Och att tre devalverade kronor i slutändan glimrade mer än på länge.

På sätt och vis började VM som det slutade med match i Globen mot Schweiz.

Samma motstånd, 16 dagar tidigare.

Men mot ett hemmalag ur ett parallellt universum.

För Tre kronor inledde VM som Tre Koner

Rundningsmärken.

Ineffektivt och utan självförtroende.

Rubriker vrålade fiasko; lagets grav började så smått grävas och det planerades för  förbundskaptenens avgång .

Men Sveriges VM  hade en tideräkning före, och en annan efter, Bröderna Sedin.

Henrik och Daniel klev in med tro, hopp och självförtroende. Med rutin och pondus.

I Sverige heter det oftast att det är kollektivet som gör det.  En spelare gör inget lag. Men två tvillingar kan uppenbarligen åstadkomma mirakel. 

Historien om Sveriges guld är i mångt och mycket historien om Sedinarnas återkomst.  Tvillingarna höll i både pucken taktpinnen. Grovarbetare och genier. De blev injektionen, som blev vändpunkten. Och med dem lyfte sig många fler.

Samtidigt växte Jhonas Enroth till en vägg i målet och svarade för många avgörande räddningar.

Från lockoutspel i Huddinge i division 1- till knockout-spel i VM, som nummer 1.  Allt på en och samma säsong. Inte illa

En trygghet växte fram och allt fler hittade sina roller – allt fler klev fram.

Niklas Danielssons stänkarkvittering mot Kanada var lika hård som viktig och ingöt mer mod.  Och var Fredrik Pettersson fick sin vilda idé i straffläggningen ifrån vet jag inte

Men målet är redan en svensk klassiker. Målet Per Mårts inte vågade se står som symbol för den definitiva vändpunkten.

Men Petterssons agerande i finalen var minst lika viktigt.

Schweiz hade inget att förlora och inledde som om det inte fanns någon morgondag.  Efter några minuter stod det 1-0 till skrällaget och 8-0 i skott.

Men när Sveriges första skott mot Martin Gerber väl kom, så kom också kvitteringen. Och det var det just Pettersson som vågade hålla i pucken i förarbetet, Han vände upp och skapade läget för Erik Gustafsson.

Hade Schweiz fått 2-0 hade historien möjligen fått ett helt annat slut.

Många förtjänar att nämnas i historien om ett antal vilsna viljor som var ute på hal is, men kom tillsammans som ett vinnande lag.

Men hur man än vrider och vänder på den svenska VM-framgången så kan jag inte se att den hade varit möjlig utan Henrik och Daniel Sedin.

Därför var det lika härligt som symboliskt att en av bröderna fick sätta punkt. 5-1 i öppen kasse.

Men i den svenska glädjeyran ska man inte glömma bort Schweiz, som tagit kliv mot toppen år för år och som under VM-veckorna gjort en resa väl så häftig som Tre Kronors.

Laget har rubbat de stora förr, men nu höll man konsekvent en hög nivå och var VM:s genomgående bästa lag. Schweiz har garanterat inte varit med och spelat om medaljer för sista gången.  men just igår var det skönt att lagkaptenen Seger inte fick göra skäl för sitt namn. 

För bilden som etsat sig fast på näthinnan är bilden på svenska laget i båset just före slutsignalen.

Armar i luften. Euforiska skrik rakt ut. Den bilden var omöjlig att föreställa sig för bara en vecka sen. Det var bilden av att den numer klassiska svenska VM-förvandlingen var komplett.