Sprudlande glad och väldigt förvånad.

Nikki Anderberg har precis kapat sitt personliga rekord två gånger om – först när hon vann försöket på 11,50 och därefter när hon tog guldet genom att springa ytterligare tre hundradelar snabbare på 11,47.

– Det var inget jag trodde skulle hända. Inte i dag i alla fall, kanske i framtiden, säger hon.

Efter supertiden i försöken började hon förstå var dagen skulle kunna landa.

– Det kändes som ett bra lopp men det kändes ganska avslappnat så jag kände väl att jag hade mer. Uppvärmningen (inför finalen) kändes väldigt bra, jag kände mig explosiv skulle jag vilja säga.

”Ordlös”

Och finalen blev nästan en repris av försöket.

– Jag visste om Claudia (Payton, tvåa på 11,53) skulle leda i början för hon är mycket bättre i starten än jag. Men det var bara att chilla och ha is i magen, när jag kommer upp i fart har jag ganska hög fart, säger hon.

– Jag vet inte vad jag ska säga, jag är ordlös eller vad det heter.

Nikki Anderberg, som kommer från Höllviken och tävlar för Malmö AI, har den här säsongen kommit tillbaka från en skada, en smärta i foten hon haft i två år och som sjukgymnasten sagt att hon troligen aldrig kommer att bli riktigt bra från.

– Det är väl inget kul att höra. Men jag har ett ganska stort ”jävlar anamma”, jag ger liksom inte upp, tål ganska mycket smärta. Har jag lite ont så är det okej.

Pusselbitarna på plats

Inför den här säsongen har hon därmed också kunnat bygga upp musklerna och haft bra balans, berättar hon.

– Innan har jag också varit mycket sjuk men nu har jag fått hjälp med det med. Pusselbitarna har väl bara fallit på plats.

Nikki Anderberg är anmäld även till 200 meter, men hon har inte bestämt om hon kommer till start. Nu har hon åtminstone klarat av det stora genombrottet – och varit med i tv.

– Det var läskigt, jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var väldigt torr i munnen, haha.