– Det är inte så lätt faktiskt. När man har varit på hygglig nivå själv så vet man vad som krävs. Och jag har en extrem vinnarskalle. Det är svårt att veta hur man ska förmedla det här till sina barn; vad man ska säga, hur mycket man ska säga, på vilket sätt man ska säga det. Det är jättesvårt att hitta den nivån, säger Jonas Kruse.

Det bästa som finns

Han har ett förflutet som professionell rallyförare och har även spelat ishockey på elitnivå. Men döttrarna har valt andra idrotter och spelar nu handboll i division ett och innebandy i elitserien.

– Att följa sina barns idrottande är det bästa som finns. Vi planerar våra helger, vår ledighet och allt vi kan efter det. När det inte krockar med mitt jobb, som är många helger, så åker vi och tittar på våra barn i alla dess former.

Olika individer

Men att ge döttrarna vad de behöver kan vara svårt. Jonas Kruse berättar att de, precis som andra, är två individer som kräver stöttning på olika sätt. Den coachning som uppskattas av den ena kanske inte passar den andra.

– Jag tycker att jag coachar, jag säger positiva saker som: ”du är stark, du är duktig, tänk på det så kommer det här att gå bra.” Då tycker hon kanske att jag sätter press på henne istället. Det är en jättesvår balansgång.

Att inte pressa

Det generella rådet till föräldrar är att stötta – men inte pressa. Men det låter lättare än vad det är, enligt Kruse.

– Det är mycket svårare. Att känna att man verkligen är ett stöd och inte pressar barnen. Någonstans där bak vet man ju vad som krävs, men också att det måste komma inifrån barnet själv. Det kan vi som föräldrar aldrig tvinga fram. Förr eller senare måste barnet vilja själv. Vill det inte då så går det fel väg.

– Jag har lite svårt för det. Jag har fått backa tillbaka, min sambo tar samtalen med den ena och jag tar samtalen med den andra. Det funkar för oss.

Kommunikation är nyckeln

En annan sak som funkar för dem är att ständigt diskutera frågan inom familjen. Det tror Johan Kruse är nyckeln till allt. Och: att inte prata sönder idrotten.

– Jag har lärt mig att ta det man ska prata om vid rätt tillfälle, inte älta det för mycket och inte bara prata idrott med barnen utan försöka prata andra saker. Och fördela det mellan föräldrarna. Jag tror att det är det jag har lärt mig.