special

Efter tio år orkade Anna inte längre vara tyst.

Om hur den svenske katolska munken, hennes tidigare ungdomsledare, tagit på henne under kjolen och på brösten när ingen såg.

Hon var plågad av skam för det hon varit med om som ung kvinna.

Varför hade hon inte gjort mer motstånd?

Var det hennes eget fel?

Nu skulle hon äntligen berätta.

"Jag tror att det kan kallas för sexuellt utnyttjande”, skrev hon till biskop Anders Arborelius.

SVT Nyheter har kyrkans utfrågning med Anna. Vi kan nu ge en unik inblick i kyrkans hemliga utredningar om sexuella övergrepp.

Anna har anlänt till en av katolska kyrkans lokaler.

Det har gått fem månader sedan hon larmat och haft ett personligt möte med katolska kyrkans biskop och kardinal, Anders Arborelius, om sexuella övergrepp.

Han har hänvisat henne till den anklagade munkens orden som ska utreda vad som hänt.

Nu sitter hon i ett mötesrum med tre av kyrkans män.

Mittemot sitter munkens närmaste överordnade och religiöse ledare. Han är iklädd sin munkkappa och har fått uppdraget att leda utredningen mot en av sina egna förtrogna, visar dokumentation SVT tagit del av.

Bredvid honom sitter Jorge de Salas, kyrklig jurist från katolska stiftet i Sverige.

På ena kortsidan sitter Björn Håkonsson, i dag barnskyddsombud med uppdrag att bevaka skyddet för barn och ungdomar mot sexuella övergrepp inom katolska kyrkans verksamhet. Han driver redan då dessa frågor och det är en av anledningarna till att han är en av de första som Anna vänder sig till för att berätta.

Mötet inleds med en bön.

Den anklagade munkens överordnade, som vi här kallar ledaren, är den som tar till orda först. Biskopen har berättat att det finns en anmälan om sexuella övergrepp, men att stiftet inte kunde ta hand om ärendet eftersom det handlar om en relation mellan två vuxna, inleder han. Han säger att detta inte är ett ”förhör”. Men en rättsexpert som tagit del av utfrågningen säger till SVT att det inte kan kallas annat.

Ledaren förklarar att han redan frågat ut munken och att han erkänt att han omfamnat och kysst Anna.

Det är nu Annas tur att ge sin version.

Hon vände sig till diakon Björn Håkonsson.

Han rådde henne att berätta för biskop Anders Arborelius.

"Det stannar mellan oss", kom Anna och biskopen överens om. Veckorna passerade men Anna kunde inte gå vidare. Såren ville inte läka. Hon kontaktade biskopen igen och frågade om det skulle vidtas åtgärder. Tiden gick. Sedan kallades Anna till ett möte med enbart kyrkans jurist och den anklagade munkens överordnade. Hon tackade nej. Hon kände att hon var i underläge med de två männen från katolska kyrkan och ville ta med Björn Håkonsson som stöd. Det fick hon.

Fem månader har gått sedan första kontakten med biskopen.

Nu sitter hon inför de tre männen och frågar om utredningen verkligen kommer att vara opartisk.

Kyrkans utsände jurist Jorge de Salas, som i dag uppger att hans roll inte var att utreda utan att informera, säger till Anna:

Anna berättar hur allting började.

Anna får stöd och andlig rådgivning från den drygt tjugo år äldre munken. De har till en början en slags vänskapsrelation. Ibland får hon pengar för att följa med på skidresor.

Visst var det så, medger Anna. Men hon behandlades annorlunda än de andra i ungdomsgruppen. Hon kördes alltid hem sist av alla. När hon var i 20-års åldern reagerade hon på att relationen inte var sund.

Anna svarar att hon var tjugo år och inte hade något ledaransvar. Hon hade sagt till munken att hon behövde ta avstånd. De hade kommit varandra för nära, men att han svarade med att säga att han var förälskad i henne. Hon stannade kvar i ungdomsgruppen.

