Skotten som delade Sverige

Sex pojkar åkte i oktobernatten upp till en enslig gård för att göra upp med familjen. Bara fem av dem kom hem igen. SVT återvände till Rödeby – tio år efter dramat som väckte debatt över hela landet.

Det är snart tio år sedan skotten föll på gården utanför det lilla samhället Rödeby, norr om Karlskrona. Det var natten då 15-årige Simon sköts till döds.

Det var natten när en 50-årig familjefar tog till dödligt våld för att freda sin familj och sitt hem. Men det var också en händelse som orsakade debatt över hela landet kring en historia där alla inblandade blev förlorare. De stora och svåra frågorna låg hösten 2007 som en strålkastare över Rödeby. Frågorna som ställdes handlade om pappan gjorde rätt eller fel och om vilka förebyggande åtgärder myndigheterna och vuxenvärlden borde satt in för att förhindra tragedin.

Dramat delade Sverige i två läger. Ett läger som tyckte att pappan gjorde rätt som sköt ungdomarna för att skydda sin familj. Ett annat läger som ansåg att pappan borde ha skjutit i luften och nöjt sig med att skrämma bort pojkarna från gården. Skottdramat som utspelade sig på gården och som blev en riksnyhet hade föregåtts flera års trakasserier mot familjen och nådde sin kulmen den 5 oktober.

Familjen bor kvar på den ensliga gården. På skogsvägen som leder upp till fastigheten har ännu en höst gjort entré. Vi har återvänt hit tillsammans med Sven broder till pappan som sköt och den som för tio år sedan ofrivilligt fick ikläda sig rollen som familjens talesperson. En roll han hållit fast vid.

Pappan själv, i dag 60 år, har genom åren fortsatt att tiga om händelsen. Också inför sina närmaste, berättar Sven.

– Han stänger av. Och börjar vi prata om det, då går han ut. Det är inte så att det är förbjudet att prata om det som har hänt. Det är bara det att han inte vill delta. Han stoppar huvudet i sanden helt enkelt.

Det är fredagen den 5 oktober 2007. Fritidsgården har stängt och utanför samlas några av byns ungdomar. Höstkvällen är varm.

Efter midnatt kommer livet i Rödeby att aldrig bli sig likt igen. Och Simon – en av pojkarna vid fritidsgården – kommer aldrig att bli äldre än 15 år.

I efterhand kom Simon att beskrivas som en glad och omtänksam kille. Han älskade motocross och var en framgångsrik ungdomsförare. I några av de många förhör som gjordes under utredningen sägs det att Simon aldrig tidigare hade träffat den trakasserade familjen och att han inte deltagit i den mobbning som ledde fram till dramat.

Denna kväll sitter Simon tillsammans andra ungdomar utanför fritidsgården. Några ungdomar dricker öl och pratar.

Plötsligt stannar en bil och en, för ungdomarna, okänd 26-årig man hoppar ut. Han går fram mot den 16-åring som utpekats som drivande i trakasserierna. 26-åringen som hoppar ur bilen är pojkvän till en av döttrarna i den utsatta familjen. Under dagen har familjen vid två olika tillfällen åter igen blivit antastade av ungdomar på moped. Mitt på dagen och sedan på kvällen försöker några av ungdomarna att preja familjens bil av vägen. Vid det ena tillfället sliter de upp bildörren när pappan kör. Senare sparkar de i ena bildörren när mamman är ute ett ärende med bilen.

26-åring vill nu en gång för alla sätta stopp för trakasserierna. Han slår 16-åringen med en ölburk i huvudet och skriker att gänget "ska ge fan i" familjen.

Ungdomarna utanför fritidsgården blir upprörda och bestämmer sig för att gemensamt bege sig till den ödsligt belägna gården fyra kilometer utanför Rödeby.

De sex ungdomarna åker iväg på två mopeder och den 16-årige gängledaren är både berusad och arg.

I ett litet skogsparti ungefär 700 meter från gårdsfastigheten parkerar de mopederna. Från landsvägen beväpnar de sig med reflexpinnar som just satts upp i väntan på den kommande vintern. Gängledaren använder sin mobil som ficklampa när pojkarna tillsammans går i mörkret på den skogsväg som leder upp till gården. Under tiden ringer de till familjen och berättar att de är på väg.

Väl framme beväpnar sig den 16-årige gängledaren med ett en meter långt vedträ. Det hittar han i en vedstapel på gården. Han sparkar ner en brevlåda, välter en soptunna och slår sönder gårdslampan. Hundarna på gården har reagerat på de objudna gästerna och skäller högt.

Tillsammans med Simon går 16-åringen fram till ytterdörren, medan de övriga håller sig i bakgrunden.

