Det räcker att sätta foten i Rio de Janeiro för att omedelbart inse att det finns väldigt mycket annat att lägga skattebetalarnas pengar på.
Kåkstäderna Rochina och Vila Canoas vittnar om fattigdomen och det är skitigt och nedgånget lite varstans. Läkare passar under OS på att slå larm om stora brister i vården. Besökare varnas för att bada från den världsberömda stranden Copacabana eftersom vattnet är kontaminerat av avloppsvatten som rinner rätt ut i havet. Poliser klagar över att de inte får ut sina löner.
Brasilien har problem och landets ekonomi hjälptes inte av att finanskrisen kom i samma veva som landet på kort tid fick arrangörskapet för fotbolls-VM 2014 och OS, enormt kostsamma mästerskap.
Fernando Meirelles regisserar
Det är meningen att den för många jobbiga vardagen ska glömmas för en stund, natten till lördag svensk tid. Vad de närmare 75 000 åskådarna på Maracanã-stadion och hundratals miljoner tv-tittare ska få titta på är förstås till stora delar hemligt.
Regissören Fernando Meirelles (Guds stad och The Constant Gardener) är en av kreatörerna bakom invigningen. Budgeten är bara en tiondel av den i London för fyra år sedan.
– Jag skulle skämmas att slösa vad London lade ut, i ett land som Brasilien där vi behöver sanitära anläggningar, där utbildningen behöver pengar. Jag är nöjd med att jobba med en låg budget eftersom det är förnuftigt, har Meirelles sagt i en intervju med brasilianska medier.
6 000 volontärer
Räkna alltså inte med någon överdriven lyx, prakt eller högteknologiska uppvisningar den här gången. Det blir mer känslor, rytm och musik. Och dans, naturligtvis.
6 000 volontärer deltar i invigningen, som började repeteras i slutet av maj. 207 länder tågar in, Sydsudan och Kosovo för första gången i OS-sammanhang. Och bland de lag som går mellan Grekland (först) och Brasilien (sist) finns de tio aktiva som bildar Flyktinglaget.
Vem som slutligen tänder den olympiska elden i Sydamerikas först spel återstår att se. Fotbollsstjärnan Pelé säger att han fått en personlig förfrågan från IOK-basen Thomas Bach, men att han först måste komma loss från andra uppdrag för att kunna tacka ja.
OS-invigningar: Från Hitler till Ali
OS-invigningen har flera fasta inslag som regleras i den olympiska chartan, spelens ”lagbok”. I korthet ska den bestå av värdlandets nationalsång och hissandet av dess flagga, kulturella inslag, inmarsch, tal från organisationskommitténs ordförande, Internationella olympiska kommitténs ordförande och värdlandets statschef – som också förklarar spelen öppnade, den olympiska hymnen och hissandet av den olympiska flaggan, den olympiska eden samt tändandet av den olympiska elden.
OS-historien har bjudit på såväl obehagliga som minnesvärda moment. Här är fem exempel från sommarspelen:
1) Berlin 1936.
Adolf Hitler förvandlade öppningsceremonin till en propagandatillställning och maktdemonstration. Hakkorsflaggorna vajade och militära uniformer dominerade Olympiastadion. Tanken var att förbättra Tysklands anseende i världen.
2) Tokyo 1964.
Yoshinori Sakai föddes den 6 augusti 1945 i Hiroshima. Lite mer än 19 år efter att den första atombomben detonerat och dödat omkring var fjärde invånare i hemstaden tände den talangfulle sprintern elden på Olympiastadion.
3) Moskva 1980.
Misja, spelens maskot, hälsade välkommen från en hel läktarsektion på Luzjnikistadion, dåvarande Leninstadion. Björnen fick liv när åskådarna höll upp stora ark i olika färger. När Misja tog farväl föll tårar nedför hennes kind.
4) Los Angeles 1984.
Bill Suitor gjorde entré på Los Angeles Memorial Coliseum som en lättviktsaustronaut, svävande i luften ovanför de förbluffade åskådarnas huvuden. ”Raketmannen” hade ett jetpack på ryggen när han slog världen med häpnad.
5) Atlanta 1996.
Diskuslegendaren Al Oerter förde facklan till Centennial Olympic Stadium, boxaren Evander Holyfield vidarebefordrade den tillsammans med grekiska friidrottaren Voula Patoulidou och lämnade över den till simmaren Janet Evans – men ingen av dem tände elden. Det gjorde en darrande Muhammad Ali, svårt märkt av Parkinsons sjukdom.