Antingen har du sett serien eller tröttnat på alla som hyllar den. Game of Thrones-hysterin har på senare år svept över planeten, fängslat folk som inte ens gillar fantasy. Intrigen är invecklad, huvudkaraktärerna många. En av dem är Jon Snow. Han är hjälten som inte ville bli hjälte, ledaren som tvingats lära sig hur man leder – och lärjungen som ber mästaren om råd. Han får ett konkret.

– Döda barnet, Jon. Döda barnet inom dig och låt mannen födas.

Med åldern följer plikter, med vuxenlivet ansvar. Någonstans på tröskeln till tonåren ska fantasin ersättas av verklighet, hjärta av hjärna. Smärtorna ska bli styrkor, misstag förvandlas till en kompass som visar vägen. Det visste Jon Snow – men vad vet Kylian Mbappé?

– Ögonblicket du skriver på ett proffskontrakt är det över. Du kan inte vara ett barn längre. Jag har inga barndomsminnen att berätta för mina framtida ungar. Jag spelade i PSG. Det kommer jag att berätta – att jag spelade i PSG och inte kunde göra något barnsligt.

Måste man bli vuxen för att bli mästare? Det gällde för Jon Snow – men vad gäller för Kylian Mbappé?

*

Sommaren 1998 arrangerade Frankrike VM på hemmaplan. Mitt i solen stod ultranationalisten Jean-Marie Le Pen och tittade på spelarlistan.

– Det här är ett konstgjort landslag som inte representerar vårt land. Flera av spelarna kan eller vill inte ens sjunga Marseljäsen. De är inte födda i vårt land. De har bara utnyttjat möjligheten att bli medborgare för att glänsa på den internationella fotbollsscenen.

Sexton av tjugotvå spelare hade utländskt påbrå och Le Pen brydde sig inte om att en av dem hette Zinedine Zidane. I första hand var ju Zidane ingen gudabenådad fotbollsspelare, utan en förortskille med algeriska föräldrar. Le Pen skakade på huvudet. Zidane ryckte på axlarna.

Frankrike tog sig till final mot Brasilien och vann med 3-0. Zidane gjorde två mål. På gatorna firade fransmän i alla färger och former, vajade trikoloren och dansade under triumfbågen där ”Zidane – president” kablades ut. Den riktige presidenten Jacques Chirac jublade också.

– Det här multietniska landslaget har skapat en vacker bild av Frankrike, av dess mänsklighet och styrka.

Föddes halvåret senare

Tolv kilometer utanför Paris ligger Bondy, fortfarande betraktad som en farlig förort efter upploppen 2005. Här föddes Kylian Mbappé ett halvår efter guldet, med franskt, algeriskt och kamerunskt blod i ådrorna. När han lärde sig gå stapplade han fram i AS Bondys spelargångar med en boll vid fötterna, och med sin barnvakt spelade han snart både fotboll och Fifa.

Barnvakten var hans ungdomstränare Antonio Riccardi. Han fick lova Kylian att inte berätta om bollsparkandet i vardagsrummet. Mamma hade ju redan blivit irriterad på sonen när han traskat ner till frisören och bett om en särskild frisyr.

– Inte visste jag att Zidane tappade hår. Jag ville bara ha hans frisyr. Frisören tyckte att jag var galen, men jag insisterade. Det var tur att mamma stoppade mig.

Utanför planen gick det att stoppa honom. Annars inte. När AS Bondy hamnade i underläge la Mbappé i en högre växel och susade ifrån motståndarna, smekte in bollen i bortre hörnet och fick scouterna att tänka på Thierry Henry. Storklubbarna ställde sig i kö.

Chelsea bjöd över honom på provspel och en elvaårig Mbappé åkte till London, men kom tillbaka. Ett par år senare besökte han Real Madrid. Ingen flytt dit heller. I stället gjorde han som Henry på 90-talet och skrev på för Monaco. Lille Kylian var lugn, lyhörd, artig – och älskade sporten.

