special

Din frisyr. Hur du klär dig. Vem du träffar eller vad du gör. Allt handlar om makt för gängen i El Salvador, som mördar människor som står i deras väg. Gängen har gjort El Salvador till ett av världens mest våldsamma länder utanför en krigszon, och deras brutala våld har fått människor att fly landet.

- Jag har varit med om att stycka människor. Jag har gett order om att det skulle göras. Jag känner mig som ett svin, säger Douglas.

Han är säkert en och åttiofem, kraftigt byggd, och tatuerad i pannan och på halsen. Man kan utläsa namnet Barrio XVIII längs nacken.

Douglas grundade och ledde ett av El Salvadors värsta gäng under många år. Hans och gängens våld har sedan länge gjort El Salvador till ett av världens våldsammaste länder utanför en krigszon.

Natten innan vårt möte kör vi runt i El Salvadors huvudstad San Salvador tillsammans med en ”tecolote”, en nattuggla.

Så kallas de journalister och fotografer som bevakar alla olyckor som inträffar under natten. Och olyckor i El Salvador betyder i de flesta fall mord. Här mördas ungefär tio människor varje dag, i ett land med drygt sex miljoner invånare.

- I den här stadsdelen härskar MS-13, ett av de två största gängen. Det andra heter Barrio 18 eller 18th Street som det kallas i USA. Här går jag inte ur bilen om jag inte har polis eller militär med mig, säger Carlos Cabrera när han kör runt i öde, bara halvt upplysta, kvarter.

Carlos ”el Tecolote” Cabrera har sett det mesta under sina snart tio år som fotograf för en tv-station här. Han jagar runt på nätterna efter bilder som sen blir en del av nattens nyheter. Det är många gula avspärrningar och döda eller lemlästade kroppar som flimrar förbi på skärmarna hemma i vardagsrummen.

Monumentet mitt i San Salvador avbildar Jesus stående på en jordglob. Han är frälsaren, ”el salvador”, en beskyddare av staden och landet. Men människorna här är mer rädda än saliga, och många har därför sedan i höstas samlats vid monumentet och vandrat iväg i stora karavaner med förhoppningen att nå USA.

Flykten från El Salvador har egentligen pågått i årtionden - för en del människor förefaller allt vara bättre än att stanna i helvetet här.

Magdalena Henriquez är 40, ensamstående och har tre barn: 14, 19 och 24 år gamla. Hon lever i en stadsdel som Barrio 18 kontrollerar – in i minsta detalj. Det handlar om hur du klär dig, din frisyr, vem du träffar eller vad du gör. Allt handlar om makt.

Genom att lägga sig i småsaker visar gängen symboliskt sin enorma makt över människors vardag. Värst utsatta är ungdomarna.

- På en gata som går mellan två gängkvarter vågar inga ungdomar gå. Det gäng som inte känner igen dem som går där kan döda dem eller kidnappa dem, eftersom det ena gänget kan tro att de unga samarbetar med det andra gänget och spionerar.

Magdalena Henriquez sålde förut hemgjorda tortillas på gatan, men efter att kvinnan bredvid henne skjutits med tre skott i huvudet slutade hon och tog ett jobb som städerska hos en familj.

- Det är för mycket våld därute. Jag är ständigt orolig för mina barn varje gång de går ut.

Gängen ligger i ständigt krig med varandra om kontrollen över områden och människor. Många av kvartersgängen är självständiga trots att de delar namnet MS-13 eller Barrio 18. Det finns ingen sammanhållen maffiastruktur, det handlar mer om grupper av hypervåldsamma ligister som likt parasiter lever av invånarna i ”sina” kvarter, främst genom utpressning.

Den som inte betalar några dollar av sin lön som busschaufför eller vinst som grönsakshandlare riskerar att bli sönderslagen eller dödad. Ett motto för gängen lyder: ”Lyssna, se – och tiga”. Gängmedlemmarna är ofta hårt tatuerade både på kroppen och i ansiktet trots att en synlig tatuering är en stämpel som diskvalificerar en för ett jobb och kan innebära döden i en konfrontation med ett annat gäng eller polisen.

För Magdalena Henriquez och alla andra som lever under gängens styre är staten inte mycket att räkna med. Polis och militär patrullerar ibland och genomför aktioner för att hitta efterlysta.

