Klockan har i och för sig ringt länge, men brottningen har inte varit tillräckligt lyhörd för hur alarmet för varje mästerskap dånat att högre.
Jag inser det när jag idag läser brottarvärldens reaktioner på IOK:s planer.
Jimmy Lidberg väljer att skylla på media. Till SVT säger han:
”Brottningen har fått ett dåligt rykte, bland annat på grund av er i media”
Förre förbundskaptenen Leo Mylläri, väljer att tackla problemet på ett annorlunda sätt. Han stoppar huvudet i sanden och hoppas att stormen åter drar förbi.
”Jag har hört detta sen 1992 och tror inte brottningen åker ur den här gången heller.”
I båda fallen är man totalt blind för de existerande problemen.
Ska brottningen komma vidare måste även de som är involverade i sporten se de problem som alla andra sett länge; se den parodi som idrottspubliken under OS i London ömsom skrattade åt, ömsom häpnade över.
Ni minns sommarens OS va?
Det flög kuddar hit och dit. Det lottades med bollar; videor granskades och protester ekade inne i arenan.
Och mitt i allt stod en idrott som sedan länge tappat greppet om sin egen utveckling.
Jag gjorde några krönikor om brottningen då och jag har opponerat mig mot utvecklingen tidigare. Delvis raljerat, det ska medges.
Jimmy Lidberg rasade (medias fel igen!?) och kallade mig både okunnig och opåläst om reglerna.
Därmed satte han – helt omedvetet – fingret på hela problematiken.
Om reglerna är så otydliga att publiken inte förstår dem, så är det inte publiken som har ett problem – utan brottningen. (Problemet är ju egentligen än mer genant eftersom inte ens utövarna själva, eller deras ledare alla gånger förstår vad som händer).
Då är det bara en tidsfråga innan sporten dör – på eller utanför det olympiska programmet.
Brottare idag är så skickliga; tekniken är så långt utvecklad att det är enormt svårt att ta poäng. Därmed blir bedömningen – när poängen väl tas – otydlig. Sånt skapar utrymme för godtycke och därmed mutor och korruption, vilket brottningen beskyllts för.
Redan de gamla grekerna brottades. Romarna likaså. Säkert deras förfäder också.
Det spelar ingen roll.
Brottningen må ha hur långa och fina traditioner som helst, men så länge sporten inte är beredd att hänga med sin samtid har den ingen framtid.
Vissa idrotter behöver inte OS. De står starka ändå.
Andra sporter befinner sig i ett starkt beroendeförhållande till den olympiska rörelsen; som ett fönster mot världen – där publiken, sponsorerna och pengarna finns.
Brottningen är en sådan idrott.
En annan sport som är beroende av OS och som stått inför motsvarande utmaning är bågskyttet.
Fram till 1988 stod deltagarna uppradade och sköt pil på pil i en tävling som var totalt oöverskådlig för publik och tv-tittare. Plötsligt hade någon vunnit. Hurra.
Det hela ansågs ohållbart och krav restes för att man skulle reformera sporten och göra den mer begriplig och tv-mässig, annars såg IOK ingen olympisk framtid för bågskyttet.
Bågskyttet tog till sig av kritiken och kom tillbaks 1992, med nya regler: dueller, man mot man, kvinna mot kvinna.
Rafflande, tydligt och solklart.
Idag är det en förträfflig tv-sport.
Jag hoppas att brottningen gör något liknande.
Sporten kastas ju inte ut med huvudet före, utan finns med i nästa sommar-OS. Men det är ändå bråttom att presentera ett förslag som går hem hos IOK och publiken.
För andra idrotter knackar på den olympiska dörren.
Men när jag läser vilka idrotter det är – baseboll, softboll, karate, squash, rullskridsko, klättring, wakeboard och wushu – så hoppas jag innerligt att brottningen den här gången verkligen inser faran och tar sig ur det mariga grepp man hamnat i.
För brottningen hör hemma i OS.