När den 18-åriga sydafrikanskan Caster Semenya vann VM-guld på 800 m i Berlin 2009 gav det upphov till en osmaklig och för Semenya kränkande debatt om huruvida hon verkligen var en kvinna.

På initiativ av Internationella friidrottsförbundet tvingades hon genomgå en utredning kring sin könstillhörighet och först efter ett år fick hon klartecken att tävla igen.

Resultaten av utredningen och om den också innefattar någon form av medicinsk behandling har aldrig offentliggjorts, av personliga integritetsskäl.

Nya regler – inga könstester

Semenyafallet aktualiserade behovet av nya regler. 2011 skrotade IAAF ord som könstest och könsbestämning i sina regler. Man slog fast att den som juridiskt är en kvinna är en kvinna.

Men ett villkor måste vara uppfyllt för att få vara med och tävla: halten manligt könshormon i kroppen får inte vara över en viss nivå.

Regeln skulle stänga ute kvinnor med s k hyperandrogenism: de vars kroppar producerar testosteron på nivåer som annars bara finns hos män och som anses kunna ge en så stor fördel att tävlingarna mot andra kvinnor skulle bli orättvisa.

Först efter en medicinsk behandling som sänker testosteronproduktionen skulle dessa kvinnor vara välkomna.

Ingen skarp könsgräns

Att den mesta idrotten sedan länge är uppdelad i tävlingar för män och kvinnor är ganska okontroversiellt. Skillnaden i prestation mellan könen är i friidrotten drygt 12% enligt internationella friidrottsförbundet och utan uppdelningen skulle elitidrotten vara helt mansdominerad.

Det kan verka vara en oproblematisk gränsdragning men verkligheten är en annan.

Medan idrotten vill ha tydliga, objektiva definitioner av vem som får tävla som man respektive kvinna vägrar naturen att dra någon skarp gräns mellan könen. Snarare ses kön numera som en kontinuerlig skala mellan manligt och kvinnligt.

Könstester införs

Ända sedan 1930-talet har det förekommit spekulationer om att fuskande män tävlat som kvinnor.  

På 1950-talet infördes könstestning. Till en början var det upp till varje land att garantera att deras tävlande kvinnor verkligen var kvinnor.

När idrotten under kalla kriget blev ett politiskt vapen och anklagelser om systematiskt fusk började florera ledde misstron till att obligatoriska könstester av alla deltagande kvinnor skulle utföras på plats vid de stora tävlingarna.

Det startade vid friidrotts-EM 1966 och i OS-sammanhang från 1968. Först 1999 avskaffade IOC de obligatoriska könskontrollerna men möjligheten att undersöka misstänkta fall fanns kvar.

Från nakenparad till kromosomtest

Till en början gick testerna till så att kvinnorna fick visa upp sig nakna för de undersökande läkarna. 1968 övergick man till att via ett enkelt prov undersöka kromosomuppsättningen.

Det ansågs vara mindre integritetskränkande och vetenskapligt oantastligt. Men ganska snart stod det klart att kromosomerna inte ger entydiga svar. Det finns en mängd variationer på temat XX för kvinna och XY för man.

Hur många män utklädda till kvinnor har avslöjats genom könstesterna?

Med dagens kunskap är svaret förmodligen: inga alls.

I stället är det ofta personer som vi idag kallar intersex, eller som har något av de tillstånd som samlas under begreppet DSD – disorder of sex development – som varit könstesternas måltavla.

Liksom det finns variationer i kromosomuppsättning, finns det också olikheter i förekomsten och utvecklingen av könskörtlar, könsorgan och hormoner som gör att könstillhörighet mer och mer kommit att handla om vad var och en själv identifierar sig som.

Förödande konsekvenser – förlorade ekonomiskt stöd, vänner och pojkvän

För de kvinnor som genom åren blivit ”underkända” i idrottens könstester har konsekvenserna i många fall varit förödande.

Den spanska häcklöparen Maria Patino som 1985 trotsade en uppmaning att dra sig ur när hennes kromosomtest var ”fel” fick utstå offentlig förnedring, kastades ut ur idrotten, förlorade ekonomiskt stöd, vänner och pojkvän.

