20 år har gått sedan diskoteksbranden i Göteborg, men ärren finns kvar. Hör berättelserna från dem som var med.

BACKAPLAN, GÖTEBORG 1998 | Så fort Sara kommer in i lokalen slås hon av hur många som är där. Sara Khorsandi är 14 år och älskar att dansa. Inför festen i Makedonska föreningens lokal på Hisingen har hon stängt in sig på sitt rum och lyssnat på samma låt säkert tio gånger i rad. Hon är klädd i khakigrön magtröja och "prasselbyxor", som hon och hennes vänner kallar dem.

Sara och hennes kompisar tränger sig in genom folkhavet. De vill stå nära dj:n och dansa. Långt in.

I dörren utanför lokalen står Deniz Liman. Han är 18 år och en av dem som arrangerat festen. Han har tryckt upp massor av flygblad som delats ut på skolor och på stan. Precis som Sara imponeras han av hur många som är där.

Det kommer mer folk hela tiden, och trapphuset fylls snabbt.

”Det här blir ju lyckat”, tänker han.

Plötsligt kommer någon fram till honom och säger att det luktar rök.

De går in i lokalen och tittar sig omkring, men märker inget. Deniz går ut igen och musiken fortsätter att spela.

En trappa upp, långt inne i lokalen, dansar Sara. De står i en ring och dansar med ytterkläderna i en hög i mitten. Hon känner en konstig lukt. Lite stickig. Rök.

Hon blir livrädd.

Skulle hennes mamma känna röklukt från Sara när hon kommer hem skulle hon tro att Sara rökt och då skulle det "ta hus i helvete".

Men Sara stannar. Att lämna dansgolvet och musiken finns inte på kartan.

Deniz hör en smäll inifrån lokalen. Folk börjar strömma ut. Han hjälper folk att komma ut och när han tittar upp mot fönstren ser han eldflammor.

Då förstår han. Alla kommer inte komma ut därifrån levande.

Klockan är halv tolv och ur högtalarna dånar Monica & Brandys “The boy is mine”. Men mitt i låten tystnar musiken. Tjock, svart rök fyller lokalen på några sekunder. Det blir kolsvart.

Sara får svårare och svårare att röra sig. Hon kan inte ta någon egen riktning utan följer bara med folkmassan. Hon vänder ryggen mot en vägg och sjunker ner.

Sara kan inte andas. Det tar stopp i lungorna. Till slut orkar hon inte kämpa mer. Hon börja tänka tvärtom, att hon måste få det att gå fort.

Hon börjar snabbt andas in röken.

Publiksuccén blir snabbt en katastrof. I lokalen som är godkänd för 150 personer finns mer än dubbelt så många ungdomar. Och det finns bara en utgång.

I paniken som uppstår kommer många inte ut, en del ramlar och blir nedtrampade.

Det första larmsamtalet kommer in 23.42.

Brandmannen Reine Carlsson är en av de första rökdykarna som går in i lokalen.

- Det är ett hav av ungdomar och barn därinne. Jag hör att de skriker och är helt förtvivlade.

En tjej skriker på hjälp och Reine börjar med livräddning. Runtomkring honom försöker människor i panik få honom att hjälpa dem. De hänger sig fast i hans dräkt och andningsmask.

- Jag har livet i en mask. Det som jag har i min mask, det skulle jag vilja dela med mig till allihop. Det var det enda de ville ha.

Det blir allt mer stilla i lokalen.

- De går mot medvetslöshet. Sen ser man att de jämrar sig, till slut ser man att ingen jämrar sig.

En annan av de brandmän som kommer till brandinfernot på Backaplan är Gunnar Lindahl. Han arbetar febrilt med att få ut unga. Och han får hjälp.

- Varje gång jag kom ut i trapphuset med en kropp så fanns det alltid ungdomar som tog emot, och bar ner för trapporna. Jag gick aldrig ner för trapporna för att bära någon.

Gunnar Lindahl vänder på dem som ligger på golvet för att se om de lever. Men alla han vänder på är döda. Han börjar tro att det är för sent.

Men så förstår han. Under de döda ligger levande.

- De har kommit med ansiktet mot golvet och fått bättre luft än de som låg över, som fick mer rök i sig.

En av dem som ligger där på golvet är Sara.

- Jag är sist ut förmodligen. Jag vet inte om jag har rört mig. Jag vet inte hur jag har legat. Jag tror jag har haft folk över mig.

63 personer dör i branden. Den yngsta är tolv år. Över 200 skadas.

Det ska visa sig att branden startade i möbler som blockerade nödutgången.

Redan tidigt fanns misstankar om att branden var anlagd. I början av 2000 greps fyra unga killar som samtliga sedan fälldes i tingsrätten för grov mordbrand.

Anledningen till att de tände på ska ha varit att killarna inte kom in gratis på festen och därför ville hämnas.

Sara är i dag 34 år. Efter branden fick hon genomgå flera operationer och hudtransplantationer. Hon har gått vidare, men ärren från branden finns kvar, utanpå och inombords.

- Jag har det på armarna. Jag vaknar med det, jag sover med det.

Se hela dokumentärserien i SVT Play

Anna Wikman

Reporter

Anna H Svensson

Webbproduktion och text

Lars Wiklund

Reporter

Markus Junghard, Bengt Kulén, David Johansson

Fotograf

Helin Pakdemir

Webbklippning

Publicerad: 28 oktober 2018