Det var i juni förra året som Lotta Schelin åkte på en smäll i en damallsvensk match. Hon spelade EM därefter men har sedan den whiplashaktiga skadan haft problem med huvudvärk.
– Jag tyckte att det var tuffast i höstas. När man liksom hamnade som i ett ekorrehjul med smärta, och det försvann inte. Så där var det typ i två månader och man bara gick i smärta – och det blir ju olidligt till slut. Då var det riktigt tungt, säger hon.
Det har börjat bli bättre men hon har fortfarande en lång väg kvar.
– Det har varit ganska många dagar emellanåt då det har varit bra. Men problematiken ligger i när man ska börja med vissa övningar – och det är allt från att stärka upp nacke till ögon, promenera lite fortare och lägga på mer belastning – får jag ta två steg tillbaka.
Svårt att leva ett normalt liv
– Det är det som är det problematiska, att jag ibland kan ha dåliga perioder och sen när jag tar ett steg tillbaka så hinner jag återhämta mig och må hyfsat. Men det är mycket huvudvärk tyvärr.
Trots att det gått drygt ett år sedan skadan har Schelin fortfarande svårt att leva ett normalt liv.
– När jag ser framför mig ett normalt liv tänker jag att man kan gå ut och jogga, gå till ett jobb eller liksom boka upp sig på saker och ting. Det kan jag inte i dag, för det här är väldigt dag till dag. Jag känner mig väldigt begränsad och lite låst. Jag vet att man måste ge det tid – samtidigt så är tålamodet det som påfrestas mest.
Tog beslutet i maj
Beskedet kommer nu, men Schelin fattade beslutet redan i slutet av maj. Först nu hon vill dela med sig av det.
– Jag kände mig inte redo. Det är en process också att sätta sig här och berätta. Man måste känna att man är hyfsat stark. För det är ju ändå något speciellt. Om man inte kan välja det rent fysiskt när man ska sluta så vill man åtminstone välja hur jag ska berätta det, och känna sig trygg i det.
Schelin har egentligen inte vågat tro på en comeback.
– Det är klart att när det drar ut på tiden så förstår man mer och mer att det inte kommer att funka. Och utifrån det så tror jag att jag har haft svårt att på riktigt känna att det blir en comeback. Samtidigt har man liksom hopp hela tiden på något sätt.
Redan i januari fick hon höra att det fanns en risk att hon skulle få tillbaka symptomen om hon spelade fotboll igen. Något som sedan flera läkare påpekat.
– Jag kom ihåg att jag kände –nej aldrig i livet. Risk att må såhär igen, det vill man ju inte. Sen fick jag höra att det går nog inte på den här nivån. En sa att nej det finns en chans, du får bara glömma det.
OS var en saga
EM i Nederländerna blev hennes sista mästerskap och kvartsfinalen mot just Nederländerna hennes sista match. Men höjdpunkten i karriären hände ett år tidigare.
OS-silvret i Rio.
– OS är ju som en saga. Där fick jag tips från andra spelare att njuta, och jag kom ihåg att jag nöjt hela det mästerskapet och av den framgången. Njöt av det som hände och känslan i gruppen. Det var ett väldigt speciellt mästerskap. Att stå på Maracana både i semin och i finalen var helt magiskt faktiskt. Att ta en straff inför 80 000 brasilianare är någonting som jag aldrig kommer att glömma.