En match som slutar 14-0 kan inte vara annat än en seger eller hur? Det här var en överkörning, en lätt match.

Men så svårt det varit för de som satt i publiken, för oss som drömt om det här i hela våra liv. Så många år vi kämpat bara för att få en plats inne på Tehrans Azadi stadion.

Så mycket mer än fotboll – handlar om mitt värde

Egentligen handlar det kanske inte alls om fotbollen i sig. Egentligen handlar det nog mer om mitt värde som människa, som kvinna.

Är jag en individ, fri att leva, älska och uppleva precis som alla andra? Precis som de män som inte vill se mig därinne på arenan.

Jag är uppvuxen med den ständiga känslan att jag är en andra klassens medborgare. Det har till och med smittat av sig på mitt liv i Sverige.

Att alltid stå med knytnäven i luften och redo att slåss, även för den enkla saken att få visa mitt stöd för mitt landslag?

Är det en engångshändelse?

Att kvinnliga fotbollssupportrar för första gången fick kliva in på mäktiga Azadi stadion är ett steg vi alla bara kunnat drömma om – men det är också ett påtvingat steg.

Vågar vi verkligen tro på att det här är första steget mot en förändring, eller går allt tillbaka till stängda grindar när kamerorna slås av? När Fifa slutat pressa.

Jag vill tro att regimen i Iran inte längre kan gömma undan kvinnorna. Att porten öppnats en gång för alla.

Vi har länge accepterat reglerna som vi tvingats lyda – jag har själv åkt ända till VM i Brasilien för chansen att se mitt iranska herrlandslag spela. Att kvinnor nu fått kliva in på min hemmaplan för vårt landslag, är en dröm vi knappt vågat drömma, men äntligen kom dagen - äntligen fick vi känna att vi är precis som alla andra.

Men faktum är att vi kanske inte kommit dit än – vi måste fortfarande kämpa för att behålla vår plats, för rätten att stå på läktaren. Men förhoppningsvis har porten nu sparkats upp för alltid.