Prinsessan Diana – ett oförglömligt livsöde

Sensommaren 1997 sitter halva jordens befolkning framför sina tv-skärmar och följer en begravning i London. I den brittiska huvudstaden har miljoner sörjande samlats på gatorna – och bakom kistan går två små pojkar, tolv och femton år, som nyss mist sin mamma.

Diana, prinsessa av Wales, var vid sin död framförallt folkets prinsessa. Under sitt 36-åriga liv hade hennes fascinerande livsöde berört hjärtan världen över, från hennes sagobröllop med Storbritanniens kronprins Charles till den tragiska bilolyckan i Paris som kostade henne livet.

Det här är berättelsen om Lady Diana Spencer.

Lördagen den 30 augusti 1997. Den frånskilda prinsessan Diana av Wales, 36 år, har precis anlänt till Paris efter en veckas semester ombord på en lyxjakt längs franska Rivieran och italienska kusten med sin pojkvän Dodi Fayed.

Den brittiska adelsdamen och den egyptiske arvtagaren har funnit varandra tidigare under sommaren och deras kärlek trollbinder världen – och är en guldgruva för skvallerpressens löpsedlar.

Den frispråkiga och fashionabla Diana ger på många sätt sken av att äntligen på nytt ha funnit glädjen i livet, efter den utdragna separationen från exmaken prins Charles, och efter att hon tycks ha övervunnit sin depression och de ätstörningar hon öppenhjärtigt berättat om.

Diana och Fayed har bara tänkt stanna i den franska huvudstaden en natt, på vägen hem mot London, och paret tillbringar sensommarkvällen med mat och dryck på lyxhotellet Ritz i centrala Paris.

Hotellet ägs av Dodi Fayeds far, den egyptiske affärsmannen Mohamed al-Fayed, som även har upplåtit sin lägenhet åt paret att övernatta i, några kvarter bort.

Säkerhetschefen på Ritz, Henri Paul, har fått i uppdrag att köra hem paret från hotellet. Diana och Fayed är denna sommar kanske världens mest omsusade kändispar och paparazzi-fotograferna är dem ständigt hack i häl.

För att undvika den största anstormning från pressen, lämnar först en ”tom” bil Ritz huvudentré som avledningsmanöver och lyckas dra till sig en stor del av fotograferna som väntat utanför.

Historiska tre minuter

Klockan 00:23 når bilen infarten till tunneln under bron Pont de l'Alma. Plötsligt tappar Paul kontroll över fordonet, som sladdar in i det mötande körfältet. En senare utredning kommer att visa att bilen snuddat vid ett annat fordon i tunneln.

I en uppskattad hastighet på 105 kilometer i timmen krockar bilens front rakt in i en av brons stöttepelare. Bilen snurrar sedan runt i farten och far baklänges in i tunnelns stenvägg.

Först då stannar bilen helt och hållet.

De första att nå olycksplatsen är de fotografer som lyckats få korn på och följt efter sällskapets verkliga bil. De har kört något långsammare bakom den svarta bilen. En del av dem springer genast fram för att försöka hjälpa de skadade ur bilvraket.

Andra ställer sig för att fotografera händelsen.

Klockan 00:30 anländer den första polispatrullen till platsen – och griper samtliga fotografer. När räddningstjänsten anländer konstateras att Dodi Fayed, som suttit i det vänstra baksätet, och chauffören Henri Paul omedelbart omkommit i olyckan. Deras kroppar förs inte ens till sjukhus, utan tas direkt till bårhuset.

Livvakten Trevor Rees-Jones, som sitter i det främre passagerarsätet, plockas ur bilen fortfarande vid medvetande men med svåra skador i bland annat ansiktet. Han förs till sjukhus för vård och kommer att bli olyckans enda överlevare.

Diana, i det högra baksätet, hittas också först vid medvetande. Efter en dryg halvtimmes arbete lyckas räddningstjänsten få loss henne ur vraket. Då stannar hennes hjärta.

Sjukvårdspersonal får dock snart åter igång det livsviktiga organet – som i krocken förskjutits till högra sidan av hennes bröstkorg. Prinsessan förs till ett av Paris främsta sjukhus, la Salpêtrière, men trots en flera timmar lång kamp visar sig hennes skador vara för svåra.

