Janne Bengtsson har stått vid Kalle Berglund sida, som tränare, sedan 2013.
– Jag förstod aldrig att han mådde så här dåligt och så här länge, berättar Bengtsson innan ett tröskelpass på Lidingö.
– Det är förfärligt att man känner att det är resultaten som definierar mig som människa. Så är det ju inte. Och det börjar Kalle märka. Han märker att vännerna uppskattar honom även om han inte springer fort, så det är positivt. Det gör att jag tror att han kommer reda ut det här, fortsätter han.
Han också funderat på sin egen roll i detta.
– Det klart jag undrar: ”Vad fan har jag gjort för fel hela vägen?” Det tänker man ju. Det är svårt.
”Man är tvungen att flagga för hjälp själv också”
Janne Bengtsson ger bilden att både förbundet och SOK hör av sig och frågar om de kan hjälpa till. Men han funderar också kring det egna ansvaret att be om hjälp.
– Det är inte lätt. Vad ska de göra? De kan ju inte ringa och fråga hur han mår hela tiden. Det är nästan omöjligt. Det går från att man springer fort, slår svenska rekord och står i fokus till att det inte går så bra och då hör ingen av sig. Så är verkligheten. Det är inte så lätt att ringa till någon som det inte går bra för. Jag förstår förbundet lite. SOK har hela tiden erbjudit hjälp. Vi har fått den stöttning vi bett om. Man är tvungen att flagga för hjälp själv också.
Är ni tillräcklig bra på det?
– Nej, säkert inte. Åtminstone jag är väldigt fostrad med att man ska klara sig själv. Men jag har ju aldrig upplevt någon större frustration än när Kalle mår dåligt. Då mår ju jag också dåligt och det är inte lätt.
Bästa tränaren är den som visar mest intresse och empati
Psykisk ohälsa börjar det talas mer om, men det känns som att idrottsförbunden har mer arbete att göra när det gäller detta ämne?
– Jag känner själv att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Då går man tillbaka till grunden:medmänsklighet och visa intresse och så. Den bästa tränaren är inte den som kan mest utan den som visar mest intresse, hör av sig flest gånger och har mest empati. Så är jag ganska övertygad om att det är, säger Janne Bengtsson
Behövs det pratas mer om psykisk ohälsa i tränarutbildningarna?
– Det försöker man nog göra alltmer. Det känns så, avslutar han.