Ungdomarna ropar och skriker att 26-åringen ska komma ut – men han finns inte i huset. Där inne är bara familjens 19-årige son och en kompis till honom. De är vakna och spelar på datorn. 19-åringen är den i familjen som genom åren varit särskilt hårt utsatt för trakasserier och mobbning på byn. Och nu blir han livrädd.

Han ringer därför SOS och ber dem skicka polis till adressen. Pappan – som under lång tid brottats med psykiska besvär, nervositet, ångest och sömnproblem – har också denna kväll försökt komma till ro med hjälp av alkohol och mediciner. Nu vaknar han till av allt oväsen på gården och i huset.

Han berättar i efterhand att situationen framkallar starka panikkänslor i honom. Han är övertygad om att ungdomsgänget kommit för att döda hans son. Pappan är van jägare. Han öppnar vapenskåpet, tar fram ett av hagelgevär, laddar det, öppnar dörren och skjuter mot 16-åringen och Simon. Han skjuter fyra skott och laddar om geväret två gånger mellan skotten. Den utpekade gängledaren träffas i ryggen och skadas svårt. 15-årige Simon skjuts först i armen och trillar ihop några meter bort mot en grind. Där skjuts han med ett dödande skott från nära håll rakt i bröstet.

Efter skotten går pappan in i huset igen. Sonen har fortfarande SOS i telefon och pappan tar luren och berättar att han skjutit två pojkar.

– Jag tappade besinningen och sköt dem, säger han.

När polis och ambulans anländer till gården konstateras snabbt att 15-åringen är död och att gängledaren är mycket svårt skadad.

I polisförhör dagen därpå säger pappan att han inte minns mycket av skottlossningen:

"Jag bara gick ut och sköt. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag var inte medveten om vad jag gjorde. Jag bara skulle ha bort dom".

Pojkarna förs bort i ambulans och pappan uppmanas av SOS-operatören att backa ut från huset med händerna bakom huvudet där han grips av polis. Mitt i natten får pappan lämna sitt hem i en polisbil. Ett hem som han inte kommer att få komma tillbaka till på nästan ett år.

Då liksom nu är det höst. Skogsmarken täcks av svampar, lövträden håller på att skifta färg och över trädtopparna kraxar svarta korpar.

Där skogsvägen börjar står en skylt: "Fordonstrafik förbjuden". På ett elskåp i skogen har någon skrivit: "Simon 6/10".

– Den texten får min bror läsa varje dag när han kör från gården. Han har inte tagit bort texten, den får stå kvar. Jag vet inte varför, säger Sven.

Svens storebror och fru bor kvar på gården, men barnen har flyttat.

Gården är en släktgård som funnits i familjens ägo sedan början av 1700-talet och som vuxen tog Svens storebror över gården. Dit återvände brodern efter händelsen.

– Jag förstår inte riktigt att han ville bo kvar när han blev fri. Jag hade aldrig klarat av att bo kvar, men vi är alla olika. För min bror är detta hans hem. Och det vill han inte lämna.

Sven blev efter händelsen omgående talesman för familjen.

– I dag mår de ganska bra, säger han.

Vi frågar Sven hur han känner för mopedgänget i dag. Han säger att han inte känner något hat.

– Vi är nog många som bör rannsaka oss och som inte gjorde något åt trakasserierna och mobbingen – trots att det pågick i så många år.

Sven hade hoppats Rödeby skulle förändras till ett bättre samhälle efter tragedin.

– Då hade Simons död inte varit förgäves. En del i det gamla gänget har fortsatt i kriminalitet. Och för några år sedan kom stöket kring fritidsgården tillbaka och nya ungdomsgäng härjar i samhället. Det verkar inte som någon tagit någon lärdom av det som hände för tio år sedan.

Att det varit nya perioder av problem i samhället är inte bara en känsla som Sven bär på.

Så sent som förra året rapporterade SVT Nyheter om nya oroligheter i Rödeby kring bland annat fritidsgården. Bilden bekräftades då av den lokala polisen.

Lennart Hansson, i dag 73 år gammal, arbetade hösten 2007 som närpolis i Rödeby. Fredagen den 5 oktober var han i tjänst och på plats i byn.

– Vi körde förbi fritidsgården och allt var lugnt. Därefter körde vi in till stan och avslutade vårt arbetspass. Sedan hände det här, säger han.

Lennart Hansson kom under sina år som polis i Rödeby i nära kontakt med flera av ungdomarna i gänget. Han oroade sig särskilt över situationen för den 16-åring som senare kom att beskrivas som gängledare.

– Han hade en tendens att gå för långt, att gå över gränsen. Jag upplevde honom som rotlös, utan tydlig riktning i tillvaron. Socialtjänsten kunde ha gjort mer där, även om jag vet att det gjordes vissa insatser, säger Lennart Hansson.