Klockan 04:00 på morgonen söndagen den 31 augusti 1997 dödförklaras Diana, prinsessa av Wales, 36 år gammal.

Omvärldens reaktion låter inte vänta på sig.

Ilska föregår sorg

Först kommer chock och bestörtning. Fingrar pekas snabbt mot de paparazzi-fotografer som förföljt bilen, och enligt anklagelser hetsat föraren att köra snabbare för att undfly dem. Franska utredare konstaterar senare att olyckan framförallt orsakades av att chauffören Henri Paul varit kraftigt berusad och därmed tappat kontrollen över fordonet i den höga hastigheten.

Sedan infinner sig sorgen. Dianas föräldrar och syskon upprättar en välgörenhetsfond till hennes minne, som inom ett par dagar samlar in över en miljard kronor. Tidningskiosker lyfter bort skvaller- och kvällspress med skandalrubriker om den avlidna prinsessans kärlekssemester ur sina ställ.

Dagen före hennes begravning hänger den brittiska flaggan på halv stång utanför Buckingham Palace, på order av drottning Elizabeth II. Det är första gången på över tusen år den gesten görs för en person som inte aktivt tillhör den regerande kungafamiljen.

Den 6 september begravs Diana i Westminster Abbey i London. Begravningen tv-sänds i över 200 länder, och närmare 2,5 miljarder människor följer den. Det är då, år 1997, knappt hälften av hela jordens befolkning. Miljontals människor samlas samtidigt på Londons gator för att följa processionen.

Vad var det som gjorde Diana, prinsessa av Wales, till en så extraordinärt omtyckt prinsessa? Varför sörjs hon ännu av en hel värld, tjugo år efter den ödesdigra natten i Paris?

För att förstå hur Diana lyckades beröra så många hjärtan, världen över, får vi backa bandet ytterligare några år.

Ett sagobröllop utan dess like

Lady Diana Spencer blev prinsessa av Wales och en av det brittiska kungahusets starkast lysande stjärnor i och med sitt giftermål med Storbritanniens kronprins Charles, även titulerad prins av Wales, den 29 juli 1981.

Bröllopet hölls i Sankt Paulskatedralen i London, och beskrevs som ett av århundradets bröllop, och som hämtat ur en sagobok.

3.500 gäster, bestående av kungligheter, politiker och digniteter från Storbritannien, Europa och hela världen, fanns på plats vid katedralen. Över en halv miljon åskådare kantade gatorna i den brittiska huvudstaden och 750 miljoner tittare jorden runt följde den tv-sända ceremonin.

Den nyblivna prinsessan Diana sågs genom sin börd som en perfekt match för den brittiske tronföljaren, sin make prins Charles.

En adelsdam med fötterna på jorden

Hon föddes den 1 juli 1961 som Diana Spencer, det fjärde barnet till Edward John Spencer och Frances Ruth Burke Roche, och var dotter till en av de mest framstående familjerna inom den brittiska aristokratin. Ätten Spencer har under många generationer haft nära band till det brittiska kungahuset, och både Dianas mormor och farmor tjänade exempelvis som hovdamer åt drottning Elizabeth II:s mor.

Diana själv knöt också tidigt kontakt med kungafamiljen, då hon växte upp i ett hus beläget på det kungliga godset Sandringham, i Norfolk i östra England. Familjen hyrde huset direkt av godsägaren, drottning Elizabeth II. Kungafamiljen var själv ofta på besök, och Diana hade prinsarna Andrew och Edward, Charles yngre bröder, som lekkamrater. Vid den tiden hade hon dock inte mycket kontakt med den tretton år äldre kronprins Charles.

Efter sin skolgång flyttade Diana till London och bodde med ett par skolkompisar i en hyrd lägenhet. Hon försörjde sig på flera olika jobb, bland annat som dansinstruktör och förskolelärare. Hon skulle senare bli den första kungliga bruden i Storbritannien någonsin att ha haft ett förvärvsarbete.

1975 avled Dianas farfar, vilket innebar att hennes far ärvde titeln Earl Spencer. Därmed kunde också hans dotter tituleras Lady Diana, vilket sedan dess blivit ett av hennes mer berömda epitet – ofta förkortat till Lady Di.

