Visst handlar boken ”Det är bara lite cancer” om ungdomsåren i Ödeshög, de omtumlande åren som ärrat proffs ute på kontinenten och hur Klas Ingesson till sist dog i cancer i oktober 2014.
Men framför allt var den ett sätt för honom att – postumt – korrigera ett och annat i historieskrivningen om fotbollskämpen Klas Ingesson.
Medförfattaren Henrik Ekblom Ystén var i en intervju med TT tydlig om syftet med boken.
-Han tryckte på två saker: att cancern skulle komma med och att han skulle få visa en mer nyanserad bild av sig själv än den mediala mytbilden.
Många har tagit sig friheten att i en övertydlig analogi använda en förenklad karikatyr av Klas Ingessons styrkor som fotbollsspelare och psykologisera fram ett facit för hur han borde fungera som människa och cancerpatient.
Trött på myten
Något som antagligen säger mer om omvärldens behov av att hantera döden än om Klas Ingesson. I slutet av boken, just som cancern tagit sitt slutgiltiga grepp om honom, ondgör sig Ingesson över mediebilden. Sportspegeln har visat ett reportage om den cancersjuke 94-hjälten, som skäms över hur han framställs.
”Eftersom jag hatar att se mig själv på TV hade jag undvikit att titta. Ändå visste jag exakt vad kontentan varit. Kämpen Klas. Landslagshjälten som mot alla odds trotsade sjukdomen och gnetade vidare. När jag kom hem till (hustrun) Vicki berättade jag för henne hur innerligt trött jag var på den där mytbilden. Det var som att omvärlden krävde att jag skulle besegra cancern – för deras skull.”
Själv kände sig han lika stark – och svag – som vilken döende cancerpatient som helst.
Lite hade han väl sig själv att skylla. Genom hela karriären hade Ingesson lite i hemlighet stört sig på snacket om den otekniske, rakt-på-sak-sunt-förnuftige bonden som älgade fram över gräsplaner och genom skog.
”Bilden av mig själv som den starke, orubblige skogshuggaren som fixade allt – som både jag och omvärlden gjort allt för att befästa – hade blivit ett ok”, var en känsla han hade redan våren 1994.
Ändå fortsatte han – kanske av gammal vana – att odla mytbilden. Ingesson syntes i ölreklam där han var allmänt rejäl, och var gång han uttalade sig i medierna var det nästan alltid ett slagkraftigt citat om kämpatag.
”Grät som ett barn”
Ofta skrivs det om personer som ”förlorar” eller ”vinner” kampen mot dödshotande sjukdomar. Ett obotligt sjukdomstillstånd reduceras obetänksamt till en individuell kämpainsats. Nog försökte Klas Ingesson ”vinna” mot cancern efter upprepade bakslag, nog kämpade han så hårt det bara gick genom ett helvete av operationer och behandlingar.
Våren 2010 hanterade han det första cancerbeskedet genom att spela tuff inför sina närmaste.
”Äh, det är bara lite cancer, sa jag. Känner ni inte mig? Har ni någonsin sett mig ge upp så lätt?
När de hade gått, och jag låg ensam kvar, grät jag som ett litet barn.”
Hösten 2014, när det stod klart att han bara hade ett par veckor kvar att leva, visade han upp sin svaghet.
”Hur berättar man för sin mamma och pappa att man snart ska dö? Ja, jag vågade inte. Vicki ringde till mina föräldrar och bad dem komma över till huset, och sedan sa hon som det var... Vicki berättade för dem allihop. Jag kunde inte”.