När vi går med i en nattlig patrull blir det tydligt hur rädda de tungt beväpnade poliserna är i sina skyddsvästar och ansiktshuvor, som de bär för att inte bli igenkända och utsatta för hämndaktioner. Eldstrider i gängkvarter är vanliga och ofta är det oskyldiga som dör i kulregnen.

Nu sitter han i fängelse sedan tolv år tillbaka och har 30 år kvar att avtjäna. Det innebär att han skulle komma ut som en fri man när han är 72 år. Men det verkar inte oroa honom. Han pendlar mellan tyngd och lätthet.

Det ser ut som om han verkligen ångrar sitt tidigare liv, han gör ett ärligt intryck, undviker inga frågor, även om det värsta. Douglas är frälst liksom resten av de drygt 1 600 fångarna i Penal San Francisco Gotera: Det enda fängelset i El Salvador där alla interner är kristna och där både medlemmar från MS-13 och Barrio 18 sitter inne tillsammans.

- Här sover vi lugnt. Där ovanför mig ligger en kille från MS-13, säger Douglas och pekar på en kille med Mara Salvatrucha tatuerat i pannan.

De sover 105 personer i ett rum på kanske 50 kvadrat, de sover två och två i de flesta smala tre-våningssängarna, i och taket finns hängmattor för resten.

Men Douglas beskriver fängelset som en kyrka där allt är bättre än i andra fängelser: Det är rent och disciplin råder. En del fångar får syssla med hantverk, Douglas tillverkar väskor, och så är det bibelstudier och mässor.

På en större gård pågår ett väckelsemöte där ett band spelar och hårdföra män sjunger och hoppar och klappar, det händer att någon gråter och går in i trans. En av fångarna som leder sången avbryter emellanåt med ett slags predikan. Han läser ur Jesaja, 42 kapitlet:

”… Du må öppna blinda ögon och föra ut fångar ur fängelset, ja, ur fångenskapen, dem som sitta i mörkret.”

Wilfredo Gomez har suttit några år i Penal San Francisco Gotera, men är numera pastor i en liten kyrka i ett gängkvarter i San Salvador. Bibelorden är hans verklighet, hans historia är också gängens historia.

Under inbördeskriget 1979-92, som delvis underblåstes från Washington, flydde folk till USA. Även Wilfredo Gomez kom dit, som tioåring. Vid 14 var han redan kriminell och medlem av Barrio 18, som tillsammans med MS-13 bildades i Los Angeles av vilsna latinamerikaner. Det var ett sätt att klara sig och försvara sig mot andra kriminella grupper.

När kriget i El Salvador tog slut deporterades många salvadoraner tillbaka, ännu fler fick åka hem efter 11 september. Bland dem fanns många med ”gäng-viruset” i kroppen. Wilfredo Gomez var bara en i mängden och han kände sig mer som amerikan än salvadoran. Tre månader efter sin hemkomst arresterades han för en vapenstöld och fick tio år. Men i fängelset blev han frälst, efter 23 år som gängmedlem. När han kom ut väntade hans församling på honom. Inte sedan han var barn hemma hos sin farmor hade någon brytt sig särskilt om honom.

- Det finns inga program för oss, inga jobb för någon som är tatuerad, ingen hjälp att få. Det här är ett inskränkt samhälle som inte tror på en andra chans, säger Wilfredo Gomez.

Han har därför startat ett bageri i kyrkan och alla gängmedlemmar som kommer ut och vill börja om är välkomna att bo i kyrkan. De bakar bröd som de säljer och de kanske 100 dollarna man kan få in på en dag ska räcka för att klara uppehället för totalt 17 män som lever i Wilfredo Gomezs kyrka.

Det är knapert och riskfyllt för de omvända att röra sig ute med tatueringar i ansiktet, men det går. Sakta men säkert tas tatueringar bort. Och regeringen visar i dag upp de 1 600 frälsta i fängelset som en lyckad satsning, trots att man egentligen inte har något att göra med miraklet bakom murarna.

Viktigare dock är vad som väntar efteråt i friheten. Männen i gängen är fäder som behöver arbete för att vara någon över huvud taget. Gänget är ju den andra familjen och hellre ond än ingen alls. Samhället förstår inte problemet, menar Wilfredo Gomez.

- Man förstår inte att någon som sålt droger, som dödat… att någon som var en del av problemet förut kunde vara en del av lösningen, säger han.

Bengt Norborg

Reporter

Linda Hörnqvist

Fotograf

Arash Mokhtari

Webbproduktion