I november förra året berättade Moa Hjelmer på Instagram om hur hon blev våldtagen av en annan aktiv under en Finnkamp.

– Det var en lättnad att få berätta. Ingen mår bra av att gå runt med en hemlighet, att bära på det och inte känna att de kan dela med sig av det, berättar Hjelmer när vi träffar henne ett år efter att #metoo-rörelsen spreds över världen.

”Fullständigt exploderade ju”

Mängder av kvinnor vittnade om sexuella övergrepp och trakasserier, friidrottaren Moa Hjelmer var en av dem,  och Sverige blev ett av de länder där #metoo fick störst genomslag.

– Det var väldigt spännande att följa med i utvecklingen och sedan fullständigt exploderade det ju. Jag fick berätta om det som hade hänt mig, och det kanske var en sådan känsla allmänt hos många kvinnor, att äntligen bara få prata om det.

Moa Hjelmer upplever att friidrottsförbundet tog henne på allvar då, och att de aktivt fortsätter att arbeta med #metoo-frågan idag.

Hoppas att andra förbund tar efter friidrotten

Förbundet tog bland annat reda på om fler friidrottare varit utsatta – och Hjelmer var långt ifrån ensam.

Undersökningen, som presenterades i våras, visade att tolv procent av de friidrottare som ingått i landslaget de senaste sju åren varit utsatta för någon form av sexuella övergrepp. Fem personer, eller 2,6 procent, uppgav att övergreppen ägt rum i friidrottssammanhang.

– Har man ett underlag så är det lättare att ta till åtgärder och förändra. Och det tycker jag att de har gjort, börjat det arbetet. För det är något som såklart inte bara går på ett år, det är ett långsiktigt arbete. Och jag hoppas kanske att andra förbund i andra idrotter kan se vad friidrottsförbundet har gjort och följa med.

”Är det verkligen roligt att skämta om vissa saker?”

Men det är framför allt utanför friidrottsarenan som Hjelmer ser de största förändringarna ett år efter metoo.

– Det jag märker är att många tänker till, funderar över sina egna beteenden. Funderar över om man är med bidrar till någonting negativt som som kan påverka andra och tänker innan de pratar.

– För det blir den här klinchen mellan ”ska man inte få skämta om allt?”, eller ”man får inte skämta om någonting längre”. Men det är väl det jag försöker säga till folk som har den attityden. ”Är det verkligen roligt att skämta om vissa saker?”. Det finns så mycket annat vi kan skämta om.

– För varje person som vågar stå upp och säga ifrån över saker som de inte tycker är rätt så föds det ytterligare ett par personer som tack vare det vågar säga ifrån på sina håll. På så sätt har vi en snöbollseffekt där det bara sprider sig i samhället.