Efter Rödebydramat fick socialnämnden i Karlskrona kritik av länsstyrelsen för att det inte gjorts tillräckligt aktiva insatser ifråga om 16-åringens behov av hjälp och stöd - tiden före skottdramat. Länsstyrelsen ansåg inte att socialtjänsten genom åren levt upp till socialtjänstlagens krav.

– Jag förstår att ni rapporterar om Rödeby med anledning av tioårsdagen, men jag är inte intresserad av att medverka, säger dåvarande socialchefen Göran Bohman.

Christer Holmqvist var gängledarens försvarsadvokat under rättegången i tingsrätten och därefter i hovrätten. Det var hans första stora mål som försvarsadvokat.

– Det var en tuff tid med Rödeby och allt runt omkring med ett hårt tryck från tidningar, radio och tv. Lägg därtill allmänhetens kraftiga reaktioner på det som hänt.

Det förekom hot och även om hoten inte riktades direkt mot honom som försvarare valde Christer Holmqvist att installera larm hemma.

– Jag beställde det för min och min familjs säkerhet.

Hans starkaste minne från rättegången i tingsrätten är när rätten meddelade att den misstänkte Rödebypappan skulle försättas på fri fot.

– Det blev stor dramatik. Den döde pojkens anhöriga började gråta, mamman reste sig upp och grät och rättens ordförande fick säga till mamman att sätta sig ner.

Själv var han missnöjd med tingsrättens friande dom.

– Jag tycker inte att tingsrätten riktigt tog sitt ansvar. Rätten lyssnade för mycket på vad experterna tyckte och ansåg och det var deras utlåtande som ledde till ett frikännande.

Christer Holmqvist säger i dag att hans klient, gängledaren, är ångerfull. Att han skulle vilja ha mycket ogjort.

– Han har pratat med den mobbade sonen i familjen och sagt att han beklagar det som hände och det som familjen utsattes för.

Rättegången mot Rödebypappan inleddes den 9 januari 2008.

Lagman Pia Johansson förstod att fallets karaktär skulle ställa särskilda krav på rättens ledamöter och kallade därför samman dem inför att huvudförhandlingen skulle inledas i Blekinge tingsrätt.

– Det var så mycket känslor i omlopp. Det är alltid mitt förhållningssätt under större mål att inte ta del av massmedia under pågående förhandlingar för att kunna hålla mig helt opartisk, säger Pia Johansson.

Det var också rådet som ledamöterna fick av lagmannen.

Under rättegången läste Pia Johansson inte tidningarna, lyssnade inte på radio eller tittade på tv.

– Det var ett fall som var oerhört engagerande för allmänheten eftersom ett barns liv hade släckts.

De starka känslorna ledde till att Pia Johansson fick ta emot många mejl.

– Mejlen som bedömdes som hotfulla, lämnades vidare till polisen.

Men inget av hoten ledde till något rättsligt efterspel.

– Det kan låta kaxigt, men hoten bet inte på mig. Man kan inte låta sig påverkas som domare, ingen ska kunna påverka mig i någon riktning.

Pia Johansson säger att hon fortfarande känner en stor sorg när hon tänker på händelserna i Rödeby. Tankarna återkommer ofta.

– Kanske inte varje dag, men flera gånger i månaden i alla fall och när det kommer upp något mål som kan ha någon liten anknytning till Rödeby.

Pia Johansson är fortfarande övertygad om att tingsrätten fattade rätt beslut när de frikände mannen.

– Flera olika experter konstaterade att pappan led av en allvarlig psykisk störning och att han inte kunde styra sitt handlande vid skottlossningen. Det var inte ställt utom rimligt tvivel att det var en medveten handling som åklagaren hävdade och då ska man hellre fria än fälla.

Pia Johansson är inte nöjd med hovrättens dom som dömde mannen för grov misshandel och dråp även om han slapp fängelse.

– Jag beklagar att ingen överklagade hovrättsdomen till Högsta Domstolen. Då hade Rödeby blivit ett prejudicerande och vägledande fall, nu är det inte det.

Det var flera experter som medverkade under Rödebyrättegången.

En av dem var Peter Andiné, docent i rättspsykiatri vid Göteborgs universitet. Hans rättspsykiatriska undersökning och hans utlåtande att pappan inte var vid sina sinnes fulla bruk och led av en allvarlig psykisk störning ledde till att tingsrätten frikände pappan.

– Vi rättspsykiatriker fick ett väldigt stort utrymme under rättegången. Det var väldigt speciellt, vanligtvis får vi svara på tre frågor och sedan lämna tingssalen. I Rödebyrättegången fick vi delta i flera timmar, säger Peter Andiné.

Peter Andiné ansåg att Rödebypappan var helt omedveten om vad han gjorde – på grund av skräck reagerade han med en reptilhjärna för att skydda sin familj, menar experten.

