När de nya kontrakten skrevs på för bland andra Jennifer Falck, Elin Rubensson och Johanna Rytting Kaneryd så hade de velat veta att ”om vinner vi SM-guld men ser att vi inte räcker till i Champions Leauge så avslutar vi projektet med omedelbar verkan”.
Då hade de haft rättvisa förutsättningar innan de satte sin signatur på ett Kopparbergs-kontrakt.
Att komma med det här beskedet nu är varken ansvarsfullt mot de anställda eller mot svensk fotboll. Framförallt inte som regerande svenska mästare. I den rollen har klubben ett ansvar för produkten svensk damfotboll. Det här beskedet urholkar just produkten, både på kort och lång sikt.
Vem tar över i Göteborg?
Hur många år dröjer det innan IFK Göteborg, Örgryte IS eller ett BK Häcken kan ta över på den nivån – som ett mästarlag i Damallsvenskan från Göteborg?
Eller finns det planer i bakgrunden på en snabbare väg genom seriesystemet?
De spelare som finns i truppen idag och som vill fortsätta på högsta nivå kommer sedan länge ha lämnat stan. Framgången för Kopparberg Göteborg FC har med säkerhet höjt fotbollsintresset och bidragit till att fler göteborgstjejer börjat spela fotboll. Men att tro att detta projekt i övrigt har bidragit till en mentalitet, att damfotbollen i Göteborg minsann kan om de försöker, känns svagt. Snarare sänder det signalen att göteborgslag inte kan konkurrera över tid med de bästa.
Och flickfotbollens nya talanger ställs utan lokala förebilder.
Jag har full respekt för att Peter Bronsman och Kopparberg inte vill pumpa in mer pengar i projektet Kopparberg Göteborg FC då drivkraften verkar ha varit SM-guld och framförallt Champions League-spel. Bronsman har investerat stora summor och bidragit till utveckling.
Men när han den 16 december fick se den gigantiska skillnaden mellan Manchester City och sitt KGFC så tycks han ha insett vilka stora summor det kommer att krävas för att konkurrera med topplagen i Europa.
Sambandet mellan ekonomi och resultat över tid går inte att prata bort. Varken motivation eller plånbok räcker längre. I alla fall inte i Göteborg.
Gott så. Det går bra att tacka för sig och kliva ner från tronen som Göteborgs mäktigaste idrottspersonlighet (Göteborgs-Posten 2020), Bronsman.
Behöver hela elitverksamheten följa med?
Det verkar i alla fall inte vara en omedelbar ekonomisk kris i Kopparberg Göteborg FC eftersom föreningen garanterar att betala ut löner och ta ansvar för gällande kontrakt.
Antingen var det Manchester City som slog spiken i projektkistan eller så finns det någon annan utlösande faktor i den här historien. Den 17 december fattade styrelsen sitt beslut.
Jag frågar mig också om det är ett beslut för styrelsens fyra ledamöter att fatta?
Det som skett här ställer frågor kring föreningens organisation och vad medlemmarna har för röst. För det är väl en föreningsdemokrati och inte ett ägarskap vi ser i Kopparberg Göteborg FC?
Är det här verkligen ett lysande exempel för förespråkare för 51%-regeln och föreningsdemokratin?
Vad vi ser är vad som kan hända om en ensam ägare är för stark och föreningens organisation är för svag. Vi ser svårigheten att hantera avhopp från tunga samarbetspartners och sårbarheten när ägaren tröttnar.
Finns det ingen i klubben som vill eller kan gå in i nästa säsong som regerande svenska mästare?
Sanningen är att svensk damfotboll inte längre kan konkurrera med de största klubbarna i Europa – över tid. Oavsett om det är en fristående damfotbollsförening eller som en del i en föreningskonstellation med dam- och herrverksamhet. Och att argumentera för att det är storklubbarnas ansvar framöver visar djup okunskap om utmaningen att få ekonomin att gå ihop i de här klubbarna, i dagens fotboll.
Att de pengarna skulle finnas för en damsatsning mot Europa är en utopi.
Inte heller de svenska herrklubbarna står sig, som bekant, i Europa-konkurrensen.
Tre mål för överlevnad
Det projekt svensk damfotboll gemensamt skulle satsa på bör, enligt mig, ha tre mål.
1) Att bli ledande i att leverera välutbildade toppspelare.
2) Att ibland få fram ett klubblag som konkurrerar på allra högsta nivå.
3) Att få hemvändare till damallsvenskan som tillsammans med talanger gör att damallsvenskan håller en tillräckligt hög nivå.
För att lyckas med det behöver damfotbollen bland annat få in större övergångssummor i sin affär. Men då krävs helt andra satsningar än idag på utbildningsverksamheten för framtida spelare, att ge förutsättningar med faciliteter, planer och övriga stödfunktioner runt de unga talangerna.
Det vore ett lång mycket mer intressant projekt för att utveckla damfotbollen än att lägga ner Kopparberg Göteborg FC.