Det är lätt att håna det brasilianska landslaget idag. De var totalt bortkomna igår. De förlorade organisationen, självförtroendet och sin dröm. De måste kritiseras. Ett sånt ras i en VM-semifinal ska inte få ske. Precis som Tyskland bör hyllas. Som utnyttjade alla luckor i ett försvarsspel som havererade.

Men jag vill skänka en tanke åt det brasilianska folket. Alla de 200 miljoner brasilianare som den där skylten vill få med. Alla de som vi mött den senaste månaden som pratat fotboll. Ätit fotboll. Levt fotboll.

Hördes sång trots allt

Städerskan som kommer in och bäddar min hotellsäng och frågar om jag såg senaste matchen. Taxichauffören som ivrigt propagerar för Willian som bara får korta inhopp.

Kvinnan på incheckningsdisken som undrar om vi möjligtvis får extra biljetter till nån match. Dom, och alla dom som faktiskt satt kvar inne på arenan hela matchen igår. Med 20 minuter kvar var det fortfarande ganska fullt inne på Mineirao. Visst, så dags buades det en del men det hördes faktiskt också fortfarande sång, ”Eu sou brasileiro”, jag är brasilianare.

Satt tappert kvar

Om Sverige krossats så totalt och varit så utspelade i en så viktig match på hemmaplan hade nationalarenan i Solna säkerligen varit halvtom så dags. Skammen, förnedringen och ilskan hade varit för mycket. Men brassarna satt tappert kvar. Det förvånade mig att de stod ut. Eller var det chocken som gjorde dom handlingsförlamade?

Landet har levt fotboll i en månad. Människorna har drömt, hoppats och njutit av festen. Igår kväll gick luften ur. Tyskland var en alldeles för effektiv partybroms och festen dog.

Miljoner drömmar krossade

Skylten på flygplatsen sitter väl kvar nån vecka till. Men det är ingen som ser den längre. Den har spelat ut sin roll. Många miljoners dröm är krossad.