Så kunde jag inte hålla fingrarna borta från Jerringpris-debatten.

Peder Fredricson är en stor idrottsman. Han har haft en strålande säsong, krönt med ett silver i den finaste av tävlingar. All respekt för det!

Det är bara det att det finns andra som vunnit sina sporters största tävlingar. Och – precis som Fredricson – gjort fantastiska säsonger.

Kan en tvåa slå en etta? Ja, uppenbarligen. Igår var det betydligt fler som tyckte att Peder Fredricson gjort årets bästa idrottsprestation. Att det han gjort var bättre än OS-mästarna Sarah Sjöström och Jenny Rissveds och major-vinnaren (och OS-tvåan) Henrik Stenson.

Kanske finns det högst relevanta skäl att sätta Fredricsons prestation före de andras. Jag har bara inte hört några. Det som stör mig är att ingen heller verkar tycka att det ens behöver finnas några sådana argument. Att man inte ska väga den ena prestationen mot den andra.

Men är det inte precis det den här leken går ut på? Om man ska utse den bästa prestationen – måste man då inte jämföra den ena med den andra – även om det är äpplen och päron?

När Jerringpriset instiftades på 70-talet skickade lyssnarna in sina röster på vykort. Jag var en av rösträknarna. En dag tågade Black Army upp på redaktionen med en hel låda röster på den hårdskjutande hockeybacken Kai Nurmi som mycket riktigt slog sig in på tiobästalistan.

Idag är det förbunden som mobiliserar sina anhängare. Hästfolket förväntas rösta på ryttare; den som spelar golf på en golfare och orienterarna på en av ”de sina”.

Jerringpriset har alltid varit ett popularitetspris. I år tydligare än på länge – och inget fel i det. Men kalla det då inte ett pris för bästa idrottsprestation.

Nej, kära gamla Radiosporten: låt varje röstande få EN röst och formulera om statuterna.

Grattis, Peder Fredricson, till priset för mest uppskattade idrottsprestation!