffektivt om man vill minska utmanande beteendet på sikt, enligt forskning på området.
– Vi är väl medvetna om att man inte får låsa in någon. Det fanns ju en anledning till att vi samrådde med många och att vi även bollade med IVO, eftersom det faktiskt är ett mycket, mycket ovanligt beslut vi tog. Men det var för personens bästa, säger Inger Adolfsson, före detta verksamhetschef på boendet.
En förundersökning gällande frihetsberövande och misshandel pågår.
Lena Sundström ten HoopenReporter
Lars Hogéus & Jonas PetterssonVideo
Ella Hopf Berger & David LindahlWebbredaktörer
Ulf JohanssonAnsvarig utgivare
SVT Datajournalistikwebbproduktion
Publicerat 5 februari 2020