– Jag började hoppa som fyraåring. Min två år äldre syster hoppade och jag tjatade på mina föräldrar, berättar Moberg, som lever för sin backhoppning.
Sverige har en gång varit en stolt backhopparnation men det var ganska länge sedan nu. Det är en sport som kämpar för sin överlevnad och en av dem som kämpar allra hårdast är just Astrid Moberg. Hon är ensam i landslaget men vill ha sällskap i backen och har sina idéer om hur fler ungdomar ska välja sporten.
– Först och främst: det är inte så farligt som man tror. Det är väldigt kontrollerat, man börjar i mindre backar. Det är fantastiskt kul och spännande, säger Moberg med ett stort leende, när hon ska sälja in sin älskade backhoppning.
Målet är att klara kvalet
Moberg gör sitt första VM och det stora målet är att klara kvalet, att vara bland de 40 bästa på onsdag.
– Jag är fortfarande ung, jag är 17 år, så jag är fortfarande i utveckling. Det är inte nu jag ska vara som bäst, det är inte nu jag ska vara på topp. Men jag vill ju ta mig förbi kvalet, det vill jag, säger Moberg om målen med VM.
– Vi har ju tränat med samma tjejer som är här och hon matchar ju dem, inte de bästa men hon ska kunna klara att kvala in. Det är ju därför vi är här, vi är inte här för att åka runt och tycka att det är fint väder, vi vill ju prestsera. Men det tar tid och och hon är ju bara 17 år, säger den gamle landslagshopparen Åke Norman, som är Mobergs tränare.
Ramsa ska ge lugn på bommen
När man sitter på bommen alldeles själv och snart ska ge sig iväg ner för backen. Vad tänker man på då? Jo, Astrid Moberg, vet precis vad hon ska tänka på här i Seefeld för att övervinna nervositet och fokusera på uppgiften.
– Jag brukar gör små ramsor. Just nu är den – ”Andas – känn balansen – slappna av”. Sedan har jag lite andra tankar i bakhuvudet också men det är där det är fokus, säger Moberg.
Övervunnit panikattacker
Och fokus är något som går som en röd tråd i Astrid Mobergs liv. Astrid drabbades i tonåren av panikattacker och har kämpat med dem under en lång tid. Nu är situationen bättre och backhoppningen har varit en räddning.
– Det har påverkat mig väldigt mycket, det har det, men det har ändå fått mig att inse att det är backhoppningen som är det viktiga för mig, en fast punkt.
Att kasta sig ut och hoppa backhoppning när man lider av panikattacker, det låter inte som en bra kombo?
– Jo, det är fantastiskt, man får fokus på en sak. Jag måste ha fokus genom hela hoppet. Backhoppningen har gjort mig starkare.
”Skidförbundet kan göra mer”
Ensam är stark säger man ju men i Mobergs fall är det två är starka. Tränaren Åke Norman är ende följeslagaren på VM – till skillnad från andra nationers hoppare som har en hel stab av vallare och coacher.
– Jag har en fantastiskt tränare i Åke, han försöker verkligen fixa allt så det går bra men jag känner ju att stödet från svenska skidförbundet inte är så stort som vi skulle behöva. Det vore ju mycket lättare om vi var fler, men nu är det så här och man måste ju försöka. Det är bara att köra på, säger Moberg med det där leendet som lyser i kapp med den soldränkta snön här Seefeld.