Förbundskaptenen Karin Torneklints vision var tre medaljer, trots att det inte fanns något statistiskt underlag för det.

Förhoppningen byggde nog snarare på att svenskar skulle lyfta sig rejält; och att motståndare skulle misslyckas.

Så blev det inte. Så blir det sällan.

En väntad svensk medalj

Det blev en medalj. Det var väntat och det var vackert.

Med sitt ståtliga löpsteg lekte Abeba Aregawi hem guldet på 1500 meter.

Hon har gått sin egen väg och gjort allt för att få revansch för medaljmissen i OS i fjol. Hennes upplägg har mött en del kritik för att hon avstått landskamper, tränat och skrivit sig i sitt gamla hemland Etiopien.

För Aregawi var jakten på drömmen det viktiga. I Moskva slog den in och i hennes hängivenhet finns något som många kan ta lärdom av. Hösten tänker hon tillbringa i Sverige och i den bästa av världar kan hon bli en inspiration för andra löpare – nya som gamla.

Generösa uttagningar

Medan Aregawis VM-medverkan var klar tidigt, fanns det andra som tvingades ägna sommaren åt att jaga kvalgränser in i det sista. Trots att förbundet varit tydligt med att enstaka resultat i mindre tävlingar inte automatiskt ger VM-kval, skickade man glatt alla man kunde till VM.

För min del får man gärna skicka så många som möjligt till VM. Men jag undrar vad man ska med skärpta kvalgränser till om man sen ignorerar dem helt.

Hur som helst – med generösa uttagningar blir kraven på lägre och inte oväntat var en del av svenskarna inte nära några topplaceringar.

Men visst fanns det de som överraskade – Erica Jarder, Alhaji Jeng och Sofi Flink tog sig alla till final och visade att de har mer att ge de kommande åren. Framför allt 18-åriga Flink slog fast att framtiden redan är här.

Genomsnittlig medaljskörd

För Sverige var detta som helhet en ganska genomsnittlig insats, sett till VM:s 30-åriga historia. Sex finalplatser och en medalj.

Men en förutsättning för att lyckas är att man kommer väl förberedd till säsongens viktigaste tävling. Men riktigt så var det inte i alla fall.

Nil de Oliveira sprang halvskadad. Och Niklas Arrhenius, som slogs ut ur ännu ett kval – han var visst jetlagad.

de Oliveira fick ändå sina rubriker när han efter sitt heat kallade Usain Bolt ”respektlös”. Exakt vad han syftade på begrep jag aldrig, och Bolt brydde sig heller inte om att bemöta kritiken. I den mån han svarade så var det väl genom att jogga in på 19,66 i finalen på 200 meter – knappt 1,5 sekunder snabbare än svenskens VM-tid.

Få överraskningar under mästerskapet

Överlag bjöd VM på få överraskningar. De flesta storfavoriter levererade.   

De största blev större. Jamaica ägde de korta distanserna (trippla guld för Bolt och Fraser-Pryce) medan Kenya och Etiopien dominerade de längre (åtta guld och 22 medaljer). Men de östafrikanska löparna förmådde inte rubba suveräne britten Mo Farah, som återigen vann dubbeln på 5 000 och 10 000 meter.

Men på sätt och vis var detta också mästerskapet där resultaten kommit i andra hand. Förspelet handlade mest om dopning och alla som inte kom till start(sommarens tunga avstängningar vilade inledningsvis som en sjuk skugga över VM-tävlingarna).

Och avslutningen – kom (i alla fall i Sverige) att handla om ett ämne långt mycket viktigare än hundradelar och centimeter.

Emma Green Tregaro hoppade årsbästa (1,97) i finalen, men reser hem från Moskva utan nya medaljer. Men kvar lämnade hon ett viktigt avtryck.

Kvar är de svindlande tankarna.

Tänk att kärlek kan vara skrämmande.

Tänk att åsikten att rätten att få vara sig själv är kontroversiell.

Satte fingret på viktig fråga

Med tio målade naglar satte svenskan fingret på en mycket viktig fråga när det gäller mänskliga fri- och rättigheter.

Emma klev in på Luzhnikistadion som en kärlekens budbärare, men svingade samtidigt en sylvass klinga mot de ryska lagstiftarna, som det gav eko över världen. Och mötte motreaktioner.

Jelena Isinbajeva var inte sen att gå i försvarsställning för de lagar som inskränker människors rättigheter i Ryssland. Fritt översatt talade hon om att kvinnor ska vara med män och män med kvinnor; att det är så man lever i Ryssland och att det är respektlöst att komma till ett VM i Moskva och inte acceptera värdlandets lagar.

Isninbajevas uttalande var naturligtvis också det en manifestation, precis som Green Gregaros.

IAAF har ett regelverk som förbjuder exponering av ”politisk och religiös propaganda”.

Luddigt regelverk

Problemet är att regelverket är luddigt. För lyfter man på stenarna är ett mästerskap fullt av texter, symboler och budskap.

Var förresten inte hela Luzhnikistadion klädd i regnbågens färger?

Idrotten, som ironiskt nog alltid föredrar att kalla sig själv opolitisk, har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det. I synnerhet inte så länge man fortsätter ge mästerskap till länder som kritiseras för sina brott mot mänskliga rättigheter.

Nästa friidrotts-VM avgörs i Peking.

Framtida fotbolls-VM går i Ryssland och Qatar.

Och om ett halvår är det OS i ryska Sotji och jag undrar hur ska det gå för tv-jätten NBC med sin regnbågsfärgade logotyp?

Instämmer i Green Tregaros budskap

Det Emma Green Tregaro markerade var både viktigt och modigt och jag instämmer i hyllningen av hennes civila olydnad.

Men jag inser också att samtidigt som jag gör det, måste jag vara beredd att tolerera andra eventuella manifestationer.

Jorden är stor och rymmer många människor med många värderingar och det är ju inte säkert att alla bär kärlekens budskap. Historiskt finns det inget stöd för att det skulle bli så – men för att idrotten inte ska riskera bli en arena för utövarnas egna agendor, behövs nog ett tydligt regelverk.

Emma Green Tregaro har den här veckan inte bara stått upp för människors rätt till det liv de önskar leva. Hon har pekat på idrottens behov att se över tillämpningen av sina paragrafer inför framtiden.