SMS från Ebba 13:46 den 7 april 2017

Jeanette Åkerlund går de sista metrarna mot varuhuset Åhléns.

En plats som tidigare var förknippad med shopping, med gatumusikanters dragspel och bollkonstnärer på gatan utanför.

I dag en plats som kopplas ihop med attentatet den 7 april förra året.

Det var här som Jeanettes dotter Ebba, 11, gick av bussen efter skolan.

Ebba var på väg för att träffa mamma och hade precis korsat gatan när hon i hög fart blev träffad av lastbilen som kördes av den terrormisstänkte.

En person som Jeanette Åkerlund inte ens vill nämna vid namn.

Mamman skriver nu själv om året som varit på hemsidan för stiftelsen Ebbas änglar.

Här är hennes egna ord.

”Ebba och jag träffades alltid på mornarna de veckor hon var hos sin pappa. På så sätt fick vi 10 min extra varje dag under de veckorna och hade möjlighet att prata om saker som pågick i skolan och att planera för de veckor hon var hos mig. Veckorna innan den 7 april hade vi planerat påsklovet vi skulle spendera tillsammans. Vi skulle få gäster från Norge och vi hade bokat in övernattning och SPA-behandlingar på Yasuragi.

Den 7 april kl. 07:40 satt jag därför som vanligt på en av bänkarna på Rådmansgatans tunnelbanestation och väntade på Ebba. När jag följde henne till bussen var hon väldigt uppspelt och såg fram mot allt som skulle hända. Hon undrade om hennes påskägg skulle vara lika stort som förra året och hon sa att när hennes vän från Norge kom till ”hennes hemmaplan” så skulle hon prata svenska lika fort som hon tyckt att han pratat norska när vi var i Oslo hösten 2016.

Hon var också uppspelt för att hon skulle springa för Barncancerfonden den här dagen. Eleverna på skolan skulle springa så många varv de orkade och jag sponsrade med 100 kr per varv. Ebba blev oerhört glad över det. Det var viktigt för henne att de skulle få in så mycket pengar som möjligt.”

”Ebba hade en fantastisk energi, stark vilja och en anmärkningsvärd mognad och klokhet för sin ålder. Redan som treåring hade hon en argumentationsteknik som förbluffade mig. Vi hade många djupa samtal under åren som jag tror bidrog till att Ebba blev en stark tjej. Hon trodde på sig själv och gick sin egen väg”.

Den här dagen har Ebba i vanliga fall pianolektion klockan 14 vid Odenplan, tre tunnelbanestationer från Åhléns. Men lektionen är inställd på grund av loppet på Campus Manilla-skolan på Djurgården.

Ebba ska möta mamman i stan efter skolan. Från bussen ringer och messar Ebba mamma för att berätta hur stolt hon är över att ha klarat elva varv, trots en inflammation i knät.

Buss 69 rullar långsamt fram. Jeanette undrar hur långt Ebba hunnit. Bussen har kört en annan väg på grund av vägarbeten på Sergels torg och tar längre tid än vanligt.

Ebba svarar på sms.

I vanliga fall brukar Ebba komma till mammas kontor i stan efter skolan, för att därifrån åka hem tillsammans. Så en annan dag skulle Ebba hoppat av bussen vid Norra bantorget, som är närmare jobbet. Men just den här fredagen flyttade Jeanettes kontor.

”När flyttfirman var klara och mina arbetskamrater började droppa av så kände jag att det inte fanns någon anledning för mig att stanna kvar i den tomma lokalen. Jag textade tillbaka till Ebba:

Det är inte ovanligt att Ebba går av vid Centralen. Det gjorde hon varje dag under de veckor hon var hos sin pappa och även ibland då vi skulle handla på vägen hem”.

Från Åhléns nedgång till Centralen är det tänkt att Ebba ska ta tunnelbanan till Rådmansgatan, två stationer bort, för att möta mamma. Ebba messar från bussen.

En rad olyckliga omständigheter gör att Ebba befinner sig utanför Åhléns just vid den här tiden.

Flytten av mammas kontor. Skolloppet för Barncancerfonden. Den inställda pianolektionen. Vägarbetet. Och den försenade bussen, som normalt stannar på Klarabergsgatan, på samma sida som Sergels torg. Men hållplatsen var på grund av vägarbetet flyttad till Mäster Samuelsgatan, precis nedanför det övergångsställe där Ebba hoppar av och går mot Åhléns på Drottninggatan.

”Jag ringer upp Ebba och hon är precis framme vid Sergels torg. Vi kommer överens om att mötas på Rådmansgatan istället så kan vi handla glassen och annat på väg hem. Ebba går av bussen i samma sekund vi lägger på.

