Det har gått tre månader sedan hon fick diagnosen Graves sjukdom, ett prövande tillstånd för en elitidrottare van vid en energisk tillvaro. Det ryms inom sk hypertyreos, sköldkörteln överproducerar hormoner, en kropp med gasen i botten och med rejäl utmattning som följd.
– Det värsta kom nog när jag flyttade hem. När jag kom tillbaka och började träna med Södertälje. Det blev som en riktig käftsmäll. Man får väldigt hög puls, ibland var det som rena hjärtrusningar, beskriver hon sin tuffa vinter. Hon har börjat smyga igång med träningen igen i Täljehallen (”det börjar kännas bra”), hemvist för det Södertälje som hon ska spela för i damligan de närmaste två åren.
Lundquist anslöt efter nyår, tanken var att den 22-åriga landslagsguarden skulle hjälpa klubben redan den gångna vintern, men hon hann bara spela tolv minuter i en ligamatch innan sjukdomen satte stopp.
Bröt med proffsklubben
Det blev kulmen på en tuff säsong, som hon inledde i polska Arka Gdynia, en EuroLeague-klubb hon lämnade under säsongen efter att ha kämpat socialt i utlandsmiljön.
– Det var gulliga tjejer i laget och jag fick en stor roll, men det fungerade inte med allt, till exempel att hålla i mina studier på distans, säger Klara Lundquist, som upplevt samma uppbrott en gång tidigare i den unga karriären.
Den gången lämnade hon franska ligan och Montpellier, en hyllad talang som fick hemlängtan.
– Då var jag nog inte riktigt mogen för det.
Nu hade hon dessutom att hantera en sjukdom som hon troligen kan ha burit på en längre tid och som också påverkade hennes spel i Polen. Med läkarnas hjälp börjar kroppen återhämta sig, hon äter dubbla mediciner och känner att energin sakta kommer tillbaka.
Guldmissen gnager fortfarande
– Ett sug efter basketen som vuxit sig extra starkt under slutspelet där hon på plats fick se syrran Anna Lundquist vinna SM-guld med Norrköping efter en finalserie mot Luleå. Något som Klara själv misslyckades med säsongen före efter att i en hjärtskärande serie med Alvik tappat 2-0 till 2-3 i matcher mot Luleå.
– Det där gnager i mig fortfarande. Jag får se till att vinna ett guld framöver för att kunna släppa det. Det var kul att Anna fick vinna, men hon retades lite med mig och påpekade att hon fick ett före mig, säger hon och ler lite snett.
Målet nu är att vara tillbaka i ordentlig form till augusti och landslagssamlingen. Och sen få en riktigt bra omstart med Södertälje där ju tvillingarna Elin och Frida Eldebrink och landslagscentern Louice Halvarsson väntas ansluta. Hon har rentav tro att hela sjukdomsproblematiken ska föra något gott med sig.
– Läkarna tror att jag kan bli ännu bättre nu, att jag tidigare nästan har brutit ner kroppen med träning. Jag känner att jag kommer att bli starkare än någonsin!
