IS nya front: En liten stad i paradiset
I maj fanns här en liten, sömnig och naturskön avkrok på ön Mindanao. I dag är Marawi en spökstad där ruin efter ruin bildar en dystert taggig skyline. I några få kvarter som vetter mot sjön Lanao håller fortfarande ett 80-tal IS-krigare stånd – mot 11.000 filippinska soldater.
Marawi, Filippinerna. Jag och fotograf Emil Larsson väntar på militärens tillstånd att åka in i krigszonen, in i ruinstaden. I väntan på ett beslut får vi nöja oss med en ung löjtnant.
Ron Villarosas skeva leende blottar en grå tandställning och hans generade ursäkter väller fram när Emil tar fram kameran och börjar filma vårt samtal.
”Sir”, säger han, ”jag får inte uttala mig, please!”
Utanför kameran pratar den unge och energiske officeren desto mera. Med milt våld tvingar han ner mig på en stol för att titta på en serie powerpoint-presentationer.
Villarosas presentationer visar hur mer än 350.000 människor flytt striderna som plötsligt och oväntat börjar den 23 maj när filippinsk militär är på väg att gripa ledaren för terrorgruppen Abu Sayaaf, en grupp som lierat sig med Islamiska Staten i Irak och Syrien.
Men inom loppet av ett dygn förvandlas det som först ser ut som ett enkelt polisärende till ett fullskaligt krig.
Marawi, Filippinerna.
Flera hundra välbeväpnade terrorister tar över fängelset, universitetet, sjukhuset och ett regemente med stora vapenförråd. En kyrka bränns ned och en polis halshuggs.
Invånarna flyr i panik. I dag, fem månader senare, håller terroristerna fortfarande några kvarter i Marawis centrum och ett 40-tal civila som gisslan. 150 soldater, 750 terrorister och ett 50-tal civila har, enligt militären, dödats i striderna.
”Nu är flyktingarna utmattade, de bor i tält, i skolor, kommunalhus och hos släktingar. Allt fler tappar tron på sina ledare och hjälpen börjar sina. Risken att flyktingarna radikaliseras växer därför vecka för vecka”, förklarar Villarosa medan olika powerpointfigurer växlar skepnad i hans dator.
När Spanien erövrade Filippinerna på 1500-talet var ön Mindanao, som Marawi ligger på, redan muslimsk sedan 1300-talet. Alla andra delar av Filippinerna blev katolska, men Mindanao förblev muslimskt.
När USA tog över den spanska kolonin i början av 1900-talet förflyttades kristna filippinare till Mindanao och öns muslimer förvandlades från majoritet till minoritet.
Muslimerna kände sig marginaliserade och ur den känslan växte så småningom ett väpnat uppror.
Den mest radikala gruppen i motståndet mot den katolska centralmakten kallar sig Abu Sayaaf. Abu Sayaaf lierade sig med Islamiska Staten (IS) 2014. Gruppens kärna består av en stor klan, Maute. Och just Mauteklanen har skickat flera av sina unga män till olika islamistiska skolor i Kairo och Amman, skolor där de kommit i kontakt med terrornätverket IS och radikaliserats.
Mauteklanen har också under lång tid ägnat sig åt smuggling och droghandel. Just blandningen av kriminalitet, febrig religiositet och en förtryckande centralmakt är en perfekt jihadistcocktail, perfekt för IS. En jihadistcocktail som nu skapat en flyktingkatastrof.
Vi befinner oss i ett kommunalhus utanför Marawis stadsgrän. På gården sitter ett hundratal flyktingar och väntar på att bli registrerade av militären.
Alla har fått nummerlappar och en hård högtalarröst ropar upp nummer efter nummer. En långsam process för att kontrollera flyktingarnas identitet så att inga terrorister slipper igenom den filippinska arméns järnring runt den belägrade staden.
23-åriga Amira Otara har väntat på sin tur i sex timmar.