Hon är långt ifrån ensam i historien. (Patino fick dessutom upprättelse efter tre år när medicinska framsteg visade att hon stängts av på felaktiga grunder)

När fallet Caster Semenya dök upp blev det uppenbart att samhällsutvecklingen och vetenskapliga framsteg sprungit ifrån idrottens anspråk på att avgöra vilket kön en idrottare tillhör. Fortfarande fanns behovet att dra en gräns mellan tävlingsklasserna ”män” och ”kvinnor”.

Testosteron nyckeln

Testosteron blev nyckeln. Det manliga könshormonet ansågs vara den enskilt viktigaste faktorn bakom prestationsskillnader mellan män och kvinnor.    

Båda könen producerar testosteron men män normalt betydligt mer. Nivån hos de flesta kvinnor är mindre än 2 nanomol per liter blod – hos de flesta män mer än 10.

Internationella friidrottsförbundet satte en övre gräns på 10 för att kvinnor skulle få vara med och tävla. De hyperandrogena som producerade mer testosteron än så måste medicinera sig under den gränsen.

Där hade vi kunnat vara idag om det inte varit för den indiska sprinterlöparen Dutee Chand. När hon pga sin hyperandrogenism stoppades från att tävla vände hon sig 2015 till idrottens skiljedomstol CAS i Lausanne och vann – åtminstone en tillfällig seger.

Unikt fall

Det var en het potatis CAS fick i knät. Domstolen konstaterade också att fallet är en betydande utmaning som väcker unika legala, etiska och vetenskapliga frågor.

Internationella Friidrottsförbundet försvarade sin testosterongräns med att den är nödvändig för en idrott på lika villkor. Kritikerna argumenterar att idrott på lika villkor är en illusion.

Att sociala och ekonomiska omständigheter skapar fördelar för vissa.  Att alla elitidrottare har extrema egenskaper och att en medfödd hög testosteronproduktion inte skiljer sig från att vara onormalt lång och bli basketspelare; begåvas med stora händer och fötter som simmare eller en uppsättning extremt snabba muskelfibrer som sprintlöpare.

Man argumenterade också för att regeln är könsdiskriminerande: någon orättvis fördel för män med extremt höga testosteronvärden har aldrig diskuterats.

CAS underkänner testosterongränsen – tills vidare

I juli 2015 tvingade CAS Internationella Friidrottsförbundet att upphöra med sin testosterongräns men öppnade samtidigt för en fortsättning.

CAS saknade vetenskapliga bevis för hur stor fördel kvinnor med hyperandrogenism har jämfört med sina medtävlare.

Domstolen konstaterade att det är en diskriminering som strider mot idrottens grundregler att utestänga kvinnor med hyperandrogenism– och att det bara kan vara motiverat om det är nödvändigt för att skapa en rättvis idrott eller upprätthålla gränsen mellan mäns och kvinnors tävlingar. 

CAS återkommer i sina resonemang gång på gång till den skillnad på 10-12 % som finns mellan mäns och kvinnors prestationer. Man konstaterar att fördelen som kvinnorna med hög testosteronproduktion har måste likna den som är mellan könen och vara betydligt större än den som t ex skillnader i kost, träningsmöjligheter och medfödda egenskaper ger. 

Avgörande inom kort

CAS gav IAAF till slutet av september 2017 att komma in med vetenskapliga bevis för att höga halter kroppseget testosteron ger en så stor fördel att en gräns är motiverad.

Nyligen offentliggjordes en vetenskaplig rapport utifrån mätningar gjorda på 1332 kvinnor vid friidrotts-VM 2011 och 2013. Den visar att den tredjedel med högst testosteron presterade bättre än tredjedelen med lägsta värdena. Beroende på gren var skillnaden mellan 1,8 och 4,5%.

Det är en av de studier som IAAF väntas lägga fram för CAS i dagarna, när domstolen på nytt ska hantera denna komplexa fråga.

Den berör inte många individer men är principiellt brännande. Hur ska idrotten bevara och bevaka ett system med två klasser uppdelade på kön, när samhällsutvecklingen går mot att könsgränser suddas ut; könsbyte blir vanligare och att fler ifrågasätter uppdelningen i manligt och kvinnligt?