specialSåren som aldrig läktes
40 år sedan den iranska revolutionen
“Det enda jag kan jämföra det med, är att vara kär. Man tänker inte på konsekvenserna.”
Den iranska revolutionen satte punkt för 2 500 år av monarki och kastade om hela världspolitiken. Den nye religiöse ledaren ayatolla Khomeini skapade en islamisk republik och förändrade landet från grunden.
Kvinnors rättigheter inskränktes, många flydde och repressionen pågår än i dag, 40 år senare.
Det här är berättelserna från de som var där.
11 februari 1979. Inget var som det brukade vara. Inte ens radion höll sin tablå. Splittring, spänning och ilska hade präglat hela landet i mer än ett års tid.
Men sen blev det helt plötsligt tyst. En dånande tystnad som varade i flera minuter, eller kanske en evighet. All uppmärksamhet riktades mot de radioapparater som var påslagna denna söndagseftermiddag.
Till slut hördes knaster, och sedan en röst.
“Det här är Irans sanna röst. Den olycksalige Pahlavi-regimen är besegrad och en islamisk regering har upprättats under ayatolla Khomeinis ledarskap.”
De tunga orden byts ut mot harklingar och hummanden.
“Vi ber imamen att ge instruktioner till radiostationen”.
Foto: Jerker Nylén
Under hela 1978 hade demonstrationer och protester rasat nästan varje vecka i hela Iran. Landet var på randen till att slitas sönder. Det pågick en ekonomisk kris utan dess like. Generalstrejken som hade utlysts hade lamslagit den offentliga sektorn och folkmassornas missnöje växte allt mer.
Man ville bli kvitt shahen, förtrycket han tillämpade mot oppositionella och intellektuella, samt den utbredda korruptionen. Man ville också se till att oljevinsterna, miljarderna, fördelades till alla samhällsklasser – inte bara till de på toppen. Man törstade efter demokrati.
Och så den andra aspekten, som lyckades förena de traditionella och religiösa med kommunister, nationalister och intellektuella – att bli kvitt vurmandet av väst, och sätta stopp för imperialismen.
– Våra kompisar på resa köpte böcker av bland annat Jan Myrdal som vi läste i Iran. Vi läste revolutionära och kommunistiska skrifter från hela världen. Från Brasilien, Frankrike och Kina, säger Siavash Dehghan.
Han berättar att han var politisk aktiv redan under shahens tid och satt i fängelse i tre år på grund av sin aktivism. I dag är Siavash Dehghan 69 år och arbetar som gymnasielärare i matematik och teknik i Sverige.
– Jag släpptes fri två år innan revolutionen och när jag kom ut var jag ännu mer mot regimen. Vi tyckte att shahen hade ett starkt samband till imperialism och det var vi emot, säger han.
Den eufori som Siavash Dehghan kände då, delades av många numera iraniersvenskar. Flera vittnar om den ofantliga glädjeyran som svepte över hela landet under en månads tid.
Det är dock inte alla som öppet vågar eller vill berätta om den tiden, ens i dag 40 år senare.
Det gäller både shahanhängare från då, liksom regimtrogna i dag.
Den 16 januari 1979 lämnade shahen landet efter ett års högljudda krav på hans abdikering. De ihärdiga demonstranterna hade lyckats med det omöjliga – att fälla ett 37-årigt långt styre. Och sätta punkt för den iranska monarkin, en institution på 2 500 år.
– Dagen shahen lämnade såg jag hur kvinnor dansade på gatorna och var glada. Jag tänkte "era idioter, det var monarkin som gav er rösträtt, varför dansar ni?", men det kunde man inte säga till någon, säger en shahanhängare som önskar vara anonym.
Känslan var överväldigande bland demonstranterna, folket hade lyckats segra över eliten. Men när två generationer som har präglats av revolutionens arv i dag möts, blir det uppenbart att den yngre har svårt att förstå den äldres beslut att göra uppror.
Som när kvinnorättsaktivisten Maria Rashidi möter programledaren Tina Mehrafzoon. Den ena kämpade för shahens fall, medan den andres öde bestämdes av dess konsekvenser.
Shah Mohammed Reza Pahlavi hade ett mål i sikte under sjuttiotalet – att liberalisera och "västifiera" landet. De i opposition såg honom och hans vision som en förlängning av USA:s och västvärldens ekonomiska intressen.
