Klockan är kvart i fyra lokal tid. På morronen. Om nån timme får vi nog sova. Men nu är vi på nåt konstigt sätt inne i andra andningen. För den här semifinaldagen i Montreal var ingen lek :-) Om man inte gillar ”labyrint-bila-i underjorden” med noll tidsmarginal!
USA besegrade Tyskland i giganternas kamp, utan att det gick till förlängning och straffavgörande. Och därför räknade vi iskallt med att jobbet att skicka hem intervjuer till sportsajten och redigera inslagen till morronsändningarna och VM-magasinet skulle gå rätt snabbt. Vi visste att vi sen hade drygt två timmars bilfärd till Ottawa framför oss. Så det var ju liksom ett önsketänkande.
Men det var DÅ som alla samlade krafter, både förväntade och helt otippade, gick emot oss!
För att göra historien om vissa rådande, helt orimliga förutsättningar under stora fotbollsmästerskap kortkort så är det ytterst få arena-besättningar som förstår eller tar hänsyn till att vi har skilda tidszoner. Vi har för länge sen tappat räkningen på hur många gånger i olika delar av världen fotbollsarenans mediacenter, där all media jobbar febrilt för att hinna leverera hem sitt material före deadline, helt enkelt ska stänga, därför att klockan just DÄR säger läggdax! Och självklart råkar kollegor från andra delar av världen ut för samma elände hos oss i Europa. Hur kan som här i Kanada, de lokala tiderna (och det skiljer ju dessutom flera timmar INOM detta gigantiska land, från Vancouver i väst till Moncton i öst) få avgöra när vi i Sverige, eller Nigeria, eller Australien, eller Kina ska vara färdigjobbade!? Vi ser det redan i ögonvrån och känner det redan på stegen när vi ska få ”en första förvarning om att nu stänger vi om tjugo minuter!” Nejmen, VILKEN överraskning! Vi har ju bara två inslag kvar, att färdigställa OCH skicka över till Stockholm!!!
Vi har både bönat och bett så många gånger genom olika mästerskap om bara LITE mer tid! Så vissa gånger orkar man bara inte vara kreativ och ta den fajten samtidigt.
”Vi packar ihop, och redigerar klart i bilen”, sa Leffe.
Och visst, vi kom IN i parkeringshuset under Olympiastadion. MEN.. sen kom vi inte UT!! Jo, det SKULLE vara öppet 24 timmar. Men VAR är utgången?! I samlad karavan med tre andra lika vilsna bilekipage dundrade vi runt, varv efter varv, våning efter våning, utan att hitta det minsta ljus i mörkret! Samtidigt som sms:en från TV-huset i Stockholm tickade in, och försiktigt undrade om inslagen till VM-magasinet var på G?
Efter vad som kändes som både tilläggstid, förlängning och straffdramatik tutade plötsligt ledarbilen, med trots allt lyckliga amerikanska supportrar viftandes med alla armar ut genom fönstren: ”Come on, we found it!” Nån vakt hade hittat nån annan vakt som hade hittat hit för att öppna en av grindarna!
Och DÄR varde ljuset! :-)
Sen tog vi raka vägen till ”Miami”. Matstället intill, öppet dygnet runt, alla dar i veckan! Plötsligt kändes de lampbeströdda palmerna utanför som den vackraste av dekorationer. En kanna kaffe, slutredigering och hem med inslaget, via Live U-ryggan. På rätt sida deadline. Den här gången också. På nåt märkligt sätt så löser det sig nästan alltid.
Att bli ”utslängda” var intet nytt. Men att vi skulle bli ”inlåsta” – DET var premiär!
Nu är klockan kvart i sex lokal tid. På morronen alltså. Och vi är framme vid hotellet i Ottawa. Det blir iallafall några timmars sömn innan vi vaknar upp till Kanadas Nationaldag. 1:a juli. Den har visst redan börjat :-)