TT har ringt runt till tio av de svenska fotbollsföreningar som enligt Svenska fotbollfsörbundet är särskilt framstående när det gäller sin flickverksamhet och som dessutom är spridda geografiskt över landet. Flera av klubbarna – men inte alla – såg ett markant lyft när det gäller rekryteringen till flicklagen efter sommaren. Desto tydligare var en annan, mer märkbar, förändring – en som har pågått ett tag men som fick extra skjuts av VM.
– De har börjat få idoler som inte fanns tidigare, säger Petra Nilsson, ansvarig för ungdomssidan i allsvenska Växjö DFF.
Landslagsanfallaren Anna Anvegård, som lämnade Växjö för Rosengård i somras, är en av de nya stjärnorna som har gett seniorfotbollen dragningskraft i Växjö. Men även i övrigt tycks intresset för damallsvenskan och landslaget ha ökat.
– Tidigare har det inte funnits något intresse att gå och titta när vårt A-lag har spelat. Men nu vet våra spelare att när Rosengård och Linköping kommer hit så känner de igen tjejerna som spelar, och då är det ett större intresse att gå dit och titta.
En miljard tv-tittare
Över en miljard människor såg sommarens fotbolls-VM i Frankrike på tv, den mediala bevakningen av mästerskapet var större än någonsin och på sociala medier har några av de internationella damspelarna i dag miljontals följare.
Att också damspelare målas upp som stjärnor och förebilder är viktigt inte minst i Sverige, säger Peter Hugosson Wallgren, klubbchef i Umeåklubben Mariehem SK. Han minns hur det var i början av 00-talet, när Umeå IK var Europas bästa klubb och det kryllade av världsspelare i staden. I dag är UIK ett anonymt lag – efter tre säsonger i elitettan är laget tillbaka i högstaserien nästa säsong – samtidigt som damallsvenskan tappar mark mot de stora europeiska ligorna.
– Vi har tidigare kunnat sola oss i glansen av Umeå IK:s storhetsdagar. Men om man går runt i breddföreningarna i dag och frågar så kan jag svära på att de inte har en aning om vilka som spelar i Umeå IK i dag. Vi saknar totalt de förebilderna som vi hade tidigare i Marta, Malin Moström och allt vad de hette. Vi var sjukt bortskämda, och vi är själva föreningen som har fostrat Hanna Ljungberg. Så jag tror att det är jätteviktigt att de får de här förebilderna, att de känner sig bekväma med namnen och kan slänga ur sig ”Asllani” eller ”Blackstenius”, att det är spelarna som man ser upp till.
”Det är skithäftigt”
De svenska landslagsspelarna noterar också att det har hänt något. När Rosengårds Nathalie Björn var liten kände hon bara till Marta av alla damspelare. Nu är hon själv en av alla nya idoler.
– Man känner det hemma i Rosengård när man går med bollflickorna. De kollar på en och frågar ”är det du som är Nathalie?”. Så det är skithäftigt, säger 22-åringen.
– Man är ju inte van vid det men det är klart att det är kul att man ser att någon tycker om det man gör och att någon vill vara som mig. Oavsett om det beror på VM eller vad det är, att tjejer vill spela fotboll och ser att de har förebilder som visar att man kan lyckas, jag tror att det är så viktigt att få se oss som spelar och få känna ”jag vill vara som hon”.
Caroline Seger är lagkapten i både Rosengård och landslaget och har spelat seniorfotboll i snart 20 år. Hon har sett damfotbollen utvecklas för varje år, och sommarens VM var ytterligare en milstolpe, inte minst när det gäller att skapa förebilder, säger hon.
– VM blev stort och det finns bilder på oss där ute nu. Det är inte som när jag växte upp. Jag hade ingen att se upp till eller titta på eller referera till. Det var bara manliga fotbollsspelare, säger Caroline Seger.
Nytt fenomen
På senare tid har hon lagt märke till företeelser som hon aldrig har sett kopplat till damfotbollen tidigare. Hon nämner att det inte längre är bara flickor, även pojkar och vuxna, som kommer fram och ber om autografer, och hur ungdomar som spelar spontanfotboll inte längre bara låtsas vara manliga stjärnspelare.
– Att man spelar spontanfotboll och så är man Caroline Seger eller Nilla Fischer eller Kosovare Asllani... alltså de här berättelserna är något som berör väldigt mycket. För det har man aldrig hört om tidigare på det sättet.
USA:s Megan Rapinoe vann skytteligan i VM och utsågs till turneringens bästa spelare. Dessutom blev hennes målgest något av en signatur för mästerskapet – ett ovanligt, och därför symboliskt viktigt, fenomen inom damfotbollen.
– Jag tror att sådant är viktigt. Sådana grejer har ju aldrig funnits. Den generationen som kommer, de kommer att växa in i allt sådant här naturligt. De kommer att ha sina målgester och så kommer de yngre generationerna göra det ute på gården, säger Caroline Seger.