Det var Afrikas första och största chans genom alla tider. Här stod Ghana på sin egen kontinent, på vippen att rubba Uruguay och ta sig till semifinal. Det hade aldrig hänt förut. Inget afrikanskt lag hade någonsin nått semi, och nu när Luis Suarez lekt målvakt klev Asamoah Gyan fram för att slå in en straff i matchminut 122.
Ett ögonblick senare hade ribban klingat, hoppet klingat av. Lagkamraterna försökte skaka liv i Gyan, samla ihop spillrorna av hans krossade hjärta. De lyckades inte. Uruguay vann på straffar, Ghana åkte ut. Så kan den se ut – den här förbannade sporten.
Inte rättvist
När jag diskuterar fotboll med vänner snubblar jag alltid över samma fras, samma konstaterande. Det började någonstans när Gyan missade straffen 2010, och har fortsatt hela vägen till när Saman Ghoddos nästan noterades för en assist förra månaden, men i stället såg sin iranske landsman skjuta i burgaveln och gråta. Frasen: Världen är inte rättvis, så varför ska fotbollen vara det?
Bollen är obarmhärtigt rund, stolparna väljer själva om de vill vara vänner eller fiender. Centimeter åt ena hållet, centimeter åt andra. Och mitt i det svarta hålet: En sport att älska, en dröm att jaga.
Alla har vi varit barn, och många av oss växte upp med en boll vid fötterna. Du var Michel Platini, jag var Francesco Totti. Att springa hem och äta middag var sekundärt, att komma hem med skrapsår efter en onödig glidtackling på grusplanen var naturligt. Du hade ju ett mål därute på planen, ett mål djupt i hjärtat. Det spelade ingen roll om du hette Zlatan Ibrahimovic eller Robin Olsen, Lionel Messi eller Cristiano Ronaldo. Ville du bli fotbollsspelare var det VM du drömde om, finalen du fantiserade om.
Sagor att skriva
I en månad har vi upprörts, berörts och förförts av ett sommarspektakel. Det inträffar vart fjärde år och ger oss alltid nya sagor att skriva, nya hjältar att hylla.
Den här gången kommer vi att berätta historien om lille Kylian som blev store Mbappé, inte ens född när Frankrike senast vann VM. Den här gången handlar det om Luka Modric, om hans straffmiss och straffmål, och om ett marockanskt äventyr som nästan blev och en rysk David som fällde en spansk Goliat.
Vi har bitit på naglarna i nervositetens rike, dansat i övertidstempel och sorgset blickat rakt in i ett döende solljus när Sverige försvann. Och nu ska allt avgöras.
Frankrike är favorit i finalen. De har fler spelare med individuell briljans, känns tyngre och mer cyniska, lite spetsigare framåt och bredare bakåt.
Kroatien? Ända sedan Davor Suker ledde laget till en tredjeplats 1998 har man levt i skuggan av brons. Alltid med sikte mot stjärnorna, aldrig landade man ens på molnen.
Nu står man här, med sin Modric och Lovren och Mandzukic, sida vid sida med Mbappé, Griezmann och Pogba, framför paradisets portar. Om bästa laget vinner? Om fotbollen kan vara rättvis trots att världen inte är det? Kanske inte. Men den här matchen kommer aldrig igen, och i kväll kommer ännu fler barn falla för den här förtrollande sporten.