Anna undrar hur mycket hon måste berätta. Ledaren säger att han måste höra, men att det inte är nödvändigt att Anna går in på extrema detaljer.

Anna försökte ta sig därifrån, men säger att munken höll henne kvar tills en person kom dit och hämtade henne. Nästa dag ringde munken. Han var förkrossad, bad Anna om förlåtelse och sa att han bara ville vara hennes vän. Han fortsatte köra henne hem. Som vanligt släpptes hon av sist av de unga. Hans närmanden fortsatte.

I samband med en resa hade de andra i gruppen somnat. Anna berättar att munken då smekte hennes ben, var närgången och berättade att han hade erotiska tankar om henne. Han ska också ha kramat henne hårt och sagt ”om vi bara haft en stuga hade vi kunnat ligga där hela natten”. Under en period flyttade hon.

De höll kontakten via brev.

Anna sitter tyst, noterar Björn Håkonsson som skriver protokollet.

Han reagerar.

Anna nickar. Hon vill kunna berätta det hon varit med om till ansvariga, eftersom det skedde inom kyrkans verksamhet.

Det här tas på största allvar, säger munkens ledare. Han berättar att munkens version däremot skiljer sig betydligt från hennes.

Han lägger fram ett papper med ett antal frågor. Här påminner Björn Håkonsson om att Anna ställt frågor och undrar om dessa inte ska besvaras först.

Anna upprepar att hon var ungdom och i beroendeställning, men får till svar:

Anna upplever att utfrågarna tar munken i försvar.

Samtalet får diakonen Björn Håkonsson att reagera.

"Jo, mycket", svarar munkens ledare.

Anna frågar om det fördes motsvarande protokoll med munken och undrar om hon kan få veta vad han uppgett.

Och kyrkans jurist lägger till:

Då reagerar Björn Håkonsson - Annas stöd i utfrågningen - igen:

Munkens handlingar var fel, säger munkens ledare. Han säger också att munken uppgett att Anna ”klistrat sig” vid honom. Han blev rädd för att hon skulle avslöja relationen och visste inte hur han skulle bli av med henne.

Han anser inte att hon ska ta del av vad munken berättat om henne.

Anna säger att hon ville ha kontakt med munken men att det blev på fel sätt. Hon har burit på detta i tio år och vill att ansvariga ska agera.

Björn Håkonsson vill veta om Annas ord verkligen tas på allvar.

Relationen har varit olämplig, säger den kyrklige juristen. Munkens ledare förklarar att han ska gå igenom anklagelserna. Han har också fått i uppgift av sina överordnade i Rom att fråga vad syftet är med att berätta om detta. Hon har burit det här länge och har har inte ens klarat av att berätta för sin terapeut. Munken ska inte arbeta med unga, säger Anna.

Inför mötet har Anna plågats av motstridiga tankar.

Hon har mått dåligt men också haft skuldkänslor för munken.

Anna såg honom som en förebild och fadersgestalt.

Länge hade hon oroat sig för vad andra skulle säga när hon berättade vad han hade gjort mot henne.

Skulle hon vara välkommen till församlingen där munken var så omtyckt?

Hur skulle hennes närmaste och djupt troende anhöriga reagera?

Under utfrågningen känner hon sig precis som hon fruktat.

Ifrågasatt. Anklagad. Förminskad.

Den kyrklige juristen försäkrar att det ska bli ändring. Rutiner ska ses över. Han vänder sig till munkens överordnade och säger att det värsta vore om Anna skulle gå därifrån och tro att han ville försvara sin vän och inte tro på henne alls.

Munkens ledare svarar:

Munkens ledare säger att de börjat diskutera händelsen.

"Det är ju han som har avlagt celibatlöfte, inte jag!", säger Anna.

"Precis", svarar den kyrklige juristen.

Anna beskriver hur munken utåt agerat som en slags moralisk väktare mot andra, men samtidigt gjort allt detta mot henne. Hon frågar om det ska få fortsätta mot andra.

Munkens ledare säger att det ska finnas tydliga gränser, men uttrycker förståelse.

