Han började året med att sätta världsrekord inomhus med 6.18 i februari. Han fortsatte med att även radera ut Sergej Bubkas utomhusrekord efter ett hopp på 6.15 i Rom.

Nyligen tilldelades han också Svenska Dagbladets bragdguld som ett kvitto på sina fantastiska resultat.

Hade motivationsproblem

Detta under en säsong som handlat mycket om ovisshet med coronapandemin, som ett ständigt överhängande hot mot tävlingar. Och det blev heller inga mästerskap.  

– Det värsta för mig, var motivationsproblemen. Det fanns inget OS och inget EM att se fram emot. Det var tufft att hitta den där extra växeln man kan lägga i när man vet att något stort är på gång. I år hade jag inte det, säger Armand Duplantis. 

Trots det, kändes det som att Duplantis satte höga höjder och rekord lite när han själv ville. 

– Det är tufft för mig att sitta i soffan och säga att jag inte kan förlora. Men när jag har en stav i händerna på tävling och jag känner att jag hoppar bra, så kan jag känna att ”oh yeah det är min dag idag”. Ibland känner jag också att, det är inte jag mot de övriga motståndarna. Det är jag mot ribban, säger han.

Har mycket kvar 

Ingen har hoppat högre än den svenske stjärnan i stavhoppshistorien. 

Och vid 21 års ålder är han fortfarande början av karriären. 

Egentligen har han inte så mycket mer att bevisa – men han vet hur han vill bli ihågkommen. 

– Det finns mycket kvar att göra. Jag har inte vunnit så mycket. Inte så många guld. Bara EM egentligen. Även om jag har hoppat några centimeter högre än Sergej Bubka och Renaud Lavillenie, så har de fortfarande åstadkommit mer än mig. Jag vill bli den bäste stavhopparen som någonsin existerat, och att folk ska tänka så om mig, säger han.