Eftersom domen i hovrätten aldrig prövades av Högsta Domstolen har Rödebydomen inte heller fått någon praxis inom rättspsykiatrin.

– Men den används ofta av juriststudenter som kan läsa in sig på fallet eftersom rätten släppte sekretessen på de två stora rättspsykiatriska undersökningar som pappan fick genomgå. Det är mycket ovanligt.

Riksdagsledamoten Annicka Engblom (M) har bott i Rödeby i 17 år. Tio år efter skotten vittnar hon om att hemorten – för utomstående – fortfarande kopplas samman med händelsen.

– Jag tror att vi som bor här för alltid kommer att förknippas med tragedin. Precis som att Malexander alltid kommer att kopplas ihop med polismorden.

Annicka Engblom tycker att samhället tagit lärdom av händelsen och det är mycket i Rödeby som har förändrats sedan dess.

– Efter dramat började skola, polis och fältgruppen att arbeta mycket nära med varandra och jag har svårt att se att historien skulle kunna återupprepa sig.

Visserligen har nya generationers mopedgäng tagit över och de senaste åren har det till och från varit stökigt i samhället.

– Men det är inte alls på den nivån som det var före Rödebydramat, menar hon.

Nu tio år senare tror Annicka Engblom att såren efter dramat har läkts.

– Men ärren kommer alltid att finnas kvar.

Någon vecka före tioårsdagen av dödsskjutningen återvänder vi till Rödeby. Det är mest pensionärer och föräldralediga mammor och pappor som rör sig här på dagarna. Många Rödebybor arbetspendlar till Karlskrona och andra orter. Runt samhället vilar åkrar och fält och det omgärdande landskapet förklarar hur orten en gång fick sitt namn.

Rödeby härstammar nämligen från orden rodha; röjd odlingsmark och by; gård. Här bor 3 356 invånare. De största arbetsgivarna i samhället är landstinget (vårdcentral och folktandvård) och Karlskrona kommun (Rödebyskolan och hemtjänst).

Här pratar nästan ingen längre om natten då skotten föll.

– Det första året pratade man mycket om det. Nu hörs det inte så mycket. Glömt, det har man inte, men det tas inte upp och man pratar inte om det längre.

Mats Carlsson är butikschef i Rödeby, ett samhälle han bott i sedan 1963.

– Jag minns morgonen den 6 oktober 2007. Skotten utanför Rödeby var med i tidiga nyhetssändningar och nyheten spred sig snabbt.

Många ställde sig frågan hur en sådan sak kunde hända här, i det lilla och anspråkslösa samhället.

– De flesta var chockade. En del tyckte synd om pojkarna och andra tyckte synd om familjen och det blev väldigt spänt mellan de båda grupperna här.

Antikhandlaren Volker Schmidt minns en by i chock. Skjutningen delade både samhället och butikens kunder i två läger.

– Många tyckte att man måste kunna försvara sin egendom och sin familj och det är väl rätt. Men att ta till bössa och skjuta, med den utgång som det fick, det tycker jag inte om. Så jag tillhörde väl det andra lägret.

Ämnet är fortfarande känsligt. Flera av dem som på olika sätt varit inblandade i Rödebydramat vill i dag inte prata om det som var och det som blev.

Ingen av pojkarna som åkte till gården vill prata. Trots upprepade försök till kontakt får vi inga svar.

Inte heller Rödebyskolans ledning och personal vill medverka.

– Inför den nya dokumentär som P3 skulle göra bestämde vi tidigare i år att vi inte vill prata om det, säger biträdande rektor Gunilla Olsson Norman.

Simon ligger begravd på kyrkogården i grannbyn Fridlevstad. Runt 350 personer kom till hans begravning. Utanför kyrkan stod hans crossmotorcykel parkerad.

Blomsterhandlaren Christina Johansson levererade blommor till begravningen.

– Jag kommer ihåg att pojkens hjälm låg på kistan. Och man tänkte hur kunde detta hända, kunde det inte ha undvikits?

Snart tio år senare flämtar ljusen på Simons grav. På den svarta gravstenen finns en bild inristad i guld på en pojke som kör motocross. På kortsidan av stenen står texten: "Vi ska alltid vara tillsammans". Höstsolen tittar fram. Röda och gula och orangea löv faller långsamt ner från träden och lägger sig som en färgsprakande matta över kyrkogården. På graven finns höstblommor och gröna växter planterade och ovanpå ligger vita stenar med kärleksbudskap som "Älskad", "Min ängel" och "Du finns i mitt hjärta".

Allt som en evig påminnelse om natten som förändrade allt.

Anna Börjereporter

Martin Hult OgenbladReporter

Stina SandströmFoto

Linnea HepplingWebbproduktion