Amira pratar med oss på mjuk engelska innan rösten i högtalaren ropar upp just hennes nummer och hon rusar fram till bordet där militärer i kamouflagefärgade uniformer granskar hennes papper.
I bakgrunden hörs knattret från automatvapen och det dova ljudet från enstaka granatexplosioner. Då och då sveper stridsplan ner över Marawi, ibland följt av hårda distinkta knallar när stridsflygets bomber exploderar i husruinerna.
Plötsligt börjar en soldat sjunga karaoke, en gammal Lionel Richie låt.
"I’m easy like Sunday morning"
Allt i ett försök att förströ de uttråkade flyktingarna. Ljudet av lekande barn, galande tuppar, stridslarmet där borta i ruinstaden och de bitterljuva tonerna från karaoken får mig för ett ögonblick att tappa andan. Men det ska bli värre.
För efter en stund betraktar alla – militärerna, flyktingarna och några lokala reportrar – mig med stora förväntansfulla leenden och jag inser plötsligt att jag inte kommer undan, att vårt tillstånd att åka in i stridszonen med militären rent av kanske hänger på det här.
Medan svetten bryter fram under min skottsäkra väst sjunger jag lite valhänt de första stroferna i låten jag tvingats välja från karaokens bildskärm:
"On a dark desert highway, cool wind in my hair".
Inte bara jag drar en suck av lättnad när de sista tonerna av Hotel California äntligen strömmat ut och applåderna känns mer pliktskyldiga än varma. En timme senare kör vi hursomhelst över floden Agus in i krigszonen Marawi, inbäddade i en militär eskort.
Förstörelsen är av samma slag som i irakiska Mosul och syriska Raqqa.
Inne i staden är automatvapenelden tydligare och löjtnant Villarosa varnar för förlupna kulor.
Plötsligt sveper stridsplan in över oss. När de kraftiga sprängladdningarna träffar ruinerna dränks för ett kort ögonblick vrålet från jetmotorerna av ljudet från explosionerna.
Så kommer en kort och ganska oansenlig man långsamt gående mellan husruinerna. Han visar sig vara general och när jag frågar Melquiadeles Ordiales varför 11.000 soldater inte kan besegra 80 terrorister, ler han trött och säger:
”Det här är en ny typ av krig vi inte är utbildade för; försåtsmineringar, civila som mänskliga sköldar och hänsynslösa fiender som offrar sig själva på ett sätt som är främmande för oss.”
Så länge striderna pågår fortsätter vardagen för soldaterna i de ödelagda kvarteren.
General Ordiales säger att det bara är en tidsfråga innan terroristerna måste ge upp. Och då, säger han, börjar den verkliga utmaningen.
Att förstöra en kvartsmiljonstad tog knappt fem månader.Men att bygga upp upp Marawi, fruktar pessimisterna, kommer att ta flera år.
Hur IS försök att etablera ett brohuvud på Mindanao kommer att lyckas beror mycket på hur centralmakten i Manilla reagerar på jihadist-attacken i Marawi.
I Marawi har alltid en mycket tolerant form av islam praktiserats och i stadens moskéer har homosexuella och transvestiter öppet kunnat be. De flesta kvinnor tar på sig sina sjalar först när Emil börjar filma, annars verkar de inte vara särskilt angelägna om att täcka sin huvuden.
Men om toleransen kommer att överleva president Rodrigo Dutertes hårdhänta svar på IS-attacken återstår att se. För om IS mer permanent lyckas väva in sin världsjihadism i den lokala konflikten med centralregeringen i Manila beror på hur snabbt det förstörda Marawi byggs upp igen.
Före attacken hade Marawi – med sina natursköna omgivningar, behagliga klimat och mjuka tolerans – ett drag av paradiset.
Men utgången efter det korta men våldsamma kriget känns, precis som i Eagles gamla hit, högst osäker:
"This could be heaven or this could be hell".
Reporter, Marawi
Fotograf, Marawi
Ella Berger
Lina Lindahl
Publicerad: 13 oktober 2017 06.00