30 sekunder senare inträffar det värsta som kan drabba en förälder och mitt liv förändras för all framtid.

Helt ovetandes om det tar jag på mig ytterkläderna, lämnar kontoret, går ner för trapporna och väl ute på Barnhusgatan ser jag att det är fullständigt kaos. Något har hänt på Drottninggatan. Det är fullt av ambulanser och poliser, människor springer polisen till mötes och skriker:

”Idioten har pistol! Han försvann åt det hållet!” och pekar ner mot Åhléns.

Jag kommer fram till Drottninggatan och ser väldigt mycket blod. Det är fasansfullt. Det ligger skadade människor intill fasaden vid juvelbutiken Carat med filtar över sig och det är andra människor som tar hand om dem. Jag frågar en man som står där vad som har hänt. Jag tror han svarar:

”Det är en dåre som kört ner här.”

Jeanette förstår i det läget fortfarande inte att Ebba är en av alla som varit i vägen för lastbilen som kapats och kört över människor på Drottninggatan. Hon tänker att det var tur att Ebba inte gick av vid hennes arbetsplats och fick uppleva de här scenerna av döda och skadade på gatan.

”Jag skyndar mig över Drottninggatan, förbi Seven Eleven, ner för Adolf Fredriks Kyrkogata. Det står en totalkraschad bil precis vid kyrkogården på Holländargatan och det är grupper av ungdomar som helt plötsligt börjar skrika och springa.

Jag blir så rädd att jag också börjar springa fast jag inte vet varför. På Sveavägen är läget detsamma, folk skriker och springer. Jag fortsätter springa ända ner i tunnelbanan.

Väl där tar jag upp mobilen och textar Ebba.”

Jeanette söker febrilt på nyhetssajterna för att försöka förstå vad som hänt. Hon läser att en lastbil kört in i Åhléns. Hon förstår att Ebba måste ha befunnit sig i närheten och ringer henne direkt.

Det är upptaget.
Hon textar.

”Jag försöker ringa hennes mobil flera gånger och nu går det inte att komma fram.”

”Det är mitt sista meddelande till henne”.

Kaos råder i centrala Stockholm. Människor är i chock. Poliser ropar ut i en högtalare att det är ett terrordåd och att alla ska hålla sig borta. I butiker trängs människor i kylrum och långt från affärernas stora glasfönster, ifall en andra attack kommer.

Jeanette försöker ta sig genom avspärrningarna, men motas bort av polis. Hon springer till Sveavägen, en parallellgata till Drottninggatan. Försöker hitta Ebbas mobil via ”Hitta min iPhone”. Men mobilen är nedkopplad. Det borde den inte vara.

”Har hon kanske tappat den och den har gått sönder? Så måste det vara!”.

Tankarna är många, oron obeskrivlig. Jeanette går in på Facebook och vädjar om hjälp att hitta Ebba. Hon möter upp Ebbas pappa, som bor i närheten. De står vid avspärrningarna som utökas och gör att de hamnar allt längre från brottsplatsen.

”Det känns som att mitt huvud ska sprängas. Jag ringer polisen och ger signalement på Ebba. Samtidigt frågar jag till vilket sjukhus de skadade förts. Jag får besked om att Karolinska är ett av sjukhusen”.

Under tiden ringer Jeanette upp föräldrar till Ebbas klasskamrater, som åkte med samma buss. En av Ebbas bästa kompisar berättar för Jeanette att hon såg när lastbilen körde in i Åhléns. Jeanette frågar hur lång tid det var efter att Ebba gått av bussen. ”Cirka 30 sekunder” får hon till svar.

Jeanette ringer till Karolinska sjukhuset, förklarar sitt ärende och blir bortkopplad. Flera gånger om. Hon tappar räkningen på alla gånger hon ringer. Hennes chef kör henne till sjukhuset.

Personalen meddelar att ingen i Ebbas ålder kommit in till sjukhuset. Hon får en kopp varm choklad, lugnar sig en aning och tänker att det måste vara positivt att Ebba inte är på sjukhuset. Trycket över bröstet släpper, ger Jeanette hopp.

”Jag var naturligtvis fortfarande orolig, hon var försvunnen och hon hade inte ringt mig. Även om hennes telefon gått sönder så tänkte jag att så ordentlig som hon var hade hon bett att få låna någon annans att ringa ifrån. Hon måste sitta i en källare någonstans i city med andra.

Kanske har de ingen täckning där de är?

Kanske har Ebba fått en sådan chock att hon inte kommer ihåg telefonnumret?”

Jeanette får skjuts hem. Hon ringer polis och sjukhus, söker i sociala medier, hoppas på ny information. Klockan 02:00 knackar det på bakdörren.