En blixtromans i kunglig glans

Diana hade sitt första riktiga möte med prins Charles 1977, när hon var 16 år. 29-åriga Charles dejtade då tillfälligt Dianas storasyster Sarah. Ett par år senare, sommaren 1980, träffades de igen, när Diana såg på en av prinsens polomatcher.

De två inledde snabbt därpå en relation fylld av romantiska utflykter och kunglig uppvaktning i London. Diana ska ha blivit väl mottagen och uppskattad av kungafamiljen, inklusive Charles mor, drottning Elizabeth II.

I februari 1981 offentliggjordes parets förlovning, och resten är som sagt historia, med bröllopet samma sommar.

Året därpå, i juni 1982, föddes parets första son, prins William, förväntad tronarvinge efter sin far och farmor.

Kronprinsparet uppfattades vid den här tiden som lyckligt kära, och syntes ofta vara ömsinta och kärleksfulla mot varandra vid offentliga framträdanden. Särskilt Diana hade efter bröllopet vunnit det brittiska folkets hjärta som deras godhjärtade och vackra blivande drottning.

Två år senare, i september 1984, födde Diana parets andra son, prins Henry (kallad Harry, än i dag av både familj och omvärlden).

Vid den här tiden hade sprickorna i äktenskapet blivit allt tydligare, och den annars omsorgsfullt värnade patinan krackelerade.

Skandaler, otrohet och en inblick i mörka tankar

Pressen på Diana som mamma, där hon tog en mycket mer aktiv roll i sina söners liv än vad som var brukligt för kungligheter, kombinerat med hennes kungliga representationsuppdrag och den mediala uppmärksamheten, tog hårt på prinsessan.

Hon berättade senare att hon vid den tiden kände sig ensam och övergiven, och ofta deprimerad.

Hon utvecklade även ett självskadebeteende, där hon bland annat skar sig själv. Diana uppges i efterhand ha begått flera misslyckade självmordsförsök.

Efter Williams födsel hade Diana också börjat kämpa mot ätstörningar, och hon berättade senare att hon led av bulimi. Hon minskade hastigt och kraftigt i vikt. Samtidigt gjorde hennes smalare figur, enligt samhällets skönhetsideal, att hennes status som stil- och modeikon ökade, och paparazzi-fotografer blev därmed en ännu mer påträngande faktor.

Ovanpå allt detta hägrade också vad som skulle bli den kanske största skandalen: prins Charles otrohetsaffär med sin tidigare flickvän, Camilla Parker Bowles.

Charles och Camilla, som vid tillfället själv också var gift med en annan man, hade träffats och haft en affär även före Charles äktenskap med Diana, och rykten har gjort gällande att Charles egentligen bara gifte sig med Diana, och inte Camilla, efter påtryckningar inifrån kungafamiljen. Framförallt Charles far, prins Philip, ska ha ”kraftigt uppmuntrat” sin son att ta Diana som maka. Detta är dock inte en dokumenterad sanning.

Hursomhelst gjorde Dianas depression att Charles höll en allt längre distans till sin hustru, och återupptog sin affär med Camilla – vilket i sin tur orsakade Diana ännu mer olycka, i en ond spiral.

I slutet av 80-talet inledde Diana sin egen kärleksaffär med officeraren James Hewitt, som bland annat varit ridinstruktör åt prinsessan vid hovet. Parets affär avbröts abrupt när Hewitt 1991 sändes till Irak för att strida i Gulfkriget.

Ett oundvikligt uppbrott

Den kungliga skandalen var ett faktum 1992, när uppgifter om både Charles och Dianas otrohet började läcka och få ordentlig spridning i media. I slutet av samma år separerade paret officiellt, efter överenskommelse med såväl drottning Elizabeth II som den brittiska regeringen. Någon skilsmässa var dock ännu inte på tapeten.

Men det dröjde inte länge.

De kommande åren kantades av vad som närmast kan beskrivas som en duell mellan de två parterna, där de båda talade ut i olika tv-intervjuer och läckta bilder och annat material fyllde spaltmeter efter spaltmeter i framförallt den brittiska tabloidpressen.

