När man är elva år, ser de TV-bilderna, med den kommenteringen…det sätter spår, det är oförglömligt. Det är klart att det var Diego Maradona som gjorde det stora jobbet, men Arne Hegerfors hade en förmåga att förhöja känslan i de stora sportögonblicken.

Det kan låta som en överdrift men man kan faktiskt säga att Arne Hegerfors var en stor del av min uppväxt, och så tror jag det var för många av oss sportgalningar som växte upp på 80-talet. Han var liksom alltid där när det hände något stort inom sport, och satte ord på några av de största upplevelserna. Fotboll och hockey såklart, OS, alla Davis Cup-matcherna, guldet i handbolls-VM 1990…

Man kan beskriva Arne Hegerfors storhet på många sätt, men för mig tror jag mycket ligger i att det kändes som att man tittade på matchen MED honom. Han var kunnig och påläst, men inte ute efter att imponera, inte någon besserwisser som lite från ovan förklarade hur det låg till. Utan mer någon som vänligt la handen på ens axel, pekade ut mot planen och sa något i stil med: ”Håll ett öga på honom – det där är lagets specielle målskytt!” Och alltid med den osvikliga och intuitiva tajmingen som utmärkte hans kommentering.

Rolig var han också, som när han döpte Tjeckoslovakiens hockeyspelare Petr Vlk till ”Konsonantmannen” i samband med något VM i slutet av 80-talet.

”Steen…Thomas Steen…och det är mål! Det är fyra-tre – och det är fyrtio sekunder kvar av matchen.”

”Nordmark…ja, det är bra, det är underbart bra, vad händer nu då? JA DET ÄR MÅÅÅL! Kan ni tänka er? Det är fyra-fyra!

(”Ankan” Parmström: Det är ”Masken” Carlsson som kommer ren, och smäller in den på en helt underbar passning från Robert Nordmark.)

Det kunde ju bara inte gå! Men det gick!

Drömmen gick i uppfyllelse 2012

Och än en gång får vi det besannat i ishockey, att en match är inte avgjord förrän klockan har tickat tjugo minuter av den sista perioden. Finländarna bara glömde av Carlsson – och ATT han kan vara så kall där, den sitter ju RAKT upp i krysset!”

Arne Hegerfors hade lämnat SVT när jag började, och länge såg det ut som att jag aldrig skulle få jobba ihop med min gamla barndomsidol. Men våren 2012 dök chansen plötsligt upp: Arne gick i pension från Canal Plus, och vi kunde ge honom en roll i SVT:s sändningar från fotbolls-EM. Arne cyklade från hemmet ned till biografen vid Hornstull där vi hade vår studio, och bidrog fint med det historiska perspektivet i sändningarna.

När EM var slut fick jag ett mejl där Arne beskrev hur kul han hade haft med Pops och gänget.

”Tack för visat förtroende och för att jag fick vara med och leka!”

Arne, det är vi som ska tacka. Tack för alla oförglömliga sportögonblick vi fått dela med dig.