”Två poliser kommer in för att ta mitt DNA. Jag känner att hoppet sjunker. De säger att de inte har någon information om Ebba men att de hittat Ebbas ryggsäck på platsen, att det är många skadade och att det är därför de behöver mitt DNA.

Ebbas ryggsäck… Den satt alltid där den skulle, på Ebbas rygg. Hon brukade inte ens ta av sig den på bussen eller tunnelbanan, och hon hade den aldrig bara över en axel.

Ändå tänker jag att kanske den här gången?

Kanske hade hon tagit av sig ryggsäcken och därför tappat den i tumultet?

Jag frågar poliserna hur lång tid det kommer att ta att få svar på DNA-provet. De svarar att det skickas omedelbart ner till Linköping och att man enbart arbetar med detta så det kommer att gå fort.”

Nästa dag, klockan 17, ringer det på dörren. Polisen står utanför. Den här gången för att bekräfta Jeanettes värsta farhågor. Ebba är en av de avlidna. Anledningen till att det tagit så lång tid att få svar är att polisen varit tvungna att vänta in hennes röntgenbilder från tandläkaren.

”Allt blir suddigt omkring mig.

Det får inte vara sant.

Kan inte vara sant.

Jag minns att jag börjar gråta och att jag står i hallen och kramar poliserna.

I övrigt är allt svart”.

”Det är omöjligt att förklara den smärta det innebär för en förälder att förlora sitt barn. Det är lika svårt som att förklara för någon som inte har barn vad kärlek till ett barn innebär. Hur den kärleken skiljer sig från annan kärlek. Den är villkorslös och oändlig.”

På loftet i Jeanettes radhus har Ebba sitt rum. Olika delar där hon sov, lekte och ritade. Stora mjukisdjur på hyllorna och på väggen ett svartvitt porträtt där hon kastar en slängkyss mot kameran. Rummet är i princip orört sedan Ebba dödades i attentatet på Drottninggatan förra året. Hennes svartvit-randiga nattlinne ligger över en klädhängare.

Jeanette har inte tvättat det sedan Ebba använde det sist.

”Ebba var mitt enda barn och jag lever ensam. Jag har förstått att det är lika smärtsamt att förlora ett barn även om man har fler barn. En förlust av ett barn är lika stor hur än livet i övrigt ser ut och jag vill inte på något sätt förringa den förlusten andra föräldrar känner, jag vill bara förklara att skillnaden är att jag aldrig kommer att få höra någon säga ”mamma” igen och jag kommer inte att få uppleva barnbarn.

Min viktigaste och värdefullaste uppgift är fråntagen mig.

Min livskarta är utraderad och jag har tappat fotfästet totalt.

Det är ett tungt och sorgligt arbete att försöka rita nya pilar och mål på det tomma arket. Ibland frågar jag mig vad som är vitsen med en ny karta.

Finns det någon mening?

Ingenting är sig längre likt och jag har svårigheter med att se att något kan komma att betyda lika mycket för mig som Ebba gjort. Svårigheter med att se vad det är för mening att fortsätta.

Det svarta hålet är stort och djupt och mina naglar biter sig fast i kanten för att jag inte ska försvinna ner.”

”Det svar jag om och om igen kommer fram till är att Ebba inte vill att även mitt liv går till spillo, att jag ska ta till vara på de år jag har kvar av livet och göra det allra bästa jag kan av dessa.

Sorgen och smärtan finns där, obarmhärtig, och den kommer att följa mig i resten av mitt liv men hat och ilska hör inte hemma här och jag försöker envist att slå bort dem när de tar tag i mig. De drabbar ingen annan än mig själv och kommer att äta upp mig inifrån om jag ger dem möjlighet.

Därför känner jag att är det min uppgift att ta mig samman och att försöka hitta vägen tillbaka till ett meningsfullt liv. Jag och endast jag kan välja hur mitt resterande liv ska se ut.

Jag har ett val.”

Jeanette Åkerlund har startat stiftelsen Ebbas änglar till minne av Ebba för att kunna hitta en mening genom att hjälpa andra barn. På årsdagen den 7 april ordnar hon även en konsert till dotterns minne. Det har varit viktigt i hennes sorgearbete.

”Jag hoppas att stiftelsearbetet på sikt ska hjälpa mig att återfå sann glädje. Att få bidra till en bättre värld”.

Artikeln bygger på Jeanettes egna texter om Ebba och vad som hände den 7 april 2017. Texterna finns publicerade på hemsidan för stiftelsen Ebbas änglar och alla bilder kommer därifån.

Diamant Salihu

Emil Larsson, fotograf

Webbproduktion: Linnea Heppling & Fredrik Edgren

Videoproduktion: Daniel Ivarsson & Johannes Björklund