Det är en löpare som varit i ständig rörelse. 2014 inleddes med Paris Marathon i april, via åttonde raka segern i Swiss Alpine, premiärseger i Ultravasan till karriärens fjärde VM-silver på 100 km, en säsongsavslutning som hade ett högt pris.
– Loppet (i Doha) gick på väldigt hårt underlag, det var gatsten och marmor, minns moralöparen som på ett träningsläger strax efter drabbades av svåra smärtor.
Svaret på magnetkameraundersökningen var allt annat än upplyftande. En spricka i bäckenbenet, den första läkardomen talade om ett års bortavaro och slitsam rehab. Verkligheten blev något mildare, men ändå en tankeställare.
– Jag fick ju helt klart tankar på om det var värt att överhuvudtaget komma tillbaka när läkaren kom med det beskedet. Var jag villiig att lägga ner den tiden. Men sen kände jag att jag saknade löpningen så oerhört mycket när jag inte fick hålla på och springa, konstaterar Buud som tvingades till sex veckors totalvila.
Därefter var det en försiktig väg åter. Lätt rehab, med bålstyrka följt av så småningom distanspass på cykel inomhus, en så kallad trainer kopplad till en dator där han körde Tour de Francepassager. I slutet av april kom de första försiktiga stegen. Inledningspasset bestod av en minut löpning, en minut gång gånger fem. Inte mycket för en ultralöpare van att tävla i över sex timmar.
– Det egentliga första sammanhängande löppasset hade jag i mitten av maj, då sprang jag 40 minuter!
Banrekord och seger i debuten!
Runt midsommar bestämde han sig för att ändå testa att tävla igen. Orsakajten över 25 kilometer slutade med seger och banrekord, plötsligt formades en tanke om att försvara sin titel i Ultravasan i augusti. Ett lopp som i början av året kändes helt främmande.
Det blev ett magiskt lopp för Buud i konkurrens med hela världseliten i ultralöpning. Han vann på 5 timmar och 45 minuter, putsade sitt banrekord från ifjol med 17 (!) minuter och var 21 minuter bättre än tvåan, världsmästaren Max King, USA. Parallellt genomfördes Vasastafetten, även det 90 km men fördelat på tio sträckor. Buud hade blivit fyra i den konkurrensen!
– Det var en helt fantastiskt perfekt dag, allt måste ha klaffat helt och hållet. Helt klart mitt livs bästa lopp, säger han och blickar nu ut mot större äventyr.
Redan till helgen, bara tre veckor efter Ultravasan, avgörs VM på 100 km i Winschooten, Nederländerna, där svensken hoppas på karriärens första guld. Plötsligt och lite oväntat har han seglat upp som favorit. Och han tänker redan på nästa år då han hoppas på att kunna springa hem en seger i sydafrikanska storloppet Comrades och så småningom också lyckas ta sig igenom fruktade alpklassikern UTMB i Frankrike.
Men bara den närmaste uppgiften blir tuff nog, det kortaste spannet han haft mellan två ultralopp. Tveksamt nära med tanke på hans skadeerfarenhet.
– VM på 100 km är inte helt förankrat hos alla, säger Buud med ett förläget skratt. Jag har haft Ultravasan som fokus helt och hållet, inte sagt något till någon, men nu när det gick såpass bra skulle det kännas fel att inte åka på VM.
Några skulle säga att det är en risk...
– Ja, visst kan det vara så. Men det är också så himla kul att det är svårt att låta bli!