Björn Fagerlind, fd nyhetschef:
”Jag minns en Sportnytt-sändning där Jacob (Hård) var programledare och jag var redaktör. Sist i sändningen hade vi ett reportage (minns inte om vad) som slutade med att någon kastade en hink (eller liknande) vatten rakt in i kameran (minns inte varför).
Jag tvingade under inslaget ut Jacob i duschen och ”dränkte” honom i vatten. Så när reportaget var slut satt Jacob i bild och såg ut som en dränkt katt, typ. Och sa, tror jag, bara ungefär ”tack för i kväll” eller något liknande.
Stor komisk effekt.”
Mats Nyström, programledare:
”Sportnytt är ett seriöst program. Men ibland måste man ha glimten i ögat och bjuda på något oväntat.
Det finns exempel på både lyckade och mindre lyckade upptåg bland mina ca 1100 programledarpass i Sportnytt. Gitarrspelandet i studion före en mellofinal blev ganska kul. En sämre idé var att genomföra en hel sändning iklädd folkdräkt...”
Yvette Hermundstad, programledare:
”Som 9/10-åring smög jag upp i trappan och tjuvtittade på Sportnytt (mamma och pappa trodde jag sov), Ann-Britt Ryd Pettersson var programledare, bestämde mig precis där och då ”där ska jag också jobba när jag blir stor!”.
När så tiden var kommen, 2003, för mig att programleda mitt allra första Sportnytt blev allt magnifikt overkligt.
Min redaktör i debuten visade sig vara just Ann-Britt! Minns att jag neg när jag hälsade. Haha. Berättade blygt att hon var min ledstjärna till TV-Sporten. Klok och snäll med en varm kram välkomnade hon rookien in i gänget, guidade tryggt genom premiären. Cirkeln var sluten och jag som nykomling fick en alldeles magiskt fin start. ”
Bernt Lagergren, reporter:
”Att bli anställd och att få börja jobba på TV-sporten för 30 år sen var något närmast ofattbart stort. En dröm helt enkelt. Men det var tufft att vara ny (precis som jag antar att det fortfarande är...).
Jag hade jobbat en månad eller två. Tror att det var strax före jul 1987. Vi hade då, precis som nu, tisdagsmöten. Lennart Hyland skulle vara gästtyckare. Det var som att Gudfader själv klev in i det trånga, inrökta, murriga rummet. Veckans sändningar (Sportnytt och Sportspegeln) skulle diskuteras.
Hyland inledde med att tycka att det mesta vi gjort varit skräp. I nästa andetag sa han: ”Jag har sett ett namn...Bernt Lagergren...han kallas redaktör...skulle han vara redaktör?...ha ha ha!”
Jag hade tio års erfarenhet från tidningar. Men just vi det här tillfället kände jag mig fullständigt tillplattad. Tillintetgjord. Jag gömde mig så gott jag kunde. Det var knäpptyst i rummet.
Kjell Andersson, dåvarande redaktionschef, räddade situationen och ledde in mötet på något annat. Minns inte vad.
Det tog lång tid innan jag hämtade mig.
Men någon redaktör blev jag aldrig. Istället lockade reporterjobbet. Att få berätta historierna som tittarna förhoppningsvis bär med sig en stund efter att sluttrudilutten för Sportnytt klingat ut. Jag har älskat mitt jobb varje dag i 30 år. Utom möjligen den där tisdagen i december för länge sen.”
Jane Björck, programledare och reporter:
”Sommaren 1987, jag hade precis börjat som programledare. Och Jens Lind var färsk som redaktör. Aldrig kommer vi glömma vår milt sagt bleka laginsats för det Sportnytt som gick igång i samma ögonblick som Patrik Sjöberg satte nytt världsrekord på DN-galan!
Ljudet var inte med oss när vi skulle köra direktrapport från Stadion. Alla såg Sjöberg hoppa och jubla. Men ingen sa nåt. Och utan att ens kunna tala om att det nya rekordet löd på 2.42 gick vi i sändningen vidare med tennis. Vi kunde visserligen i slutet av Sportnytt komma tillbaka med en rapport från teamet på plats. Men den kvällen var mer än svettig, jag lovar, haha!”
