”Vi är usla. Vi är värdelösa. Vi är rädda. Vi är fega”.
Jag vet inte hur många gånger jag har hört sådana uttalanden de senaste dagarna från italienska vänner, bekanta och sportjournalister.
”Vi” betyder i det här fallet landslaget, spelarna som ska representera en hel nations heder och ära på ett område där Italien verkligen räknas.
Men nu riskerar även fotbollen att bli en del av den nya nationalhobbyn, destruktiv självbestraffning. När den kommer igång är Italien sämst på allt, ekonomi, politik, utbildning, sjukvård, bilkörning, barnafödande och så vidare i all evinnerlighet.
Det enda som brukar klara sig utan de hårda domarna är maten, modet, Ferrari och just ”il calcio”. Italien har trots allt vunnit fyra VM. Det har sällan varit en enkel och spikrak väg till den åtråvärda trofén. Men de gånger som ”gli azzurri” har fått lyfta den, har italienarna upplevt en patriotism de sällan känner: Glädjen över en gemensam bedrift, symbolisk naturligtvis, men ändå. Att vara verkligt stolta över Italien.
Fotbollen ger den största tillfredställelsen
Det finns förstås tusentals andra anledningar till det, men fotbollen ger den största tillfredställelsen. När då ett VM-äventyr ser ut att sluta innan det ens har börjat, är känsloläget i landet minst sagt ansträngt.
Det blir förstås inte bättre av hur ett sådant öde beskrivs av de närmast inblandande. Man undrar i vilken ledarskapsskola italienska fotbollsförbundets ordförande Carlo Tavecchio har gått, när han jämför en eventuell italiensk utslagning med jordens undergång. Hur känns det för landslagstränaren och spelarna att höra det från den som borde stödja dem och försvara dem när det stormar?
Tidningarna hakar på. Måndagens match målas upp som Den yttersta domen, dagen då ”mardrömmen” kan bli verklighet. Oddsen är visserligen låga. Men är det något som är förbjudet i sportsammanhang, är det att ge upp i förväg. Här krävs jäklar anamma.
Italienska landslaget behöver nya ledare
När Italien åkte till VM i Tyskland 2006, var landslaget illa omtyckt, trots att det kryllade av fantastiska spelare och personligheter. Den dåvarande förbundskaptenen Marcello Lippi byggde upp deras självförtroende genom att skapa en atmosfär av ”vi och dom”, Spelarna mot Omvärlden. Det fungerade för att svetsa samman laget. Efter en vinglig start blev Italien bättre och säkrare och vann till slut turneringen.
Giampiero Ventura är förvisso inte Marcello Lippi och Insigne är inte Del Piero. Men om italienarna är duktiga på självbestraffning, har de också en oerhörd förmåga att lyfta sig själv i håret när det verkligen gäller. 2011 stod Italien på ruinens brant ekonomiskt. Statskonkursen var svindlande nära. I sista stund avgick Silvio Berlusconi och ekonomen Mario Monti tog över. Italien var räddat, på mållinjen.
Det är bara ett exempel på alla de mirakulösa comebacks jag sett här, inom alla möjliga områden. Kanske kommer alltså gli azzurri att vakna till sans i sista ögonblicket i morgon. Annars är det kanske bara att erkänna att italiensk landslagsfotboll i synnerhet och il calcio i allmänhet behöver nya ledare, fräscha idéer och större satsningar på sina unga, inhemska spelare för att komma igen. Ibland måste man nå botten innan det vänder. Frågan är om det är där som fotbolls-Italien står.