– Ingen tvingade in honom i fotbollen. Han gjorde det själv. Hela hans liv kretsar kring det.

Det har gått några år sedan Riccardi behövde sitta barnvakt, men han vet hur Mbappé fungerar.

– Fotboll är hans liv. När han vaknar tänker han på fotboll. Han äter fotboll, lever för fotbollen. I skolan tänkte han bara på fotboll. Ingenting annat.

Genombrott i Monaco

Det sägs att hårt arbete slår talang när den där talangen inte arbetar hårt. Har man både det ena och det andra kan man få sitt genombrott ganska tidigt. Mbappé var sjutton när han presenterade sig på den stora scenen, när han smällde in sex mål i Champions League och femton i franska ligan.

Han forsade förbi försvarare, var klok och klinisk, vindsnabb och sylvass. Återigen tog storklubbarna nummerlappar. Återigen stannade han i Frankrike, men flyttade nu inom rikets gränser – från ett Monaco där han exploderat till ett Paris där allt hade börjat.

Förra sommaren rodde Paris Saint-Germain affären i hamn. Kylian Mbappé lånades in med en obligatorisk köpoption som aktiveras i år. Monaco får motsvarande 1,8 miljarder kronor, PSG får ett fotbollsfenomen och en förortsförkämpe i ett. Kvar i Bondy finns ju fortfarande lägenhetsbyggnader från 60-talet, men numera tittar en avbildad Mbappé ner på sin hemmaplan. Ynglingen har rustat upp planen där han växte upp, ett stenkast från sin skola, och sakta börjar Bondy förknippas med ljus och inte mörker.

– Hans föräldrar är invandrare, han är svart – och han representerar Frankrike. Det ger oss hopp.

Soumahoro Nakissa är mamma till en ungdomsspelare i Bondy. Det är Fatounaia Dabo också. Hon tar upp tråden.

– Våra barn lider. De kommer hem och frågar varför de inte kan bli advokater och läkare oavsett hur hårt de arbetar. Nu har Kylian fått dem att tänka annorlunda.

Hon talar om barn som ser upp till Mbappé – men i samma veva sneglar Mbappé på barnen, avundsjuk på att de får växa upp bakom kulisser i stället för i rampljuset.

– Jag älskar mitt jobb, men så finns ju nackdelar med att lyckas tidigt. Jag saknar något så enkelt som att ta körkort. Alla har det. Många ser det som ett måste, men så var det inte för mig. Körkort står för självständighet. Jag hade ingen självständighet. Jag hade privata chaufförer.

Mbappé är på väg att erövra ett land och en kontinent och i framtiden förväntas han lägga världen för sina fötter. Ändå är det någonting som fattas.

– Jag lever ett helt annat liv nu. Det är tufft. Jag kan inte göra någonting, utan måste stanna hemma. Går jag ut uppstår kravaller.

”Alla minns vinnarna”

Frankrike har ett landslag som kan vinna VM, tjugo år efter att Jean-Marie Le Pen skakade på huvudet och Zinedine Zidane ryckte på axlarna. Mbappé är den förste spelaren född efter guldet som blivit uttagen i landslaget och förväntningarna på honom är både orimligt och rimligt höga. Han ska glänsa, sida vid sida med stjärnor som Paul Pogba och Antoine Griezmann.

– Allt handlar om titlar. Det är så du blir världskänd. När du lägger av tittar inte folk på hur bra du varit, utan på vad du har vunnit. Alla minns vinnarna.

Mbappé vet. Tiden är inne. Måste han då döda pojken och låta mannen födas? Kanske inte. Det sägs att den kreative vuxna människan är resultatet av ett barn som överlevt, och på planen flyger Mbappé fram med en sorts kreativitet som påminner oss om hur ung han är. Han bad inte om att bli hjälte, men blev det ändå. Han har inte bett om att bli vuxen. Kanske kan han bli mästare ändå.

– – -

SVT Sport räknade ner till VM med ett dokument varje söndag. Denna text publicerades första gången den 13 maj. Under faktarutan hittar du alla dokument.