Omkring 07.20 den 9 januari i år fick Jenny Fransson besök av vad hon brukade kalla för ”dopningpolisen”. Ett besök hon varken blev förvånad eller stressade upp sig över. Men testresultatet skulle komma att göra just det. I Radiosportens dokumentär öppnar den nu dopningdömda brottarstjärnan upp om tiden efter beskedet som vände upp och ner på tillvaron.

– Det var min värsta mardröm, jag har aldrig känt mig så maktlös, säger hon i dokumentären.

Den 3 februari var nyheten ute. Nu visste alla, det såg hon i de blickar hon vågade möta i mataffären. Eller så påmindes hon snabbt om dem när hon öppnade sin telefon.

– Jag kände mig trängd, blev paranoid, säger hon.

”Min värsta mardröm”

Hon hade testat positivt för den anabola steroiden metyltestosteron. Något Fransson då, liksom nu inte vill kännas vid och ett besked som hon senare skulle överklaga. Dopingkommissionens Åke Andrén Sandberg å andra sidan, säger sig vara nöjd med både hanteringen och utfallet.

Konsekvenser kom direkt: inget SM, inget OS i Tokyo och inget stöd från SOK. Först i juni kom det slutliga straffet – fyra års avstängning.

Står fast vid sabotageteorin

I oktober kom beskedet att Riksidrottsnämnden fastställer Dopingnämndens beslut, efter Franssons överklagan. Nu återstår alternativet för henne att överklaga domen till idrottens skiljedomstol, Cas. Men det är ingenting Fransson har planerat när Radiosporten frågar henne.

Ändå står Fransson fast vid sin tidigare sabotageteori. Att någon, någon gång, någonstans har utsatt henne för preparatet.

Blivit familjehem

Med 39 månader kvar av sin avstängning från idrotten har Fransson förverkligat en annan dröm, som tidigare hamnat i skuggan av den som krossades. I somras blev nämligen hon och sambon Jalmar Sjöberg familjehem åt en liten pojke.

– Den här drömmen ska inte också krossas.

KLIPP: Tidslinje: Dopningsfallet Jenny Fransson