1999 satte Torbjörn Eriksson svenskt rekord på 200 meter (20,58) i Sevilla. Numera hjälper han svensk friidrott genom att arbeta på förbundets ”prestationscentrum”.

Fokus ligger framför allt på att utveckla och stötta aktiva samt tränare inom eliten.

– Vissa behöver mer hjälp än andra. Det är lite olika beroende på hur behovet ser ut, säger Eriksson, som inte varit en del av landslagsledningen på plats i Rom under EM:

– Mitt område är analys. Jag är ingen mästerskapscoach, det är inte min styrka. Jag tycker det är roligt att analysera teknik bland annat. Det är sådant jag kan leverera till tränarna.

”Tufft att gå från junior till senior”

För Sveriges del har det varit ett lyckat mästerskap för många sprinters och häcklöpare.

Carl Bengtström (svenskt rekord och brons på 400 meter häck), Henrik Larsson (fyra i finalen på 100 meter) och Julia Henriksson (tangerade svenska rekordet på 200 meter) är bara några av namnen som stuckit ut.

– Många av de som presterat nu har även presterat som juniorer. Det är tufft att gå från junior till senior, det är många som inte lyckas ta den resan. Internationellt är det 30-35 procent som inte tar sig vidare. Men de här har gjort det och då blir det bra resultat, säger Eriksson, som främst jobbat med Henrik Larsson av de nämnda aktiva.

Målsättningen: Finalplatser i VM och OS

– Henrik var otroligt duktig som junior. Han visade tidigt på en otrolig kapacitet och han har fått ihop det på ett väldigt bra sätt.

Vad ska man kunna förvänta sig av dessa namn framöver?

– Sprint är en tuff gren internationellt. Det är ganska stor skillnad på EM och VM. Det är betydligt tuffare på de stora mästerskapen. Det är små marginaler. Men finalplaceringar på VM och OS är fullt möjligt.