Jens Lind, reporter:
”1987 var min första sommar på TV-Sporten. Av outgrundliga skäl hoppade jag ibland in som redaktör för Sportnytt. En mindre lämpad person för tjänsten är svår att tänka sig. Efter bara några månaders anställning hade jag bara en ytlig uppfattning om vad jobbet gick ut på. Jag hittade knappt i de stora huset.
Den 30e juni var det två rookies som arbetade; Jag och programledaren Jane Björck. På Stadion pågick DN-galan som inte verkade bjuda på några sensationer. Klockan 21, en halvtimme före sändning, hade jag spikat körschemat. Jag var stressad och förvirrad och märkte inte att höjdhoppet fortfarande pågick på Stadion.
Patrik Sjöberg hoppade för världsrekord. Bara någon minut före sändning klarade han 2,42, ett av svensk idrotts stora ögonblick! På något sätt snappade jag upp denna information och jag lyckades förmedla nyheten till Jane som satt redo att köra igång Sportnytt.
Vinjetten rullar ut. I löpet har någon lyckats trolla fram en bild på hoppet. Jane säger att det är ett fantastiskt världsrekord på Stadion. Men sedan visste hon inte mer. Det fanns ingen plan att följa upp den sensationella nyheten. Jag höll mig till körschemat och Jane fick rabbla Wimledontennis och orienteringstelegram. Jag satt i kontrollrummet och kände paniken växa. Hur skulle jag få kontakt med Stadion? Jag var handlingsförlamad. Utan att jag hade en aning om hur det gick till visades plötsligt Sjöbergs historiska hopp gång på gång. Det kom en intervju med honom också. Jag satt svettig på min redaktörsstol och undrade hur allt detta kunde ske. Ingen i kontrollrummet vände sig åt mitt håll. Jag slängde en blick på klockan och noterade att vi för länge sedan passerat vår sluttid.
Minuterna rullade på. Sändningen bara fortsatte. När vi hade dragit över en kvart (något slags Sportnyttsrekord) så var allt plötsligt över. En skylt dyker upp: Redaktör: Jens Lind.
När jag kom upp på redaktionen ringde det oavbrutet på den röda direkttelefonen. Då visste man att det var viktigt. Det var redaktionschefen Kjell Andersson som så behärskat som möjligt undrade: Vad var det som hände egentligen…?”
Peter Jonsson, reporter och kommentator:
”Ett av mina starkare minnen rör min fina kollega Bosse Hansson, som jag fick äran att dela skrivbord med.
Bosse, som var en alltid väl påläst och detaljrik journalist, hade bordet fullt av papper, gamla program och minnesanteckningar, men fick den här gången, på tidigt 90-tal, plötsligt uppdraget att rensa undan det värsta. Han muttrade lite grann på Hanssonskt maner, pratade högt med sig själv (en egenhet vi för övrigt delar) samtidigt som han betraktade nåt gammalt hårdpapp.
”Jaha, vad ska jag göra av den här då”? Jag kikade på vad han var på väg att slänga, det var en sirligt smyckad bit kartong, fylld av info med bland annat Wolverhamptons laguppställning anno 1969. Jag insåg plötsligt att det var underlaget för tidernas första Tipsextra-sändning som han kommenterade. Jag fick honom att hålla hårt i den detaljen – och insåg då om inte förr vilken unik miljö jag fått äran att jobba i. Dessutom fick jag med mig vikten av noggrannhet och dessvärre också förmågan att spara gamla verk. På gott och ont.”
Marie Lehmann, programledare och reporter:
”En av mina första Sportnytt: sändning och telefonen ringer(!) på min plats i studion. Jag svarar. Ett inslag strular meddelar redaktören (kontrollrummet är fö bakom ett fönster 1,5 meter bakom mig, ej i bild). Helt underbart. Detta torde vara kring 2000. Fatta!
”Det är ju ändå inte så länge sen”: Vi hade alltid telegram, muntliga rakt av bara, redo i varje sändning för problem och tid som skulle fyllas. Inslagen låg ju på band och det kunde ta ett tag ibland att ladda nytt. Då måste man vara förberedd. Ingen prompter hade vi. ”Sporten jobbar inte så”. Mitt minne påminner mig om den gången jag drog ett låååångt dagsfärskt telegram om en Känd fotbollspelare som kört fel på en fransk motorväg, missat avfart, och kommit för sent.