Styret var enligt de troende ett hot mot den iranska och shiamuslimska kulturen. Medan för de fattiga gynnade shahens samhälle alla förutom dem. Men “varken svartrockarna eller kommunisterna skulle få hindra hans demokratiseringsprocess”, hette det i Dagens Nyheter som citerade shahen sommaren 1978.
– Min pappa var militär och vi bodde på en flygbas. Vi hade så många förmåner och levde ett gott liv. Vi kunde inte tänka oss något annat styre, säger Minoo, som egentligen heter något annat.
Hon hade vid den här tiden ännu inte fyllt 18 år.
– Jag kommer ihåg känslan att jag aldrig trodde att shahen skulle falla. Jag kunde inte tänka mig att han skulle lämna Iran och att de skulle lyckas fälla regimen. Shahen hade en så stark militär.
Kritiken mot shahen handlade egentligen inte om moderniseringen i sig, utan att han styrde landet som en auktoritär ledare. Löftena om demokratisering uteblev till favör för industrialiseringen. Han investerade mer i överklassen, näringslivet och militären än något annat.
Det kejserliga gardet var rustat med de mest moderna vapnen. Och med sig hade shahen dessutom den fruktade, och hatade, säkerhetspolisen Savak som slog till hårt mot den eller dem som kom i vägen för honom.
Nationalisterna och de religiösa befarade också att landets långa traditioner och kultur skulle gå förlorad om det fortsatte på detta vis.
– Vi tänkte att om vi lyckas, är det båda som vinner, och det tänkte nog de religiösa också. Det var ofattbart för oss, inte ens i vår vildaste fantasi trodde vi att Iran skulle gå tillbaka hundra år. Det var helt orimligt, säger Siavash Dehghan. Då var han 28 år och protesterade med kommunisterna.
Innan 1978 var Ruhollah Mousavi Khomeini okänd för de allra flesta iranier. Åtminstone för alla utanför Irans religiösa och heliga fäste, Qom. Men Khomeini kom att bli 1979 års mest inflytelserika person, med ett arv som är högst levande än i dag.
– Nu när jag tänker tillbaka ser jag att det var en trend överallt, att vara emot regimen och imperialism. Det var en revolutionär atmosfär i hela världen, inklusive i Iran, och oavsett vad regimen gjorde, var vi emot det, säger Siavash Dehghan.
Startskottet för denna turbulenta period började drygt ett år innan shahens fall blev ett faktum, i januari 1978.
Vrede växte bland prästerskapet i Qom. En tidning hade publicerat en artikel som i deras ögon smutskastade och förnedrade den i religiösa kretsar högt aktade Khomeini.
Khomeini själv, hade länge varit en motståndare till shahen, vilket hade lett till att han utvisades redan på sextiotalet. Sedan dess levde han i exil, först i Irak och sedan i Frankrike.
Artikeln ledde till högljudda protester bland de religiösa på Qoms gator, och militären svarade med våld.
Det blev början på slutet för monarken. För nu samlades också icke-troende och gav uttryck för deras undantryckta känslor. Dålig ekonomi, hög arbetslöshet och brustna löften om sociala reformer låg i grunden för det.
– Det rådde en obeskrivlig enighet. Det kunde vara vänster, höger, fascister, vad som helst. Vi ville alla få bort shahen och folk var som hypnotiserade och förtrollade över Khomieni, berättar Shahram Farzanehfar, då en 15-åring som drogs med i virrvarret.
Många vill också än i dag minnas hur de kunde se avbilden av ayatollans ansikte i månen, som ett gudomligt tecken på vem som var landets sanna ledare.
– Jag minns hur grannarna ropade på min far: "Herr Farzaneh, kom upp på balkongen och skåda imamen på månen!"
Foto: AP/TT
Liksom Khomeini var också den franska, pittoreska byn Neauphle-le-Château rätt så okänd innan 1978. Det var härifrån som Khomeini fjärrstyrde miljontals människor, tusentals kilometer bort. Byn kom att kallas för ett av “världens viktigaste maktcentra”.
En provisorisk moské hade satts upp i ett blåvitt tält och världens ögon var på den 76-årige ayatollan som skulle komma att bli synonym med det nya Iran.
