Idag är Anns dotter Karin på väg att flytta hemifrån, och sonen Julius är sedan en tid utflugen ur föräldrahemmet.

Tomrummet efter Gösta, som var bryggan mellan storebror och lillasyster, är inte lika tydlig nu som då. Idag har de två syskonen en helt egen relation – något som ger Ann lugn och ro.

Men glädje och sorg går hand i hand. Vid de tillfällen hela familjen träffas för att umgås, märks också Göstas frånvaro som mest. Vem hade han blivit? Vilken plats hade han tagit?

För 15 år sedan var Karin och Julius Anns länk till vardagslivet, och det som hindrade henne från att sjunka alltför djupt ner i sorgen efter Gösta. Men samtidigt som de två kvarvarande barnen gjorde att Ann fick en vardag att förhålla sig till, innebar ansvaret för dem också att det blev svårare för Ann att bearbeta sorgen på egen hand.

2009 skrev hon boken ”Att leva på ändå – sorgen efter mitt älskade barn”, som blev en del av sorgeprocessen och ett sätt för henne själv att förstå vad hon gått igenom.

Idag arbetar Ann som kiropraktor, hon är också med i Clowner utan gränser; en organisation som vill sprida glädje och kärlek till utsatta barn i världen.

Ann planerar att snart flytta tillbaka till trakterna runt Enköping där familjen bodde innan flodvågen, nära den kyrkogård där Göstas grav finns.

Läs mer

Systern

”Plötsligt var jag ensam kvar”

Dottern

“Tänk om det är Gösta som gör att vinden blåser”

Tomas Wagnerreporter

Joakim Magnéredaktör

Daniel Johansson / Tomas Wagnerfoto / bild

Fredrik Edgren / Tomas Wagnerwebbproduktion

Susanna Sundström / Johannes Björklundmusik