I slutet av 1995 uppmanade självaste drottning Elizabeth II, Charles mor, paret att skilja sig, med stöd även från landets premiärminister John Major.

I augusti 1996 slutfördes skilsmässan. Diana förlorade därmed sin rätt att tituleras som "hennes kungliga höghet", men fick behålla titeln prinsessa av Wales – särskilt som hon var mor till den framtida tronarvingen prins William.

Ett hjärta av guld

Skandalerna är dock bara en sida av historien om Diana. Samtidigt som allt det ovanstående pågick, var prinsessan av Wales även en ledstjärna inom olika sociala frågor.

Som medlem av kungafamiljen förväntades Diana engagera sig i och sponsra ett flertal välgörenhetsprojekt. Hon har vittnat om att dessa uppdrag först kändes överväldigande och ohanterliga, vilket bidrog till hennes utmattning och depression.

Inom kort ökade dock hennes intresse för framförallt hälsofrågor, och hon är i dag ihågkommen som en av de främsta kungliga sponsorerna för välgörenhet i det brittiska samväldet – och symbolvärdet i hennes engagemang har uppgetts sakna motstycke, genom Dianas förmåga att väcka allmänhetens intresse för frågorna.

En av hennes främsta insatser var i kampen mot aids, i en tid då den virala sjukdomen skapade som störst oro i samhället. Hon blev en av de första kända personerna att låta sig fotograferas medan hon höll om och kramade hiv-smittade personer, vilket bidrog till att avstigmatisera sjukdomen.

– Hiv gör inte människor farliga. Du kan skaka hand med och krama om dem. Om någon behöver det, så är det de, förklarade prinsessan.

Efter sin skilsmässa drog sig Diana tillbaka från många av sina offentliga uppdrag, men fortsatte sitt arbete mot bland annat aids och även spetälska – men var framförallt engagerad i frågan om att förbjuda bruket av minor.

Frågan om minors användning var som hetast under 90-talet, och Diana ville visa på vilken skada de fortsätter orsaka i områden då de lämnas kvar i marken även när konflikter drar vidare eller dör ut.

1997 belönades kampen mot minorna med Nobels fredspris.

Detta blev dock aldrig något Diana fick uppleva, då hon den 31 augusti samma år satte sig i en bil på väg hem från en middag i Paris.

Folkets prinsessa – men också en saknad mamma

Allt detta sammantaget har gjort Diana till den historiska ikon hon på många sätt är i dag. Samtidigt som allmänheten fascinerades över skandalerna i hennes kungliga liv – och parallellt även hennes extraordinära känsla för mode och design – slog hennes livsöde an hos många på ett helt annat sätt.

Dianas öppenhet kring sina problem med ätstörningar och depression, liksom prins Charles explicita otrohet, gjorde henne mänsklig, och skapade både sympati för henne och en ökad förståelse för samma problematik som många ur allmänheten också brottas med.

När hon det sista året av sitt liv gav uttryck för att äntligen ha överkommit de värsta av sina besvär, och på nytt funnit kärleken, framstod hennes plötsliga död som allt mer tragisk.

Samtidigt som hon har sörjts av allmänheten, har också Dianas söner, prinsarna William och Harry, brottats med sin alldeles egen personliga sorg över att förlora sin mamma vid en så ung ålder. William var femton år och Harry tolv sommaren 1997.

Först nu, tjugo år senare, har de båda öppnat upp om sina känslor.

– Jag kan lugnt säga, att förlora min mamma vid tolv års ålder och därmed stänga av alla mina känslor i tjugo år har haft en ganska allvarlig effekt, inte bara på mitt privatliv utan även på mitt arbete, berättar bland annat prins Harry, i ett klipp som det brittiska kungahuset publicerade i våras:

I dag, tjugo år efter den ödesdigra natten i Paris, har otaliga filmer, böcker och andra konstverk låtit sig inspireras av Lady Dis unika livsöde.

Diana kommer troligen fortsatt att bli ihågkommen lika väl som många av Storbritanniens mest framstående monarker, som prinsessa av Wales och mor till tronarvingen prins William, men kanske framförallt – som premiärminister Tony Blair uttryckte det efter hennes död – som folkets prinsessa.

Mathias Gerdfeldter

Publicerad: 31 augusti 2017 06.00