– I skrifterna som vi från vänstern tog del av, stod det att man kunde alliera sig med andra som var emot fienden. I vårt fall var det imperialismen, och därmed också shahen. Det viktigaste var att bilda en front, säger Siavash Dehghan om varför unga kommunister demonstrerade tillsammans med de religiösa.
De troende var mer välorganiserade och populära, och därför fick också protesterna en allt mer religiös underton.
Under årets lopp började det som representerade den västerländska livsstilen att attackeras. Biografer, barer, till och med banker brändes ner och förstördes.
– Vi såg allt det där men tänkte att det inte var så viktigt. Det som var viktigt för oss var att shahen skulle lämna. Grupptrycket tvingade en del av oss att säga Allahu akbar (Gud är stor) under protesterna. Det var något jag aldrig hade sagt innan, säger Siavash Dehghan.
För Maria Rashidi var skälet ett annat.
– Vi trodde att en imam, en religiös människa, bara tänker på människors bästa. Att han älskar alla människor, att han älskar sitt folk och att han kommer att rädda Iran från diktatorn shahen, säger hon.
Khomeini spelade in sitt budskap på kassettband som i sin tur kopierades i tusental. Dessa spreds över hela landet, bland annat i moskéer, och eldade på protesterna.
Han lovade sätta stopp för det rådande förtrycket och korruptionen. Ge utrymme för alla åsikter, och viktigaste av allt – han lovade iranierna att de äntligen skulle få demokrati.
Det som kom att bli shahens största misstag var hans våldsamma svar på de fredliga och obeväpnade protesterna. För varje skott som avfyrades, samlades ännu fler för att sörja de döda och skadade.
Shahen försökte på sätt och viss förse massorna med nya löften om förändringar. Men det var redan för sent. Folket hade bestämt sig – shahen skulle bort.
Några veckor efter att shahen och kungafamiljen lämnat Iran för alltid, kom slutligen dagen som Khomeini väntat på i 15 år.
Den 1 februari 1979 landade han på flygplatsen i Teheran. Hans ankomst beskrevs som århundradets mottagande.
Miljontals människor hade samlats i den iranska huvudstaden. Det var människor överallt. På bilar, på byggnader, till och med uppe på träden.
Alla ville få en skymt av mannen som skulle göra allting mycket bättre. Det var så pass mycket folk att Khomeini fick ta helikopter den sista biten till kyrkogården Behest-e Zahra, där han skulle hålla sitt första tal.
Foto: Jerker Nylén
Shahens regering var vid det här laget fortfarande ovillig att lämna över makten. Förhandlingar pågick in i det sista men de lyckades aldrig rucka på Khomeinis och demonstranternas krav – att alla de som jobbat under shahen också skulle avgå.
Vi det här laget befarade Irankännare att splittringarna skulle leda till ordentliga våldsamheter. I värsta fall ett inbördeskrig.
Men spiken i kistan på det gamla Iran blev när armén slutligen ställde sig neutrala i konflikten. Det var den 11 februari 1979. Det var så betydelsefullt att den dåvarande premiärministern Shapur Bakhtiar avgick några timmar efter.
Segerropen tycktes aldrig tystna.
Nu skulle det nya Iran födas.
Ett år. Tre tragedier. För Maria Rashidi innehåller de månader som sträcker sig mellan 1978 och 1979 det som hon kallar de tre katastroferna i sitt liv.
Först hennes mammas för tidiga död. Sen revolutionen. Och till sist äktenskapet med en man hon inte älskade, och som hon menar nästan 20 år senare skulle ha ett finger med i spelet i att vanställa hennes ansikte med syra.
För Maria Rashidi höll sig glädjen som revolutionen förde sig bara ett år. För många andra icke-religiösa kom besvikelsen tidigare än så och de fick sig ett bryskt uppvaknande.
Shahens censur släpptes kortvarigt. Men ganska direkt började en ny epok av historieomskrivning. Böcker brändes, skolplanen förändrades och nya regler implementerades.
Inom loppet av en månad hölls för första gången högljudda protester mot Khomeini. Klädkoden för kvinnor inom offentliga myndigheter hade fastställts – de skulle börja bära chador, ett täckande ytterplagg som på persiska bokstavligen betyder tält.
