Kommer ni ihåg ”Nisses Dream Team” från 1992?
Det var dåtidens U21-landslag som lagom till OS i Barcelona förstärktes med superstjärnan Tomas Brolin. I OS gick det sådär men i EM-slutspelet blev det stor framgång.
Som fotbollsreporter för TT på den tiden hade jag nöjet att få följa laget under hela EM-slutspelet och i OS. Det var en brokig skara spelare som svetsades samman och blev högexplosiv svensk fotbollsdynamit under några magiska månader.
Jag minns främst spjuvern och artisten Jonny Rödlund – som bjöd på konstmål och artisteri av högsta klass – hans insats i EM-semifinalen borta mot Skottland i Aberdeen var magnifik. På andra plats i minneslistan kommer Jan Ekholm – målvakten från IFK Sundsvall – som inte ens spelade i Allsvenskan. Med stor auktoritet vaktade han målet och fick sedan hård konkurrens av Halmstad BKs Håkan Svensson.
Det andra finalmötet mot Italien i Växjö missade jag av familjeskäl men det första var något i hästväg. Den spelades i Ferrara i Italien, en idyllisk och vacker stad som en gång hade ett lag i högsta divisionen, SPAL. Det var den framgångsrike coachen/spelaren Fabio Capellos moderklubb men 1992 talade man bara om det fantastiska italienska U21-laget som spelade finalen mot Sverige.
”Min närvaro drog fram italienska applåder”
Jag minns presskonferensen inför matchen som bevakades av 350 italienska journalister (jag skojar inte) och en svensk reporter, undertecknad. När den svenske förbundskaptenen Nisse Andersson fick frågan om det var något intresse för denna match i Sverige, svarade han:
”En journalist är här för vår nyhetsbyrå. Han sitter därborta”.
Så det var bara att resa på sig och min närvaro drog fram italienska applåder. Den svenska laguppställningen hade jag fått i god tid men ville inte bjuda italienarna på något när alla undrade vilka som skulle spela i blågult.
Det blev en fantastisk match till slut där Sverige höll emot länge och väl men föll efter två snabba italienska mål i slutkvarten.
Jag minns svenska tårar och svordomar efter förlusten och den jovialiske förbundskaptenen som tröstade och hade tid för alla.
Det är bara att hoppas att det går vägen den här gången – och att mediebevakningen håller i sig. För det var fasiken så ensamt i Ferrara den där sommarkvällen 1992!