"Varför fortsatte han med beröringarna?", frågar Anna honom.

Björn Håkonsson vänder sig till utredaren igen:

Mot slutet av utfrågningen diskuterar kyrkans män att utredningen ska hållas hemlig. Juristen Jorge de Salas säger till munkens ledare att ingen annan får se protokollet för att det skulle vara "tråkigt om det kom ut". Munken måste konfronteras och rutinerna behöver förbättras, så att detta inte upprepas, säger han.

"Ja, absolut", säger munkens ledare och vänder sig sedan till Björn Håkonsson:

Kommer den anklagade att få fortsätta som ungdomsledare, frågar Björn Håkonsson.

Det är inget som han själv kan bestämma, svarar munkens ledare.

Han vänder sig till Anna igen.

Anna nickar enligt protokollet. Hon får frågan om hon vill träffa munken. Nej, svarar hon.

Anna säger att munken gärna får läsa en utskrift av det hon sagt, men får återigen höra att munkens överordnade av hänsyn till henne inte vill visa vad han sagt.

"Du ville bli förstådd", säger Björn Håkonsson.

"Ja", svarar Anna.

Kyrkans jurist säger att namnen inte ska skrivas i det utskrivna protokollet, för att de inte ska kunna spridas vidare.

Det här ska användas för att förbättra ungdomsarbetet och inte för att ge "straff", säger han.

Anna nickar bifallande, enligt protokollet.

Att göra en polisanmälan nämns aldrig som en möjlighet. Den kyrklige juristen Jorge de Salas säger i dag till SVT att det inte var relevant att informera Anna om att hon kunde polisanmäla, eftersom brotten som var aktuella redan var preskriberade. Han ansåg inte att Anna behövde ett juridiskt ombud eftersom hon inte anklagades för något.

I slutet av utfrågningen frågar munkens ledare Anna:

Anna nickar.

I dag säger Anna att hon inte såg en polisanmälan som ett alternativ.

Många år hade gått. Hon var rädd för att skada munken och kyrkan. Efter utfrågningen kände hon ännu mer att det inte var lönt att vända sig till rättsväsendet. Det skulle bli för jobbigt att dra upp allt och ”kanske ändå få skulden för det”.

Varför vill hon berätta sin historia nu?

"Det är inte för att jag mår dåligt som jag vill att detta kommer fram utan att man ska ifrågasätta tystnadskulturen, mansdominansen och skambeläggningen", säger hon.

Mötet avslutas med en bön.

Utfrågningen med Anna skickades senare till den högsta ledningen för munkens orden i Rom. Nästan ett år efter att Anna först anmälde munken till katolska kyrkan, fick han ett straff av sin ledning. Han skulle gå i terapi, fick inte vara ensam med barn och unga och han skulle fråntas ett kyrkligt uppdrag. Ledningen i Rom beordrade också att hela utredningen skulle hemlighållas för Annas skull ”för att förhindra rykten”.

Den svenska katolska kyrkan hävdar, precis som munkens överordnade, att det här handlar om en relation mellan två vuxna personer. Men efter att SVT ställt frågor om hur utredningen hanterats har katolska kyrkan tillsatt en arbetsgrupp för att se över hur den här utfrågningen hölls. ”Vi beklagar den smärta som upplevelsen har medfört för kvinnan”, säger Kristina Hellner, kommunikationsansvarig för katolska kyrkan, i ett uttalande.

Biskopen har avböjt att ställa upp på en intervju om hans eget ansvar i hur detta hanterats.

Katolska kyrkans nuvarande barnskyddsombud Björn Håkonsson beskriver utfrågningen som ett ”dåligt möte”, men vill inte ställa upp på en intervju.

Anna heter egentligen någonting annat. Vi har skrivit om ord i utfrågningen som nämner namn och har tagit bort detaljer som kan identifiera parterna.

Diamant SalihuReporter

Marja GrillReporter

Niclas BerglundFotograf

Per LeanderssonFotograf

SVT DatajournalistikWebbproduktion

Publicerad: 19 december