– Jag var så besviken och arg på den här revolutionen. Det är en av anledningarna till att jag inte ville stanna kvar. Jag känner en stor sorg i hjärtat än i dag. Iran är inte det landet som jag föddes eller växte upp i, säger Minoo, som inte stod på revolutionärernas sida.
Foto: Jerker Nylén
Civilpersoner beväpnades med polisens och militärens gamla vapen, som ett slags inofficiellt medborgargarde. Med våld och hårda ord fick man slutligen oppositionella att kuva sig till den nya ordningen.
– Inom loppet av ett år gick det från att alla hjälpte alla, till att folk uppmuntrades att spionera på varandra. Man kunde bli misstänkliggjord om man inte aktivt visade sitt stöd för den nya regimen, berättar Fataneh Farahani när hon blickar tillbaka på den post-revolutionära tiden, och fortsätter:
– Folk kunde gripas för sina ringa politiska engagemang och till och med fel klädsel kunde signalisera att man till exempel var från vänstern. Att bära glasögon kunde förknippas med att vara intellektuell.
Besviken, ånger och lurad – det är känslorna som beskrivs av många som flytt från Iran och som nu bor i Sverige. Det var sagt att prästerskapet inte skulle blanda sig i politiken, men nu besitter de i princip all makt.
– De flesta som demonstrerade hade nog inte full koll på vad Khomeini hade i åtanke, de ville helt enkelt bara bli av med en diktator. Det var först efter att shahen hade lämnat landet som Khomeini lyckades befästa sin makt, och islam gjorde sitt egentliga intåg i det offentliga livet, säger Daniel Ritter, revolutionsforskare vid Stockholms universitet.
Relationen med USA blev sig aldrig mer lik. Iran implementerade ett för världen helt nytt styrelseskick med en religiös ledare i spetsen. Och västvärlden förlorade en viktig allierad.
– Det fanns många varningar på vägen men vi var för naiva. Vi var unga som inte lyssnade, säger Siavash Dehghan som sedan sin flykt till Sverige lagt den kommunistiska ideologin på hyllan.
Mandana Amirpour var själv för ung för att delta i protesterna, men hon följde ändå hur de vuxna visade sitt missnöje.
– Friheten vi blev lovade kom aldrig. Jag hade aldrig lämnat Iran som nittonårig om det inte vore för revolutionen, men jag ville vara fri, säger hon.
Hon var tolv år vid den här tiden och skolkade från skolan för att titta på de vuxna som höjde sina nävar och misstrodde shahen. Och så småningom började också hon hålla med.
Feministen och aktivisten Haideh Daragahi likställde känslorna i revolutionens sluttamp som vid en förälskelse. Där man inte tänker efter eller ser konsekvenserna, utan bara ger sig hän.
I SVT:s program Världens händelser från 2011, säger hon till alla som frågar sig hur demonstranterna inte kunde se vad som väntade:
– Om du hade varit där skulle du ha gjort precis som vi.
Khomeini har varit död i snart 30 år men hans titel som Iran högste andlige ledare lever kvar i händerna på hans efterträdare ayatolla Seyyed Ali Khamenei. Årligen pågår ett firande i Iran mellan 1 och 11 februari. Datumen från att Khomeini anlände, till dess att han lyckades krossa det sista av shahens styre.
Också i franska Neauphle-le-Château samlas en liten skara regimtrogna iranier.
– Revolutionen är en av de viktigaste markörerna i Irans historia och har delat tiden i ett före och ett efter revolutionen. Till och med för de iranier som inte levde under den här tiden, de lever i konsekvenserna av en revolution, säger Fataneh Farahani som i dag är etnolog vid Stockholms universitet.
Den iranska revolutionen förde med sig en rad händelser som kom att påverka landet på flera sätt. Ett av de mer avgörande påföljderna var kriget med Irak.
Kriget varade i åtta år och blev ett av de blodigaste krigen i modern tid och tvingade många på flykt.
I dag lever ungefär 112 000 människor i Sverige, som på ett eller annat sätt har en iransk bakgrund, och som flytt revolutionen och de efterföljande händelserna.
– När jag var liten upplevde jag att de vuxna hade lite mer hopp, men nu upplever jag att de i mina föräldrars generation har gått vidare. Man har stängt det kapitlet, säger Tina Mehrafzoon.
Men det har däremot inte Maria Rashidi gjort.
reporter
reporter
Publicerad 10 februari 2019