Om drygt två veckor, den sjätte december, inleds världscupen i ski-cross i kanadensiska Nakisa. Efter två svåra knäskador är Anna Holmlund mer taggad än någonsin på att kasta sig ut i backen – men vid säsongspremiären finns svenskan inte med.

– Jag tror inte att jag kommer vara i så bra form som jag vill vara då, säger Holmlund när SVT Sport träffar henne i Solna utanför Stockholm.

Skicross-stjärnan har precis kommit tillbaka till Sverige efter sina första riktiga åk sedan den 14 januari. Hon är i Stockholm på en blixtvisit innan hon åker hem till Östersund.

Vet man inte vad den sprudlande 26-åringen har gått igenom de senaste två åren är det svårt att förstå när hon entusiastiskt berättar om senaste lägret i Österrike.

”Visste inte om man skulle skratta eller gråta”

– Första dagen var det skitunderlag, skitdåligt väder – men det var härligt. Man visste inte om man skulle gråta eller skratta, säger hon.

– Det är det här man har gått och väntat på istället för att sitta hemma själv och gå till gymmet två gånger om dagen. Nu får man åka skidor, fortsätter Holmlund som för ett par månader sedan var sängliggande.

Hon beskriver perioden direkt efter den olyckliga skadan den 14 januari som frustrerande.

– Jag har tränat, legat i högläge och ätit. Tränat, legat i högläge och ätit. Det har varit en tuff period med väldigt mycket träning.

Ett par dagar innan olyckan är Anna Holmlund är i kanonform. Hon kommer tvåa vid tävlingen i franska Les Contamines – en placering som innebar en andraplats i den totala världscupen. Med sikte på VM i mars är svenskan nu tillbaka på riktigt efter den svåra korsbandsskada som förstörde hela 2012.

Men två dagar efter framgången i Frankrike, är olyckan alltså framme igen. Holmlund hoppar lite för långt i en sväng, hamnar i lössnön och snurrar flera varv. Någonstans där går det andra knäet sönder.

– Det var, gud jag blir nästan lite...

Minnet är klart jobbigt för Holmlund som får ta sats för att fortsätta berätta.

– Det var hemskt faktiskt. I början insåg jag inte vidden av det. Sedan blev det värre ju mer man förstod att man skulle gå med det här benet rakt i 110 dagar, gå med kryckor. Det var väl inte så jävla roligt, säger hon.

Att det var den andra svåra skadan på mindre än två år gjorde situationen värre. Holmlund tvingades fundera över om hon verkligen skulle fortsätta med den riskfyllda sporten.

”Tänk på att det finns annat i livet också”

– När läkarna säger ”tänk på att det finns annat i livet också”, då tänker man ”oh shit, är det värt det?”, säger hon.

– Det är klart att jag funderat mycket på om jag verkligen ska göra det här, om det kan betyda att jag inte kan leva mitt liv sedan.

Sundsvallstjejen har alltid levt ett aktivt liv och varit en talangfull idrottare. Innan skicross-karriären tog fart vann hon ungdoms-SM i samtliga alpina grenar. Men redan som 16-åring slutade Holmlund med skidåkningen för att satsa på fotboll, där hon bland annat blev uttagen till flicklandslaget. Fotbollen ersattes snart med studier vid Handelshögsskolan i Stockholm. När lusten efter att tävla behövde stillas bestämde hon sig för att satsa på ski-cross, som då var en ny OS-gren.

Att kunna ha ett fortsatt aktivt liv var det som triggade Holmlund när omfattningen av skadan var konstaterad.

– Jag vill ju inte sitta på något kontor när jag vet vad man missar, säger hon.

– Sedan är det klart att det kommer tillfällen då man tänker ”shit, sist jag gjorde det här drog jag av mig benet”. Men då får man hitta sätt att kunna parera det. Jag kan bli överkörd när jag går till Ica också – allt kan hända.

Bara OS-guld som gäller

Målmedvetenheten har gett resultat. Rehabiliteringen har gått bättre än förväntat och Holmlund har hela tiden kunnat se små framsteg.

– Absolut, men det har varit segt, det har varit ganska kärvt. Jag har haft ganska ont också i perioder. Men jag vill inte vara den som sitter och gnäller, säger hon.

Hon tror inte att någon annan är mer sugen på att åka en skicross-tävling än hon själv just nu. Och knäet skulle klara en tävling. Men Holmlunds upplägg handlar helt och hållet om det som ger störst chans till ett OS-guld i Sotji.

– Varför ska jag åka dit om jag tror att jag blir 22:a? Då kan jag lika gärna skita i det. Konkurrensen är hård, men jag tycker alltid att man ska sikta högt om man har möjligheten. Så det kommer jag göra.

Fem snabba

Pia Sundhage eller Erik Hamrén?

– Hamrén.

Fjällen eller alperna?

– Alperna.

Inget kaffe på ett år eller alltid klädd i rosa?

– Oj, jag gillar ju båda – svårt! Men då går jag alltid klädd i rosa.

Vattenskoter eller snöskoter?

– Vattenskoter.

Kändisfest eller pyjamasparty?

– Kändisfest.